Tjockisen läser

lördag 31 maj 2008

För övrigt

är jag abortförespråkare. Absolut! Gärna sen. Typ upp till 13-14 års åldern.

Min bekanta har världens otäckaste ungar. Groteskt feta, konstant sockerhöga och oavbrutet gnälliga.

Man skulle kunna tro att de var mina.

Sjukt tråkigt...

Jag hade ju tänkt börja ett helt nytt och hälsosamt liv idag.
Istället blir jag sjuk.
Det känns som om lungorna ska gå sönder. Huvudet spränger. Näsan rinner.
Jag som skulle jogga och äta frön.
Just idag.

Det får bli en kebabtallrik istället. Eller kanske en pizza.
Undrar vilket som är nyttigast?

fredag 30 maj 2008

Smärta

Jag har aldrig fattat att det gör ont att vara fet. Men det gör det. Denna upptäckt borde kanske få mig att känna lite lätt skam för hur jag tidigare avfärdat tjockisar runt omkring mig.
No way!
Jag skiter i andra. Jag är bara intresserad av mig.
Min vikt.
Mina krämpor.
Mina jävla medelålderssymptom.
Hur fan skulle jag orka bry mig om andra?

Igår sved mina lår. På insidan. En helt obekant känsla.
Mina lår går ihop.
De nuddar varandra!
Precis där feta tjejers jeans brukade gå sönder när man var tonåring.

Helt plötsligt förstår jag nyttan av cykelbyxor. Feta människors ständiga favoritplagg.
Det svider ju när svettiga lår gnuggas mot varandra.
Det där lät närapå erotiskt.
Ha. Det finns inget erotiskt över feta lår som svider.
Tro mig.

Orden cykelbyxor och erotik finns inte i samma världsdel.

Var erotiken bor vet jag inte. Men jag tror att cykelbyxorna bor i Tranås.
Det är min teori.

torsdag 29 maj 2008

Det går förstås att sjunka lägre

Man kan köpa cykelbyxor.
The end of the world as I know it.
Jag är inte där än.

Men jag har sneglat på capribyxor.
Sneglat.

I mina drömmar har jag dem på mig. Jag tror att det är mardrömmar. Men jag vågar inte svära på det.

Ibland blir jag rädd för mig själv.

Ät skit, Fredrik

I ett svagt ögonblick (vågen visade 68,7) föll jag för frestelsen på biblioteket. Jag lånade Pauluns GI-månad av vidrige Fredrik och hans säkert lika avskyvärda hustru Karoliina.

Nu rodnar jag lite här i min ensamhet. Jag har alltså sjunkit så djupt. Kan man komma närmare botten än så här? Jag har lånat en jävla bantnings/hälsobok. Rock bottom. Med en jävla duns.

Hemma smög jag upp den ur påsen och började läsa. En månad alltså. Med havremjölk, fullkornspasta, quinoa och bönor. Jag fick tårar i ögonen av leda bara av att läsa om det. Men ändå - kanske skulle man prova. 30 dagar. Det borde man väl kunna stå ut med?

Sedan kom dödsstöten. Freddan försöker vara lite uppmuntrande. Man behöver inte alls tokträna. Det räcker att träna 3 gånger i veckan.

Det var allt som behövdes för att jag skulle spurta ut och köpa en kebabtallrik. Med pommes frites. Och stark sås.

Mycket sås, tack.

måndag 26 maj 2008

När kan man skörda?

Något tittar upp ur jorden. I rimlig närhet av platsen där jag petade ner ett av de mikroskopiskt små tomatfröna. Det är något grönt.

Jag väntar fortfarande på att det här med odling ska bli roligt.

Jag tror att jag tar en kopp kaffe under tiden. Det här verkar bli långdraget.

Cyklat idag

Minsann.
Både till och från jobbet.
Jodåsåatt. Då kan vi glömma den här helgen. Och de två hamburgarna med de två portionerna pommes frites på samma dag. Och tårtbuffén. Och grillkvällen. Och taxfreechokladen. Och...
För jag har ju cyklat. Minsann.

Vågen har jag inte vågat närma mig. Den står och kvider i ett hörn. Det gör den rätt i.

Jag behöver fortfarande en hobby. Jag funderar på matlagning. Cordon Bleu, of course. Jag tänker fan inte laga dietmat. Då kan jag lika gärna sluta äta. Sallad är det mest genuint tråkiga jag vet. Jag vill laga gourmetmat. Jag och Gordon Ramsey. Nästan samma. Lika arga. Om än av olika anledningar. Han är inte en medelålders kärring. Det ser bara ut så.

Jag får helt enkelt träna mer så att jag kan äta god mat. Så där 16 timmar per dag.

torsdag 22 maj 2008

Fasa

Som om livet inte var illa nog.
Idag shoppade jag.
Provrum alltså.

Jag borde ha letat bikini. Men jag började nästan lipa redan när jag såg min valkiga jävla tantröv i omlottklänning.
Hey, ska inte sådan vara smickrande för figuren?
Så bikini var uteslutet.

Så istället blev det skor. Två par. mina fötter är i alla fall inte feta.
Bara fula.
De ser ut som utomjordingar. Galaktiskt fula.
Men som sagt, de har i alla fall inga valkar.

Så nu ska jag åka bort över helgen. Visa mig i badkläder för mina läskigt unga arbetskamrater.
Hoppas att det regnar hela helgen.

Jag måste hitta några spindlar att slå ihjäl.
Imse? Imse vimse? Komsi, komsi.

onsdag 21 maj 2008

Fet, lat och skitsur

Jobbade som en brännskadad bäver eftersom min chef tyckte att det var lämpligt att be mig skriva en broschyr och ett säljbrev för ett företag som jag aldrig hört talas om. Det skulle vara klart idag.
Så klart.
Jävla idéer. Jag vill inte jobba! Jag vill slösurfa, blogga, reta mina unga arbetskamrater, titta ut genom fönstret och dricka kaffe. Om det absolut är nödvändigt så kan jag tänka mig att svara på mail. Något enstaka. Om det inte är några jobbiga frågor. Då vill jag inte svara. Då låtsas jag som om jag inte sett det.
Det fungerar ganska bra.

Ingen tomatskörd ännu. Det här med odling suger ju!

På min lista över saker to do finns ungefär 18 måsten. Jag kommer troligtvis att skita i dem allihop.

Vad kan de göra? Jag är redan fet och medelålders. Hur skulle det kunna bli värre?

måndag 19 maj 2008

Mitt liv som odlare

Hobby som sagt.
Det går så där. Mitt intresse för krukväxter är mycket begränsat. Min förmåga att ta hand om dem är ännu mindre.
Men en hobby ska man ju ha. Någonstans, någongång måste jag ju kunna hitta något som intresserar mig.
Så nu odlar jag. I mitt köksfönster växer diverse saker som jag har ätit under våren.

Nej. Jag har inte planterat bajs. Inget i köksfönstret har passerat mitt matsmältningssystem. Jag pratar kärnor.
Paprika
Chili
Piri-piri
Vattenmelon

Ämliga, eländiga små plantor. Ser självmordsfärdiga ut. Men jag ger inte upp. Kanske blir det roligt när som helst. Jag hoppas det. För nu har jag även investerat säkert tjugo spänn i tomatfrön. Herregud, det var ju som att köpa knark. Ett pyttelitet kuvert som visade sig innehålla exakt 6 mikroskopiska frön.

Hade jag råkat nysa skulle alla varit borta och garanterat aldrig återfunnits.

Jag hoppas att det blir roligt snart!

söndag 18 maj 2008

Trots kebab och bullar

67,7 kilo.
Kebab är antagligen rena hälsokosten.

Ok. Då var viktminskningen på banan. Nu är det alltså dags att ta itu med nästa problem: min totala leda.

Saker som gör mig less:
min jävla fula lägenhet
min totala brist på intressen
det dystra saldot på mitt konto

Att shoppa mig glad är alltså uteslutet. Det har dessutom aldrig fungerat. Jag blir inte lycklig av handväskor eller skor.

Dock vore förstås nya kläder ändå önskvärt med tanke på att jag har blivit för fet för min garderob. Men det problemet får jag försöka lösa på något annat sätt.

Jag behöver prova nya intressen! Att stirra i taket räcker inte längre.

En vecka i taget.
Så vad kan man tänka sig?
Samla jultallrikar
Virka
Porrsurfa
Wrestling

Jag får nog tänka på det en stund till.

lördag 17 maj 2008

Lätt lördagsångest

Det är redan lördag morgon. Måndagen närmar sig!
OK. Carpe diem är inte min grej.
Så mycket kan vi konstatera.

Jag borde nog söka nytt jobb.

Fast det är inte jobbet. Det är tvånget. Att veta att jag förväntas sitta där. På min feta rumpa. På en kontorsstol framför en skärm. Omringad av unga människor som fortfarande brinner för jobbet. Som på allvar tycker att det betyder något. Som vill göra karriär. Eftersom de tror att det på allvar kommer att förändra hur de känner inuti.

Där finns medelålderns förbannelse. Att veta för mycket.

fredag 16 maj 2008

Äntligen fredag

Detta faktum firades med bulle före lunch, vin efter jobbet och kebabtallrik till middag.
Men jag cyklade faktiskt flera kilometer. Det måste ju gå på ett ut. Visst?
Jo tjena!
Även om jag aldrig intresserat mig för någon form av diet eller karloritabell någonsin, så har jag i alla fall fattas så mycket: Om man springer i en timme får man lov att äta ett digistivekex.
Ungefär.
Jag kan springa cirka 100 meter innan jag börjar gråta av tristess.

Jag är dömd till evig fetma!

Medelåldern är i alla fall ett övergående problem. Hurra för det!

Jag måste fan ta tag i mitt liv. Träna. Skaffa några intressen. Plantera pelargoner. Fotografera min frukost. Skaffa vänner.

Eller vinna 130 miljoner. Det skulle också funka.

torsdag 15 maj 2008

Spränga gränser

Det låter ju rätt spännande. Spränga sina kläder... Not so much,
Ytterligare en kjol hamnar i skåpet med kläder som plötsligt har krympt.
För det är så det känns. Det känns inte som om jag ökar i vikt. Utan som om jag sväller för varje minut. Som en jäsdeg i lagom värme.
Kläder som passade igår, går inte att knäppa idag.

Hade jag haft råd hade jag börjat knarka. Men det får vänta. Det ska jag göra när jag blir 70.

Det ska jag önska mig i födelsedagspresent inför 70-årsdagen: Kokain. Tja, du vet i, min ålder har man redan allt man vill ha. Så en pelargon eller ett gram kokain, blir bra. Tack.

Fast det förutsätter förstås att jag har några vänner kvar när jag är 70.

Jag behöver en plan.
1. Skaffa pengar
2. Köpa vänner
3. Önska mig kokain i födelsedagspresent.

I värsta fall kan jag hoppa över steg 2.

tisdag 13 maj 2008

Det hade varit lättare om jag haft karaktär

Alltså. Kundlunch idag.
Kunden bjöd. Sådant gillar jag.
På menyn fanns nyttig fisk och stekt fläsk.
Fläsk alltså.
Stekt fläsk med löksås. Guds gåva till människan.
Vem är jag att säga nej till Gud?

Jag skulle ha cyklat till jobbet egentligen. Men jag hade lite ont i halsen. Det är inte bra att anstränga sig när man har ont i halsen.
Det har jag läst. Då kan man få hjärtfel.
Och dö.
Jag vägrar bli ett fett medlelålders lik.
Jag måste hinna träna innan jag dör.
Imorgon.

måndag 12 maj 2008

Kan mina trosor väga 2,5 kilo?

Hoppas fan det. Annars väger jag nästan 70 jävla kilo.

Problemet är att jag mager i huvudet. Jag har varit mager hela mitt jävla liv och hjärnan bara vägrar att greppa nya fakta. Jag blir lika förvånad varje gång jag ser mig i spegeln. När fan satte jag på mig en fat-suit?

Jag har varit ung också. Det har jag också svårt att gå med på att jag inte är längre. Men det hjälper mina arbetskamrater mig med varje dag. Istället för att vara en i det unga gänget - är jag plötsligt äldst. ÄLDST!

Ålder klär mig inte bättre än 12 extra kilo. Men den känns svårt att göra något åt. Jag kan leva med att vara medelålders. Det är i alla fall bättre än alternativet. Men jag vill fan inte leva med armar som jättelika sötlimpor och en gigantisk tantröv.

Jag tänker fan inte go gentle into the dark night of fetma och medelålderskris. Glöm det! Motståndsrörelsen börjar här och nu.

söndag 11 maj 2008

Skaffa ett liv! Eller en blogg åtminstone!

Människor (tyvärr, läs kvinnor) som gnäller om sin vikt är fan det tristaste jag vet.

Jag vill inte höra några "jag borde ju inte..." vid fikabordet. Framför allt inte varje jävla dag. Före varje jävla bulle.

Ät. Eller ät inte. Men tjata fan inte om det!

Inse att det bara är du som är intresserad av din vikt. Jag är det verkligen inte. Jag bryr mig bara om min. Jag skiter fullständigt i vad du väger.

Därför en blogg. Med allt det jag inte säger vid fikabordet.

Men inte nu. För nu ska jag gå ut och sätta mig i solen. Med förhoppningen att rödbränt fett ser trevligare ut än likvitt dito. Fan vet om det är sant?

Men du är ju inte tjock!

Det är vad ni skulle säga till mig.

För sådant säger kvinnor till varandra. Hela tiden.

- Nej. Du ser inte alls tjock ut i den där.

För att jag över huvud taget ska kunna klämma ur mig att ett plagg kanske inte är helt klädsamt så krävs att plagget ifråga ser ut som en säck griskultingar på speed när du rör dig.

Och även då, kommer jag troligtvis att skylla på att färgen inte är riktigt rätt.

- Du blir lite blek i den där.

Eller möjligtvis:

- Den där är fan felskuren. Angelina Jolie skulle se fet ut i den där.

Det sista är naturligtvis en lögn. Angelina skulle antagligen se fantastisk ut i även i halvtaskiga 250-kronorsklänningar från HM, men det låtsas vi inte om. För det är ju inte fel på dig. Det är fel på kläderna!

Det har varit en jävla massa fel på mina kläder det sista halvåret. Säkert!

Jag har för fan blivit fet!

Säkert inte lika fet som du - men ändå!

Fet! Det hade jag fan aldrig planerat att bli. Jag märkte inte ens när det hände.

Men plötsligt var jag det.
Fet.
Bitter.
Medelålders.
Lat.
Och skitsur.

The end of the world as I know it.

Men så länge jag inte sjunger så kanske det fixar sig.