Men medge att ni också hade köpt den

Med stigande ålder har jag upptäckt ett ökande och ganska oroande intresse för fåglar. Vafan? Helt plötsligt står man där med kikare och google och försöker lista ut om det verkligen var en stjärtmes man såg. Detta är problematiskt för min självbild. Alltså, jag är redan antitesen av cool. Ska jag nu bli fågelskådare också?

Nåja, ska man nu glo på fåglar så är det en fördel att mata dem. Efter helt misslyckade försök med snygga havrekärvar (som fåglarna ignorerade fullständigt och som istället blev uppätna av rådjur) har jag kapitulerat inför det sorgliga faktum att fåglar har noll känsla för estetik och hängt talgbollar och fröautomater i träden. 

Dessa har varit så fula att jag blir skelögd. Vem vill ha gulnad plast hängande i sina träd? 

Så nu har jag investerat i en ny fågelmatare. Helt utan plast som kan bli gul och solkig av fågelsaliv. Har fåglar saliv? Något har de uppenbarligen som smutsar ner även vertikal ytor.

Att jag kommer att få göra av med en förmögenhet på talgbollar är väl något jag får leva med.

Osunt shoppingbeteende

Jag berömmer ofta mig själv (tyst inne i huvudet, alltså. Man vill ju inte bli betraktad som fullständigt galen) för min förmåga att motstå reor, kampanjer och marknadens försök att få mig att tro att mitt liv skulle bli roligare om jag köpte nya kläder eller fler prydnadskuddar.

Att ta ett shoppingfritt år känns lätt som en plätt. Bara tanken på att slippa gå in i ett provrum ger nästan lite lyckokänslor. 

Men.

Alltså.

Jula.

Jag vill ha nästan ALLT. Varje verktyg, beslag och mutter tycks ha en fullständigt hypnotisk inverkan på mig. Visst vore det kul att ha en överhandsfräs? Och behöver jag inte lim? Och nya penslar. En ny grensåg, kanske? Och moraknivar kan man ju inte ha för många av. Oj, vilken fin slipmaskin. 

Det är ju sjukt! Jag försöker verkligen undvika att gå in på Jula och andra liknande butiker. Men ibland måste man ju. (Nej, det måste man inte. Men tydligen vill man väldigt, väldigt gärna göra det.) I helgen skulle jag till exempel köpa en kaminfläkt. 

För att undvika spontanshopping hade jag kontrollerat exakt vilken hylla den skulle finnas på. Dessutom använde jag mig av mitt senaste knep - att inte ta någon vagn eller varukorg. För att inte kunna handla mer än jag kan bära i famnen. Nej, det är inget jättebra knep. Jag har jättelånga armar och en imponerande förmåga att balansera saker och hålla fast dem med hakan. Dessutom misstänker jag att detta beteende saboterar mina tidigare nämnda ansträngningar att inte verka totalt galen.

Hur det gick? Öh... Jag vill inte prata om det.

Jag köpte i alla fall inte den här!

Har ni också butiker vars utbud ni inte kan motstå? Vad är ni alltid sugna på att köpa? Hur gör ni för att låta bli? 

Ett problem mindre

På min lista över saker som måste göras har "elda upp den där jättelika högen med ris som ligger och är ful bredvid vägen" legat högt upp.

Stor nog att gömma en medelstor mammut

Jag hade kanske inte räknat med att det skulle ta över tre timmar. Men det var ganska mysigt att sitta där i mörkret och passa elden och vinka till förbipasserande. Och nu när det är gjort får jag väl ta itu med någon annan punkt på listan. Som att:

• Flytta. Min lägenhet är på tok för stor för en person. Hittills har jag hittat noll lägenheter som verkat rimliga. 

• Kolla med Skatteverket att bouppteckningen kommit in den här gången. Första försöket slarvades bort av  antingen juristfirman eller Postnord. Min gissning är de senare. Skatteverket var i alla fall snälla och gav uppskov och tog bort hotet om vite.

• Övertyga Telia om att min man är död och faktiskt inte kan logga in med bank-id för att se de avgifter som de hävdar är obetalda, men inte skickat någon specifikation på. Att firman som skickat krav för deras räkning skickar dem till dödsboet tycks inte påverka Telias övertygelse om att han lever. Att jag har betalat det enda krav som faktiskt har kommit verkar inte heller hindra dem från att stänga ner hans tjänster.

Något säger mig att den där högen med ris kanske inte var det allra viktigaste på listan. Men man måste ju börja någonstans.

Ha! Det är inte bara jag

 

Jag är alltså inte ensam om denna fobi?

Skönt. Nu känner jag mig mycket mer normal. 

1,2 mil senare

Men faktiskt, det gick bra. Med skorna alltså. Lite skav mellan tårna bara, det var allt. Tiden det tog oss att  trava runt den här rutten, med 1000 trappsteg uppåt och en höjdskillnad på 600 meter, var däremot inget att skryta med direkt.

Ibland känns det som om det vore lättare att mäta vår träning med kalender än med tidtagarur.

Detta var min träningskompis 27:e bästa tid på sträckan. Man får ändå ge Runkeeper att de försöker vara positiva. 27:e bästa skulle även kunna läsas som den näst sämsta någonsin. 

Om jag var med på den sämsta? Klart att jag var. Jag är som ett vandrande blysänke.

Men kolla!

Det finns alltså träningsskor som inte skrämmer kor i sken med färgkombinationer från helvetet, numera. Vilken grej! Inte lila/limegrön eller orange/grå som mina senaste.

Nu återstår bara att se hur stora skavsår jag får av dem.

Självklart inviger jag mina nya skor med milen och 1000 trappsteg uppåt. För annars vore det ju ingen sport.

Saker jag köper istället för adventskalendrar

 

Oh the joy of being medelålders.

Saker jag tydligen missat

Adventskalendrar för vuxna? Det är en grej alltså? Där ser man.

Enligt internet är massor av människor arga för att de inte är nöjda med de adventskalendrar de köpt från CAIA. Med tanke på att en av luckorna (som tydligen är påsar) innehöll en rabattkupong på 20% kan jag inte direkt klandra dem. Men ändå. Vad hade de väntat sig?

Jag har visserligen sett annonser för den här typen av kalendrar i några år Men jag har verkligen inte fattat hur stort det tydligen är. 

Allt kan uppenbarligen stoppas in i en adventskalender. Något nedanstående rubrik skvallrar om.

149 bästa? Hur många dåliga finns det då?

Förutom självklara saker som choklad och skönhetsprodukter kan man tydligen även köpa kalendrar med te, kaffe, marshmallows, doftljus, sexleksaker, pennor, verktyg, modeller, chili, badbomber, strumpor, popcorn, marmelad, pussel och gröt.

För egen del är grötkalendern inget som lockar så där våldsamt. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte blev liiite sugen på verktygskalendern. Fast när jag kollade lite närmare så visade det sig att det varken var skjutmått, japansågar eller pelarborrar som gömde sig bakom luckorna. Utan snarare bits, kapsylöppnare och hylsor. Så det blev inget köp.

Jag har väldigt svårt att föreställa mig en kalender som skulle få mig köpsugen. Fler prylar är inte direkt vad jag behöver. Så länge ingen gör en ost- och ölkorvskalender är jag nog relativt immun. Finns det redan en sån? Tala absolut inte om det för mig i så fall.

Hur gör ni? Köper ni adventskalendrar till er själva? Vad skulle ni vilja ha i en sådan? Förutom hundvalpar då. Det vore ju djurplågeri. Annars hade det ju varit guld.

Upphittat

Jag hade lagt dem på ett logiskt ställe. Inte undra på att jag inte hittade dem.

De låg i och för sig inte tillsammans med alla andra stickor jag äger, som bor i en byrålåda i hallen. Inte heller hittade jag dem tillsammans med garnet som bor i bokhyllan. Men i min utvikbara sybehörslåda på ben som jag ärvt av någon - där låg de! Ändå logiskt på något sätt.

Och det var ju himla bra att jag hittade dem. För igår tappade jag tydligen bort mina vantar när jag var på bio. Så nu behöver jag ju faktiskt nya. 

För övrigt såg jag Bond. Den var onödigt lång. 

Den där obehagliga sjunkande känslan

När allt som krånglat och varit besvärligt under flera veckor helt plötsligt löser sig till allas belåtenhet en fredag eftermiddag. Och man dessutom får ett nytt jättestort jobb. Och solen skiner.

Då kan man ju inte låta bli att undra vad som är på väg att gå helt åt skogen. Läskigt ju!

Bäst att packa ihop och lämna kontoret så fort som möjligt. 

Saker jag lärt mig sedan sist

I min strävan att hitta på saker att göra för att inte dö av tristess och leda, har jag nu testat stavgång.

Om detta har jag följande saker att säga:

1. Man får träningsvärk.

2. Det är helt klart önskvärt att i görligaste mån försöka undvika att gå passgång.

3. Det gör otroligt ont att träffa staven med en tå som redan lider av nageltrång. Att göra det upprepade gånger leder inte till bedövning, utan smärtstegring.

4. Det är möjligt att gå vilse på en uppmärkt motionsslinga som man redan gått 30-40 gånger.

Tror att jag ska försöka lära mig crawla i stället. Det kan omöjligen göra lika ont. Och inte ens jag kan simma vilse i en bassäng. Väl?

Har jag några synska läsare kvar?

Jag har slarvat bort mina strumpstickor.

En enormt löjlig grej att tappa bort. Jag är inte särskilt förtjust i att sticka och absolut inte bra på det. Men nu är jag så uttråkad att jag inte vet vad jag ska ta mig till.

Något måste jag göra. Läget är desperat!

Det är nästan så att jag funderar på att börja pyssla. Jag har till exempel väldigt många tallkottar som man tydligen kan göra kransar och annat av.

Det finns två ton kvar på tomten

Och det vore ju säkert trevligt att hålla på med. Själva görandet alltså. Problemet är att jag verkligen inte vill ha några kransar av tallkottar. Eller något annat pyssligt. 

Men strumpor kan man ju faktiskt ha på sig. Åtminstone tills man tvättat dem och de förvandlats till oformliga påsar av filt. 

Någon som känner på sig var de jämrans stickorna gömt sig? Alla förslag mottas med tacksamhet.

Så typiskt

När det för en gångs skull finns något intressant att läsa på Aftonbladet så är det naturligtvis bakom en betalvägg.

Nej, jag tänker inte betala. Jag tänker prova mig igenom alla sorter. För jag är helt säker på att det ger betydligt mer valuta för pengarna än att betala för att läsa Aftonbladet.

Rådjursmannen

Efter att ha lyssnat på hundra deckare (eller möjligtvis lyssnat på samma deckare hundra gånger – min koncentration är inte på topp) tänkte jag att jag skulle välja en annan genre. Och där fanns den ju. Rådjursmannen. 

 

Så nu har jag lyssnat på den. Det behöver ni inte nödvändigtvis göra, om ni inte är väldigt väldigt intresserade av vad rådjur har för sig hela dagarna. Kort sammanfattning: de äter, markerar revir, idisslar och sover.

 

Min förhoppning var ju att få lära mig några knep om hur man undviker att bli uppäten av insekter när man lever i skogen. Men tji fick jag. Det enda jag fick lära mig om detta var att huden blir härdad efter ett år. Ok. Tack.

Jag fick också lära mig att man kan äta björnbärsblad. Och kvanne, tror jag. Undrar om det var den som smakade som att äta en sked kompost? Det kommer jag antagligen aldrig att få reda på eftersom jag inte har en aning om vad kvanne är för något. Gissar växt… ganska säker på det faktiskt. 

Sällan har jag blivit mindre sugen

 

Eftersom alla mina gamla paradrätter (hahaha! parad? jo tjena!) smakar papp, aska och sorg när jag bara har mig själv att duka fram till, fick jag ett bra tips av en kompis. Köp ett par nya kokböcker och laga mat som du inte brukar äta, med smaker du inte är van vid.

Köpa kokböcker? Glöm det. Göra av med pengar och få ännu fler saker att packa ner när jag ska flytta? Nej tack. Det finns ju bibliotek. Och internet.

Men idén var bra. Det blir lättare att äta när jag inte kan jämföra med hur det brukade smaka. Så jag har testat massa nya recept, ätit nya saker (vegetariska dumplings, saganaki, svart rättika) och låtit grillen få ett sabbatsår. 

Folk får så klart äta precis vad de vill. Men finns det inte en väldig mängd onödiga recept där ute?

Det här måste vara något av det minst lockande jag sett. Fast det kanske är toppen? Någon som har testat? Nej, klart att ni inte har. Väl?

Borde jag läsa den här kanske?

 

Jag kan inte påstå att jag är jätteintresserad av hur det är att leva sju år i vildmarken och bli kompis med ett gäng rådjur. (Killen har uppenbarligen aldrig försökt odla tulpaner. För det botar garanterat alla ömma känslor man eventuellt kan ha för rådjur.)

Men jag är onekligen nyfiken på hur han kan ha levt nära rådjur, i skogen, i sju år utan att få borrelia, TBE, löss eller en miljon ärr efter sönderfilade insektsbett. OK, det sista kanske han har. Jag har inte sett någon bild på honom. 

Men ändå! Sju år? Jag kan fan knappt gå ut på min gräsmatta utan att få en fästing.

Vet han något som jag inte vet?

Ja. Jag är sur. Jag gillar naturen - men den gillar tydligen inte mig särskilt mycket. Om den inte skärper till sig överväger jag allvarligt att gå ut och kasta en plastpåse i den.

Det borde man ju kunnat räkna ut

Med tanke på det här inlägget, kan jag väl inte säga att det är någon stor överraskning.

Klart att jag har borrelia.

Varför inte? Allt går ju ändå så himla bra just nu.

Himla trist

Jag borde verkligen veta det här.

Det är ju liksom inte första gången jag har på mig ett par jeans som helt plötsligt hänger och behöver dras upp stup i kvarten.

Det är ALLTID byxorna som förlorat stretchen. Aldrig en trimmad midja som dykt upp lite så där spontant.

Trist ändå.

Strumporna funkar

 

Älgarna och rådjuren verkar ha blivit bortskrämda av mina blodmjölsstrumpor. I år har mina äpplen för första gången hunnit bli åtminstone nästan mogna innan något gett sig på dem.

Då måste man ju äta dem. Av ren princip. För så himla goda är de faktiskt inte.

Det gör mig

Rasande: Lastbilar som ligger för tätt bakom mig på 80-vägar. De bryr sig inte ens om fartkameror. De ska fan köra sina 90 km/h oavsett om det är kolsvart ute och regnar småspik.  

Glad: Hundvalpar. Det kan räcka med att se en på håll för att jag ska bli lite gladare.

 

Fascinerad: Kunskapskanalen och dokumentärer. Upptäcker ofta att jag tydligen är intresserad av de mest udda ämnen. Igår såg jag en K Special om hur grodan Pepe kidnappats av alt-right-rörelsen. Vem kunde trott att jag var intresserad av det?

 

Illamående: Rödbetor. Älskar dem, men kan inte äta många. Och sprit, om jag inte är väldigt försiktig. Kombinationen borsjtj och vodka borde bädda för en katastrof.

 

Generad: Människor som dejtar i teve. Min förmåga till sekundärskam är otroligt stor vilket gör att jag aldrig sett mer än några minuter av något sådant program. Fantastiskt löjlig egenskap.

 

Rädd: Att tänka på framtiden. För just nu så ter den sig så overklig. Allt känns osäkert och lite otäckt. Tänk om jag fattar fel beslut så att livet blir helt åt skogen? Tänk om jag aldrig blir riktigt glad igen? 

 

Föraktfull: Människor som inte tror på klimathotet. 97 procent av världens forskare är överens, men du har säkert rätt. Du har ju läst saker på internet.

 

Pirrig: Minuterna innan jag ska sitta upp på en häst jag aldrig ridit förut. Världens bästa pirr. Det var åratal sedan jag red senast, men känslan minns jag.

 

Panikslagen: Att upptäcka att jag har en spindel någonstans på min kropp. Tappar kontrollen på det mest pinsamma sätt. Värsta gången var när jag hade på mig en ny baddräkt och såg något jag trodde var en dekoration på höften. Det var det inte. Det var en gigantisk svart spindel. Jag lovar att ingen som befanns sig inom någon kilometers avstånd missade det skriket.

 

Energifylld: Att planera roliga projekt. När de väl ska genomföras brukar energin tyvärr inte vara lika hög. 

 

Flamsig: När kreativa projekt börjar gå åt pipsvängen. Inte jobb då, utan privata saker som jag och någon kompis gett oss på. Man börjar med höga ambitioner och tänker att det här kommer att bli kul, men efter ett antal timmar blir det uppenbart att det man trodde skulle bli fint, verkligen inte ser klokt ut. Och där står man med gips i håret, färg på kläderna och händerna kletiga av lim. Det brukar ge den där sortens skrattanfall som leder till tårar och magknip. Ljuvligt. Synd på projektet förstås, men ibland är det verkligen skönt att få gapskratta åt sig själv.

 

Avundsjuk: Människor med fint hår. Jag försöker trösta mig med tanken att de antagligen lägger ned massor av tid på att få det så snyggt, men det hjälper inte mycket. För det spelar ingen roll hur mycket tid och pengar jag slänger på mitt hår – det är jättetrist.

 

Hysterisk: Blir sällan hysterisk. I krissituationer blir jag istället katatonisk och är inte till någon hjälp över huvud taget. Opraktiskt. Jag är inte personen som räddar sig själv och andra. Jag är istället den som stelnar till och garanterat kommer att gå åt först i zombieapokalypsen.

 

Lycklig: Just nu ingenting. Det är okej. Förr eller senare lär det väl bli bättre.

 

Otålig: Människor som går väldigt långsamt i bredd inne i affärer. 

 

Kär: Humor och självdistans. Sedan gör det ju inget om man läser en bok då och då. 

 

Förskräckt: Folk som har underliga teorier om näring och väljer bort en massa saker utan att ha allergier, eller lägger till tabletter och hälsokostpreparat i mängder. Min känsla är alltid: men kära vän, finns det inget vettigare du kan göra med din tid?

 

Bjussig: Alkohol. Pinsamt men sant. Det finns en gnutta ”Kung i baren” i mig. Även om den inte dyker upp just vid lön. Men även när jag bara är lite berusad kan jag bli mer generös än vanligt. Dock tror jag att det jämnar ut sig för de flesta av mina vänner är precis likadana. Alla gillar att bjuda.

 

Likblek: Sjukdom. Både när jag hade lunginflammation och hjärnhinneinflammation förvandlades jag till något som mest såg ut som ett vandrande lik. Jag såg ut som om jag var svartvit. Läskigt.

 

Avtänd: Människor som stolt hävdar att de inte öppnat en bok sedan de gick ut skolan. Vilket fattigt liv.

 

Småaktig: Facebook. Här lockas verkligen mina sämsta sidor fram. Jag vill uppenbarligen inte veta något om vilka roliga saker folk gör. Och jag vill framför allt inte läsa om andras framgångar på olika områden. Så jag håller mig borta månader i taget.

 

Snål: Kantareller. Jag delar inte gärna med mig av mina bästa fyndplatser.

 

Snygg: Konstigt nog tycker jag ofta att jag ser överraskande bra ut när jag är bakfull. Tror att det mest beror på kontrasten mellan hur jag mår och hur jag ser ut (precis som vanligt).

 

Trött: Privat administration. Fylla i papper till banker, försäkringsbolag, elbolag och myndigheter. Det tar emot något alldeles enormt. Även om jag vet att det sällan är så himla krångligt när jag väl gör det.

 

Utmattad: Att vakna varje kvart eller halvtimme som jag gör just nu. Sover så fruktansvärt dåligt och går omkring i halvkoma hela dagarna.

 

Förlägen: Beröm. Klart att jag blir glad, men samtidigt ekar tanken att den där människan verkligen inte har en aning om vad den pratar om. 

 

Stolt: När jag gör något jag aldrig gjort förut. Det kan vara små saker som att åka till en återvinningscentral, montera ihop en kap- och gersåg eller gå på ett nytt träningspass. För jag är något av en fegis. 

 

Skamsen: Men, ungefär ALLT. Jag kan få skamsköljningar över saker som hände på högstadiet. Gärna precis innan jag ska somna. Vilket ju inte precis gör att jag sover bättre.

 

Förnärmad: När någon har gjort inbrott på mitt jobb eller hemma hos mig. Jag tycks ta det som en personlig förolämpning. Kanske för att det har hänt att inbrottstjuven gått sin väg utan att ta en enda grej. Jaså! Det passade inte? Nähä. 

 

Förvånad: Hur sorgen plötsligt kan slå till så hårt att jag knappt kan andas bara för att jag råkar se en produkt som jag förknippar med den sista tiden. Juice, Proviva, nässpray, glass, honung… Ibland är det skitjobbigt att gå och handla.

 

Denna jättelånga lista hittade jag hos UnderbaraClara för ett tag sedan. Där hittade jag för övrigt också ett av de roligaste blogginlägg jag läst på länge. Älskar kommentarerna.

Att kommunicera med apparater

De senaste dagarna har jobbets kaffemaskin haft följande upplyftande budskap.

Vad som ska bytas är tydligen en hemlighet, för det kommer inget mer. Detta gör mig lite fundersam. Vad är det jag ska byta? Något filter? Jobb? Frisyr? Attityd? Allt låter ju rimligt.

Hittills har jag valt att ignorera meddelandet. Ungefär som jag brukar göra med mysko saker som bilen talar om för mig. För den funkar ju. Den levererar forfarande kaffe av en något obestämbar kvalitet. Lite godare än billigt pulverkaffe, lite sämre än... tja, ungefär allt annat.

Vilket gör följande uppmaning lite ironisk och närapå lite passivt aggressiv.

Ska du säga!

Det här med att börja jobba igen och dessutom vara på kontoret varje dag har visat sig vara lite jobbigare än jag trodde. Man måste ju vara social och typ prata med folk flera gånger om dagen. Krångligt ju. Jag kan ju uppenbarligen inte ens komma överens med kaffeaparaten.

Vad jag gjorde i helgen

 

Nämen, alltså. Det blev inte mycket mer gjort, faktiskt.

Tråkigt nog hade jag glömt mina hörlurar hemma när jag åkte till landet, så jag var tvungen att lyssna på mina egna tankar nästan hela tiden.

Och HERREMINJE vilken jobbig människa jag verkar vara. Tydligen ägnar jag orimligt mycket tid åt att tänka på att det kliar någonstans på kroppen och att det kanske kan vara en fästing. När jag inte oroar mig för saker som bits tycks jag mest frossa i urgamla obekväma situationer och fundera över om saker jag sagt eller skrivit kan missuppfattas. I min hjärna kan allt missuppfattas! 

Sedan tänker jag en del på kryddiga korvar och ost också. Men just det tycker jag är helt ok.

Vill ha tips för nästa projekt

Det där fönstret har visat sig vara något av ett evighetsprojekt, eftersom man bara kan göra lite i taget. Så nu måste jag hitta på något mer.

Jag vill ju inte påstå att jag har dålig smak (väldigt få människor verkar vilja medge något sådant) men jag verkar ofta ha lite otur när jag inreder. Så nu tänkte jag att jag kanske kan få lite tips och idéer. 

Vad gör jag med den här fulingen?

Skyll inte på mig! Den följde med huset.

Vad kan man göra? Måla, betsa, lacka, tapetsera, klä in i skumplast? Jag är redo för nästan allt. Utom kanske decoupage för jag kan redan föreställa mig den kladdiga katastrof som skulle bli resultatet.

Visst har ni några roliga idéer?

Allt måste väl bli bättre än detta?

Ytterligare en bra idé

Jag har det lite jobbigt med att få till fungerande rutiner. Det har jag i och för sig alltid haft, men just nu känns det extra viktigt.

Som i helgen när jag kom på att jag suttit och tittat på Buffy the vampire slayer i tre timmar. Hela förmiddagen alltså! Har jag inte redan sett alla avsnitt? Jo, det är klart att jag redan har. Tyckte jag att det var roligt, spännande och intressant? Nej, inte det minsta. Något måste göras. För även om mitt liv inte är så himla festligt just nu, måste jag ju kunna göra något lite mer meningsfullt med min tid. 

Alltså bestämde jag att från och med i måndags får jag inte sätta på teven förrän klockan åtta på kvällen.

Sagt och gjort. Nu har jag knappt sett på teve alls de senaste dagarna. Och gissa vad som hände? Livet blev ännu tråkigare! Men grattis!

Skrämmer älg med mina strumpor

 

Nu hänger det nylonstrumpor i mina äppleträd. Meningen är att de ska få älgar och rådjur att låta bli att äta, luta sig mot, gnugga hornen mot och gnaga på mina stackars fruktträd. Vilket tydligen har varit något av en hobby för traktens klövdjur. Ok, det kanske inte var någon riktigt bra idé att plantera träden precis vid en viltstig, men ändå.

Men nu är det slut med det. Hoppas jag. Dessa illaluktande strumpor ska tydligen få dem att hålla sig undan 

Nej, det är INTE så att mina fötter luktar illa nog för att skrämma bort älg. Strumporna är fyllda med en blandning av blodmjöl och ammoniak, vilket tydligen ska vara avskräckande. Hoppas att det stämmer. Det fick i alla fall mina ögon att tåras. 

Linoljekitt högt och lågt

Det ser hur enkelt ut som helst att kitta fönster på Youtube. Tryck ut en jämn sträng med kitt med hjälp av fogsprutan, lyft den och dra sedan ett drag med kittkniven - klart. 

Så fan heller!

För det första blir strängen inte jämn, den blir mer som en radda riktigt misslyckade små prinskorvar. När man kommer till hörnet och ska lyfta fogsprutan spiller man ofrånkomligen kitt någonstans. Har man tur är det på sina kläder, har man otur är det på fönstret. Lägger man den ifrån sig fortsätter den glatt att klämma ut kitt på bord, golv eller hylla. 

Dags för kittkniven. Har man tur blir det en eller två centimeter som faktiskt jämnas till och ser okej ut. Resten blir ännu värre än vad det var från början. Och nu har man dessutom en kletig kniv som man måste torka av någonstans (det kan bli på kläderna för vid det här laget har man ändå gett upp och insett att vad man nu har på sig ändå är bortom all räddning). Till slut jämnar man till det hela hjälpligt med ett finger doppat i vatten med diskmedel. Det tar en evighet. Sedan ska man göra om proceduren orimligt många gånger eftersom man så klart har ett fönster med många jävla små rutor. Det tar ytterligare en evighet. Vilket är trist, eftersom det roliga med att kitta fönster tog slut ungefär 1,5 minut efter att man påbörjade projektet.

Nu börjar jag dessutom önska att jag hade läst på tuben med kitt innan jag satte igång. Det ska tydligen torka 2-3 veckor innan man kan måla det. Vilket får mig att inse att jag nog borde påbörjat det här projektet lite tidigare. Nu har jag alltså inget fönster på ovanvåningen vilket troligtvis kommer att bli ganska kallt innan jag är färdig.

Men, tja, bilen går väl bra. 

Ut i skogen ska vi gå...

... massa myggsprej har vi på..

Jag har minsann varit ute i skogen också. Tre timmars härlig skogspromenad utan mål, utan tidspress. Bara ett lugn strosande där stressen långsamt fick rinna ur kroppen.

Äh. Vem försöker jag lura?

Jag var ute för att leta svamp. Istället upptäckte jag att skogsbolagen avverkat ännu mer skog och att de med osviklig förmåga tar de vackra skogarna där det är trevligt att promenera. Kvar blir ogenomtränglig snårskog, kärr och stenrösen. Å andra sidan brukar kantareller sällan växa där det är trevlig att gå, så jag kan väl inte skylla bristen på svamp på avverkningen. Kanske. 

Vad hittade jag då? Tja, det vanliga. Pinnar, kottar, myrstackar, mygg, plastpåsar, sniglar och spindlar. Och några stackars, ganska ledsna, kantareller. 

Resultatet av tre timmars svettigt slit

Någon annan som varit ute i skogen och hittat något kul?

Saker jag gjort på semestern

 Jag har byggt ett bord.

Jag hade ett nästan exakt likadant som jag byggde för nio år sedan. Men det gav upp i vintras. Och ett utebord måste jag ha, för köket där innanför är löjligt litet.

Tyvärr verkar jag inte direkt ha lärt mig något på dessa nio år. Bordskivan går även denna gång i vågor, räta vinklar saknas helt och ett par skruvar kan eventuellt sticka ut på oväntade platser. (Om det inte syns, måste man inte rätta till det. Visst?) Och det där med slipning är ju sjukt tråkigt, så jag har bara tagit det värsta så att man inte får stickor i fingrarna när man tar på det.

Min snickerilärare skulle slita sitt skägg om han såg det. Men det kommer han aldrig att göra. Alltså är detta ett närapå perfekt bord. 

Naturligtvis hade det blivit mycket billigare och gått otroligt mycket snabbare att bara köpa ett bord. Men det är ju ingen sport. 

Tillbaka till en ny vardag

Jaha, så var den semestern slut.

Idag har jag suttit framför min jobbdator igen och verkligen kämpat för att finna någon form av mening med detta. Det gick väl sådär. 

Sedan cyklade jag hem och satte mig och dumscrollade på mobilen i säkert två timmar. Det kändes ju precis lika meningslöst. Till slut lyckades jag ta mig samman och putsade lite silver med bikarbonat och lagade en broccolipaj med purjolök som smakade helt okej. Sedan såg jag på helt meningslös tv.

Visst, det är bara en dag. Men så här kan jag ju inte bete mig. Jag behöver hitta nya rutiner som får vardagen att fungera. Det är för enkelt att bara bli sittande.

Men det får bli imorgon. Nu ska jag lägga mig och läsa en helt meningslös bok, tills jag somnar och kan drömma minst lika meningslösa drömmar. Det blir kul!

Risken med att tacka ja

I mina ansträngningar att hålla mig sysselsatt försöker jag tacka ja till så många saker som möjligt. 

Jag har till exempel gått på orgelkonsert i en kyrka. Det har jag aldrig gjort förut. Det var väl trevligt men kanske inte något jag kommer att göra jätteofta i framtiden. 

Jag kan också ha råkat säga att jag gärna går på en kurs i höst. Och att jag är med på allt. Till flera olika personer. Hittills har jag fått förslag på Vattenbalett för nybörjare, knyppling, barockdans och Helig hälsa (som tydligen är en universitetsutbildning på 7,5 poäng)

Hoppas, hoppas att det blir barockdans. Det känns som om jag skulle kunna ha anlag för just detta. För varje person som någonsin har sett mig dansa kan intyga att det ser helt barockt ut.

Det kan bli en spännande höst.

En av mina löjligare dåliga vanor

Jag försöker hålla mig sysselsatt med diverse små renoveringsprojekt. Det går sådär. Jag ska nog inte säga upp mig och börja ägna mig åt att sätta upp väv i alla fall, så mycket kan jag konstatera.

Och när man har satt väv måste man måla. Eller, man måste väl inte, men det ser ju lite skumt ut om man inte gör det. Fast å andra sidan ser det rätt skumt ut även när jag har målat så det kanske kan gå på ett ut. Det är uppenbarligen inte heller något jag bör ägna mig år.

Även om jag inte tycker att det är så värst kul att måla är det ingenting mot hur mycket jag avskyr att tvätta penslar. 

Men man kan ju inte bara slänga dem. Det kan omöjligtvis vara bra för miljön och dessutom kostar de ju pengar. Men samtidigt är det ju vidrigt tråkigt att tvätta penslarna. Vidrigt! Så vad gör jag? Jo, nio gånger av tio gör jag ett så dåligt jobb att resultatet blir en helt likstel pensel som aldrig går att använda igen. 

De här måste ju vara det absolut sämsta alternativet. Jag ägnar tid åt den vidriga sysslan penseltvätt och måste ändå slänga penslarna senare. Två dåliga saker av två möjliga.

Här vore det väldigt klädsamt om ni erkände att ni minsann också har minst lika löjliga saker för er. Om inte, går det alldeles utmärkt att bara ignorera detta och gå vidare med livet utan att kommentera.

Hello from the other side?

Igår hände något mysko.

Jag var på väg upp till landet och hade stannat på vägen för att handla. När jag sedan var på väg in i bilen sattes radion igång av sig själv. Trots att jag fortfarande hade bilnyckeln i handen och verkligen inte har en bil som startar saker utan att jag stoppar nyckeln i tändningslåset och vrider om den. 

Låten som spelades: Save your tears.

Nu hoppas jag av hela mitt hjärta att det var en vänlig hälsning från andra sidan och inte ett mystiskt elfel som kommer att kosta mig tiotusentals kronor.

Så orutinerat

 

Jag har tillbringat fyra dagar vid havet.

De tre senaste under ett parasoll.

Jag hade tydligen lyckats glömma hur mycket solen tar vid havet och att man inte känner att man blir bränd när det blåser. Inte heller tycks jag ha tänkt på att jag inte har legat i solen sedan 2016.
Det var ju synd!

Nu känns det som om mina kläder är gjorda av igelkottar eller möjligtvis kaktus. Jag borde verkligen veta bättre. 

Jag hoppas verkligen för att detta var ett tillfälligt hjärnsläpp, för om min tankeförmåga tänker fortsätta prestera på den här nivån kommer det att bli väldigt besvärligt att börja jobba igen.

Någon måste flytta

Hur bofasta är spindlar egentligen? Inte så värst, va?

En jättestor spindel som springer in och gömmer sig under badkaret innan man hinner fånga den i en sejdel (alternativt slå ihjäl den med ett uppslagsverk, modell större) den ger sig väl snart av igen? Typ ut genom avloppet eller så. 

Visst är stora spindlar nomader till sin natur?

Jag hoppas verkligen att det är så.
Annars måste jag flytta.

Obesvarad kärlek till naturen

Jag gillar landet, men jag blir alltmer osäker på landet gillar mig.

Inte nog med att allt som biter, sticker och suger blod ser mig som en vandrande buffé och att varenda växtätare i trakten betraktar mina odlingar som en ät-så-mycket-du-orkar-restaurang - nu kommer naturen och stör mig när jag sover också.

Igår var natten äntligen lite svalare. 
Korsdraget genom mina myggfönster var nästan lite kallt. Det gick till och med att ha ett tunt täcke på sig. Underbart!

Tills jag vaknar av att något brummar.
En fluga? Men brukar de verkligen låta så högt?

Nej, så klart inte. Klockan är 4.05 och en stor geting snurrar runt alldeles ovanför mitt huvud.
Okej, ingen jättekatastrof. 10 minuter senare har jag med hjälp av ett glas och en receptbroschyr från Arla förpassat getingen till utsidan av huset.

Dags att somna om. 
Fast då börjar jag ju tänka. 
På mina myggfönster.
Och hur effektiva de faktiskt är. Inte en chans att en geting har tagit sig in den vägen. 

Så. Jag har alltså ett getingbo i någon av väggarna. Igen. Och kan alltså kallt räkna med att det när som helst kan dyka upp vilsekomna getingar i sovrummet.

Vad bra jag kommer att sova nu.
Verkligen!

Hur jag handskas med värmen

Dåligt.
Väldigt dåligt faktiskt.

Tre gånger har jag klagat högljutt (man kan göra det här på landet. Det är 60 meter till grannen) över den urusla kvaliteten på mina diskhandskar från Coop. De läcker ju.

Och varje gång har jag upptäckt att det inte finns några hål i dem. 
De läcker inte!

Det är handsvett.

Så charmigt.

Om jag sover med kylklampar i sängen?

Klart att jag gör.

Rekord

Jag har haft semester i en och en halv vecka och redan fått 6 fästingar.

Hur är det ens möjligt? Jag hade förstått det om jag hade varit en sådan där galen människa som larvar omkring barbent i shorts och linne i solen. Som om världen inte var full av saker som bits. Sjukt beteende om ni frågar mig.

Nej, jag har alltid långbyxor nedstoppade i strumporna, långärmat, keps och sprider en intressant doft av fästing- och myggmedel som jag sprejat in mig med från topp till tå. 

Fattar ni hur svettigt det är? Och hur totalt obefintlig solbränna man får av att gå omkring sådär? Och så hjälper det inte! 

Jag är sjukt sur!

Hört, men ej förstått

Att sitta och stirra rätt ut i luften är visserligen min paradgren och det är så klart trevligt att kunna briljera i något. Men just nu tror jag inte att det är helt nyttigt för mig. 

Därför har jag bestämt att jag i år ska lyssna på ALLA sommarpratare och göra något nyttigt under tiden jag lyssnar. Städa, stapla ved, slänga saker, klippa gräs eller vad som helst. På så sätt får jag åtminstone något gjort varje dag.

Och det har väl fungerat. Fönstren är putsade, massor av saker har hamnat hos Röda Korset eller i soporna, gräset har inte vuxit mig över huvudet och jag har rena kläder att sätta på mig. (Fortfarande fula och omöjliga att kombinera på något rimligt vis. Men rena.)

Så, det tycker jag att vi kan skriva upp på framgångslistan. Däremot verkar jag inte ta in ett ord av det jag lyssnar på. Inget stannar i minnet mer än några timmar. Så, nu är jag lite nyfiken. Har jag hört något bra?

Fira små framgångar

Den här boken känns så klart rätt meningslös just nu. Men något tips kan man kanske plocka upp och Micael Dahlin är ju ändå lite kul.

Så, vad har jag lärt mig hittills? Jo, man ska tydligen fira även små framgångar och prestationer. 

Då ska vi se... Jo, jag har lyckats byta ett lysrör för första gången i mitt liv. Hör jag en applåd? Gör ni vågen? Inte? Nåja, jag är i alla fall lite mallig.

Det var ju överraskande lätt. Nästan så att det är lite synd att jag bara har ett lysrör hemma och att det höll i 32 år innan det gav upp. Jag lär ju ha glömt hur man gjorde när det går sönder nästa gång. 

Omstart

Nej, inte bara av bloggen. Tyvärr. 

Hela livet måste startas om.

Min livskamrat sedan 40 år finns inte längre. Han som aldrig figurerat i bloggen eftersom jag, när jag började skriva, inte ville att det här skulle bli ännu en blogg med festliga klagomål på "maken". Det fanns redan ett helt gäng som var mycket bättre på det än jag någonsin skulle bli. Nej. Den här bloggen skulle handla om mig och inget annat. Här skulle jag kunna vara hur tråkig som helst och skriva om vikt (hur fel känns inte det så här 13 år senare?) mina hopplösa försök att hitta ungdomens källa eller åtminstone en hobby, mitt intensiva hat av avokado, min slackerinställning till allt som har med arbete att göra, min oförmåga att klä mig som en vettig människa, böcker och konsten att stirra rätt ut i luften nästan hur länge som helst.

Men nu känner jag mig lite vilse. Alla planer för framtiden har gått upp i rök. Mitt emotionella skyddsnät finns inte längre. Min viktigaste människa som alltid fick mig att känna att allt kommer att ordna sig har tystnat.

Så vad gör man? Trampar på förstås. Hittar nya vägar. Sätter nya mål. För även om allt känns nattsvart just nu, så vet jag ju rent logiskt att det kommer att bli bättre.

Jag gissar att det blir vad bloggen kommer att handla om nu. Inte sorgen, för den orkar jag inte skriva om. Utan mina försök att lista ut vad som så småningom kan kännas meningsfullt och kul. Ledtråd: Det kommer troligtvis inte att vara avokado.

Fluffigt

En gång i tiden långt innan jag skaffade torp och började lägga all min fritid på att röja sly och misslyckade odlingsförsök, hände det att jag gick på fest.

Inför en vinterfest var jag och en kompis ute och shoppade. Någonstans hittade vi ett par festliga toppar med fluffigt dun runt hela urringningen. Kul, tyckte vi och köpte varsin i olika färger. Perfekt för helgens partaj.

När jag väl satte på mig den hemma inför festen var det något som kändes lite fel, men jag kunde inte riktigt komma på vad det var. Tröjan var inte ful, men det var något...

Väl framme på festen, skalar vi av oss ytterkläderna, får tag i något att dricka och fram kommer en glad killkompis som hejar, kramar om oss och sedan tar ett steg bakåt och säger: Vad roliga ni är. Ni ser ut som sådana där fåglar.

Fåglar?

Vilken sorts fåglar? Och sedan kom jag på vilken typ av fåglar som har bara halsar och en ring av dun runt axlarna.

Och det var sista gången jag använde den tröjan.

Ros

Nu ska det minsann delas ut rosor.

En första till mannen i vår lokala bildelsbutik som gav mig en lampa till registreringsskyltsbelysningen alldeles gratis.

En andra till mig som till slut plockade fram en skruvmejsel, satte mig på den iskalla marken och faktiskt bytte sagda lampa 30 minuter innan jag skulle åka till besiktningen.

En hel bukett till min kollega och hennes man som kom med en liten lastbil och hämtade stora tunga saker som jag behövde bli av med och körde dem till återvinningscentralen.

Och bilen gick igenom besiktningen!

Folk är allt rätt bra ibland.

Nej, jag har inte blivit kidnappad av ett ufo och utbytt mot en positiv kopia. Men det är faktiskt fredag. Bloggen kommer att återgå till ordinarie innehåll, det vill säga gnäll, imorgon.

Ris

Jag har verkligen inget att skriva på temat ris. Det enda jag kommer på är att jag har tre gigantiska rishögar som skulle behöva eldas upp på landet. 

Nej, de får inte plats i tunnan. De är stora som SUV:ar. 

Man skulle förstås kunna dela ut Dagens ris till någon, men jag orkar bara inte. Inte ens om jag anstränger mig kan jag uppbåda några starkare känslor än mild förvåning över människors beteenden just nu. Det är verkligen inte likt mig.

Kan det vara ett symptom på... något?

Det är nog bäst att jag bäddar ner mig.

Ruta

Jag har jättemycket jobbiga saker som jag måste ta itu med. Så vad ägnar jag mina dagar åt? Uppenbarligen inte att skriva ett inlägg om dagen... Nä.

Jag misstänker att ni kan gissa vem som är jag? 

Klackspark

De här gummistövlarna köpte jag för några år sedan. Tanken var att jag skulle ha dem när jag promenerar omkring i skogen och letar svamp. (Tydligen så tyckte jag att fästingarna och myggen skulle få något roligare att titta på än skogsgröna jägarstövlar.) Tyvärr visade de sig vara lite för höga för att vara bekväma att ha i skogen.

Ok, tänkte jag. Jag kan ju ha dem i stan istället. Här regnar det ju ändå månader i stöten.

Men se, det kunde jag tydligen inte. Vilket jag förstås borde veta. Jag pallar inte att ha på mig kläder som har så mycket mer personlighet än jag. Det finns en anledning att min garderob ser ut som 50 shades of grey.

Visst är det mesigt? Jag försöker ta den här typen av felköp med en klackspark, men egentligen vill jag bara sparka mig själv ganska hårt på smalbenet. Borde jag inte känna mig själv bättre vid det här laget? Jag tycker det.

Måndagsmos

Sömnbrist och oro är en dålig kombination för min hjärna. Idag var jag väldigt nära att betala vår revisor 195 000 kronor istället för 1 950. 

Oj, liksom.

Siffror är verkligen inte min grej ens när jag är i toppform (något som antagligen inträffade ungefär i mitten av augusti 1999) men när jag är trött är jag helt hjälplös.

Efter att ha upptäckt detta i sista sekund bestämde jag mig för att inte göra något mer idag. Det har jag däremot lyckats alldeles utmärkt med. 

Guldstjärna!

Dra åt skogen

 Hjälp, vad jag längtar ut i skogen just nu. Så här föreställer jag mig att det ser ut på landet.

Fast kanske inte riktigt så suddigt. Men det beror förstås på om jag har på mig mina nya glasögon eller inte. Jag gissar: inte. Det har visat sig vara väldigt svårt att vänja sig vid progressiva glas. Så i dagsläget har jag att välja mellan att se lite suddigt och att välta när jag går. 

Jag borde öva va? Och kanske träna fallteknik. Suck!

Som gjort för mig

Det finns tydligen en Facebookgrupp som heter "Fullständigt ointressant information".

Hade den funnits 2008 hade jag aldrig behövt starta den här bloggen. Jag hade kunnat publicera allt där. Fast då hade jag förstås behövt gå in på Facebook stup i kvarten. Och där trivs jag verkligen inte. 

Så, jag hänger väl kvar här ett tag till.

Lena

Lena? Hm, jaha. Då ska vi se vem vi ska ta. Rika Lena som jag under hela skoltiden konkurrerade om kompisar med? Min helt värdelösa chef Lena som behandlade mig som om jag inte fanns och sedan gav mig ett så medelmåttigt betyg att en annan chef gick i taket och skrev ett eget översvallande betyg och erbjöd sig att vara min referens?

Nej, nu vet jag. Vi tar Lena med det läskiga huset.

När jag var 15 hade jag en halvkompis som hette Lena. Vi var aldrig nära vänner, men tillhörde samma kompisgäng. Vi bodde i varsin ände av stan så vi träffades i stort sett bara ute eller hemma hos någon i gänget.

Men en dag skulle vi göra något tillsammans och hon bjöd med mig hem för att hänga tills vi skulle vidare. Så vi åkte ut till en gammal villaförort och väl framme tappade jag hakan. Vilket fint hus!

Det här var ju rena drömmen Framför allt i jämförelse med det fula 60-talshus i gult tegel som rymde vår lägenhet. Ett riktigt charmigt kråkslott, med vinklar, snickarglädje och till och med ett torn. Wow.

Men den känslan försvann i samma ögonblick som jag klev in innanför dörren. Trots att det var en sommareftermiddag kändes det helt plötsligt kallt, mörkt och syrefattigt. Från det ögonblick jag steg in kändes det som om någon stod bakom mig och hatade mig intensivt. Jag gick runt och presenterade mig för hennes helt håglösa och ointresserade familj, men hade hela tiden känslan att det fanns någon mer i huset. Någon som absolut inte ville ha mig där.

När de skulle äta blev jag inte bjuden att sitta med (japp, det var den sortens familj) utan förvisades till Lenas rum på övervåningen. Där satt jag med ryggen hårt tryckt mot väggen och panikbläddrade i en Starlet utan att kunna ta in texten. Så rädd att hjärtat rusade. Helt utan synlig anledning. 

När Lena väl ropade att vi skulle gå, ville jag rusa ut. Men vågade helt enkelt inte. Istället gick jag långsamt ner för trappan. Ett steg i taget, med krampaktigt tag om ledstången, eftersom jag var helt säker på att jag när som helst skulle få ett par händer i ryggen.

Det var 40 år sedan. Men jag får fortfarande rysningar, när jag tänker på det. Trots att ingenting hände. Och jag åkte aldrig hem till Lena igen.

Sällskapssjuk

Dagens ord är alltså: sällskapssjuk. Det är jag inte. Så. Då var det avklarat.

Låt oss övergå till något roligare. Som det här inlägget, där Sparkling skriver om vilka TV-serier hon tittar på och kommer in på Varuhuset. Jag håller så klart fullständigt med henne om att tiden har sprungit ifrån ganska många företeelser ur detta svenska mästerverk. 

Men. Men. Men... Skulle det vara något fel med att ha whisky i skrivbordslådan?

Kontorswhisky är det bästa vi har infört på jobbet sedan vi startade. 

Det saknar jag faktiskt. Så lite sällskapssjuk är jag kanske i alla fall. Ro hit med det sabla vaccinet någon gång så att jag får gå till kontoret!

Guld

Guld kan vara min allra sämsta färg. Har aldrig gillat det. Bilder från Trump Tower får det på riktigt att gå rysningar efter ryggraden, även om jag bortser från själva Donalden. 

Så det är ju lite mysko att jag ändå har en guldfärgad grej.

Visserligen gömd bakom en dörr i ett rum jag nästan aldrig är i. Men ändå. En spegel med krusidullig guldram? 

Jag säger inte att jag har dålig smak, men jag tycks ha en väldig otur när jag inreder. 

Och när jag ärver saker. Synd.

Men visst har ni också fula saker hemma? Av helt oklara anledningar? Visst?

Uppåt väggarna

Nu när man jobbar hemifrån och alla möten sker via Skype, Zoom, Teams och whatnot, så ska man tydligen inte bara behöva oroa sig för hur man själv ser ut (som en jävla mupp) utan också vad människor kan se av ens hem.

Hoppsan!

Fast å andra sidan har nästan alla mina förslag gått igenom utan diskussioner den senaste tiden.

Det kan ju hända att det inte bara beror på min allmänna briljans. Och när jag tänker efter har faktiskt inget möte dragit över tiden på sistone. Tvärtom.

Ok. Den stannar!

Toppen

Det här var ju något av en utmaning. Det är inte mycket i tillvaron som är direkt toppen just nu. Men efter idogt tänkande (ok, 30 sekunders fundering) kom jag på en sak som faktiskt är toppen.

De här rostfria besticken från Ikea.

De är faktiskt bra på riktigt. Jag har haft dem i minst 25 år och de ser ut exakt som de gjorde när jag köpte dem. Perfekt ju.

Eller det hade ju varit perfekt om jag inte hade tappat bort ett par delar. Och att Ikea naturligtvis inte säljer dem längre. Säkert ett klokt beslut rent affärsmässigt - hur ska de annars kunna sälja några nya. De går aldrig sönder och verkar inte påverkas det minsta av diskmaskinen. Jag tror inte ens mössen skulle rå på dem. (Till skillnad från andra, betydligt dyrare bestick jag köpt. Skäms Duka!)

Nu har jag fyra uppsättningar kvar och är seriöst orolig för att tappa bort någon mer del. Fast å andra sidan har jag inte haft middagsgäster sedan i januari 2019, så... jag kanske klarar mig med färre.

Har ni några överraskande bra grejer? 

Jag hoppas verkligen att morgondagens ord är enklare. Typ tv-personligheter jag retar mig på eller varför äggplanta är det fulaste grönsaksnamnet. 

Ny kula

 Det var värst vad länge jag har suttit och stirrat rätt ut i luften.

Hoppsan.

Och nu är det februari. Vilket ju, som alla vet, är årets allra värsta, längsta och tråkigaste månad. Och det gör det ju inte lättare att komma igång med bloggandet igen.

Men så kom Underbara Clara med en februarilista. Och med en lista blir det ju alltid lite enklare. Hon kommer förstås att använda sin på instagram med en massa snygga bilder och sånt jobbigt. Det kommer jag förstås att låta bli. Pga bildmässigt inkompetent. 

Men här jag jag i alla fall. På eller heter det med...? ny kula. Vilken kula? Undrar vad det uttrycket kommer ifrån? 

Nå, vad har hänt sedan sist då? Tja TV:n började brinna en kväll. Och det var ju spännande. Och dyrt. Jag har även bitit av en tand. Det gör inte ont, men kommer väl att kosta, gissar jag.

Jag är inte så värst skrockfull, men något säger mig att det inte kommer att gå toppen på bilbesiktningen heller.

Imorgon är ämnet "Toppen". Jag gissar att det kommer att bli en väldigt kort text.