Saker jag inte klarar av

Buffé. 

Man tycker att man tar pyttelite av varje grej som ser god ut, men helt plötsligt står man där med en tallrik som man knappt orkar bära. 

Och sedan hämtar man en tallrik till, med de goda grejer som man missade första gången. 

Och sedan finns det glass. Och frukt. Och kakor. 

Och sedan ägnar man resten av dagen åt att flämta. Men på söndag vill jag nog äta något igen. Kanske. 

Tills dess tänker jag sitta framför brasan och rapa. 

Jag är nog för lång

Det är för långt mellan min hjärna och mina fötter. Tror jag. 

Det är i alla fall den enda rimliga förklaringen jag kan komma på till att jag ständigt glömmer att klippa mina tånaglar. 

Och det blir ju inte festligare av att jag är vig som en villatomt. Blir jag lite stelare i kroppen kommer jag att bli tvungen att betala någon för att göra det. 

Gäller Rut-avdraget sådant, tro?

Ni är alltså lika trötta som jag?

Inte ett enda tips… Vad dystert.
Jag väljer att tolka detta som att ni är helt förbi av trötthet och utmattning själva. Alternativet, att ni skulle strunta högaktningsfullt i mitt hälsotillstånd, känns bara för ledsamt.

Nåja. Lite piggare blev jag i alla fall av ett mejl fullt av beröm och en offertförfrågan från någon som blivit tipsad om oss. (Gör vågen här i stolen!)

Nu kommer jag att sitta här och känna mig begåvad i säkert 10 minuter.
Tyvärr varar det sällan längre.
Synd!

Tar denna veckan aldrig slut?

Hur kan det bara vara onsdag idag?
Jag är helt utmattad, ju!

Vad gör man? C-vitaminer? Kallbad? Lunchpromenader? Knark? Trippelespresso? Nässköljning? Vitlöksklyftor i öronen?

Hit me with your bästa uppiggningsknep!

Slumpjobbar

Är det någon som kommer ihåg Familjen Flax?

Om jag minns rätt så hade frun i huset en ATT GÖRA-burk, där mannen då och då fick dra en lapp med uppdrag att utföra. Typ: rensa stuprännorna eller måla fönster.

En sådan burk har jag på jobbet. Ungefär. Fast på mina lappar står det siffror från 1 till 10.
Dagar när jag känner mig alldeles ovanligt ovillig att jobba (vilket i ärlighetens namn inte alls är särskilt ovanligt) och när ingen arbetsuppgift är mer brådskande än någon annan, så använder jag den burken.

Fast först gör jag förstås en lista med 10 arbetsuppgifter.
Sedan drar jag en lapp och gör just den saken.
Därefter får jag göra något kul (hämta kaffe, läsa artikel, äta kakor) innan jag tar nästa lapp.
Det fungerar.

Men ja, det händer att jag tittar mig i spegeln och blir förvånad över att se en mer än vuxen människa stå och stirra tillbaka på mig.

Tröstshopping

Inte för att det är speciellt synd om mig, men uppenbarligen kände jag att jag var värd lite uppmuntran.
Och då köper jag sådant här, tydligen.

Kylskåpsmagnet. 

Så himla nödvändigt. 

Fast det är ju Jan Stenmark, så då är det väl förlåtet?

När jag blir osams med mig själv

Jag brukar nästan bli lite avundsjuk på människor som inte kan läsa deckare för att de är så lättskrämda. 

Jag vill bli lite lagom skrämd, men det händer nästan aldrig. Skräck, spöken, varulvar, galna mördare - så länge de befinner sig mellan ett par bokpärmar lyckas de sällan framkalla minsta lilla rysning. 

Lite irriterande för någon som alltid gillat spökhistorier och skräck, men samtidigt praktiskt när samma någon tillbringar helgerna i ett torp i skogen. 

Men så finns det ju undantag. Som den här boken. 

Uppenbarligen är det något med igenspikade garderober, odöda barn och vinterlandskap som sätter mina läsnerver i gungning. Jag tyckte faktiskt att den var lite läskig. 

Och helt plötsligt var det värst vad mycket mystiska ljud det finns i min stuga. Och vad otroligt mörkt det var när man skulle ut och hämta ved. Och vad högt det prasslade i skogen...

Då! När jag för en gångs skull lyckats skrämma upp mig själv lite med en bok. Då tycker någon del av mig uppenbarligen att det är jättekul att göra lite festliga handavtryck i växthuset och sedan glömma bort det, så att jag nästan ger mig själv hjärtslag när jag får syn på det i skymningen. 

Ibland undrar jag om jag verkligen är ett lämpligt sällskap för mig själv. 

Även om jag inte är trädgårdsmästare

Så gissar jag att det inte tänker komma några fler gurkor på de här plantorna. 

Like a pro

Äsch, det är klart att jag inte hittar på namn.
Jag googlar.

Precis som alla andra grymt professionella människor som då och då råkar tappa bort visitkort eller skriva så oläsligt att det inte ens går att gissa sig till vad det kan tänkas stå på pappret.
Så gör vi proffs!

Men kolla!

Det blev fredag den här veckan också!
Som jag har längtat.

Nu ska vi bara sätta ihop en tidning och skicka iväg den på korrektur innan vi får lov att gå hem. Borde ju gå snabbt. Vi ska ju vara proffs på det här.

Synd bara att jag har glömt namnet på en av personerna jag har intervjuat…

Äh, jag hittar på något. Like a pro

Här sitter jag

…och är i vägen för städarna.

Jag har två texter att redigera och en artikel att skriva färdigt till i morgon bitti, men en sådan här dag känns det väldigt svårt att tycka synd om sig själv.

Ännu svårare är det att tycka att det man jobbar med är viktigt…

Men jag gillar ju att få lön förstås, så jag sitter väl kvar en stund till.

Jag behöver ett hem som lutar

I varje text jag läser om minimalism och hur man ska bära sig åt för att få ordning och reda, så står det om ansamlingsplatser. Alltså de där ställena där det samlas prylar och blir rörigt. 

Nu tror jag att jag har identifierat mina. 

Tyvärr tycks det vara varje plan yta där man kan lägga något utan att det trillar av. 

Även golvet. 

Jag behöver alltså ha klotformade möbler och ett golv med kraftig lutning?

Vilken sjukt dålig kombination. 

Egentligen är det ju enormt lyxigt...

…att jag kan gå två timmar tidigare från jobbet för att hinna hem och tvätta.

Men det blir faktiskt inte det minsta roligare.

Störigt

Det är någon jobbig typ här på kontoret som envisas med att hosta på ett skrällande och sjukt irriterande sätt. Hela tiden!

Tyvärr är det jag.

Jag tror inte att mina kontorskollegors absoluta favorit idag.

Botat shoppingbehov

Nu har jag sett The true cost.

Och hej och hå vad jag vill skrubba själen med Svinto nu. 

Inte nog med att jag har garderoben full av kläder från lågpriskedjorna och att jag jobbar med reklam, jag har dessutom suttit och skrivit texter om uppförandekoder för textilfabriker i Bangladesh. 

SVINTO!! 

Däremot känns det ganska bra att jag bara köpt ett enda klädesplagg i år. 

Och nästa t-shirt ska ta mig fan vara i ekologisk bomull och fair trade. Det faktum att jag inte har en aning om var man hittar en sådan är förstås sjukt pinsamt att erkänna, men det gissar jag att Google kan lösa åt mig. 

Det här med att lägga sig tidigt...

Jag bestämde ju att oktober skulle bli en månad utan sena kvällar.
Och för en gång skull har jag faktiskt lyckats leva upp till min plan.
Jag har legat i min säng senast kl 23 varje vardag. Och ibland mycket tidigare än så.

Jag vet inte riktigt vad jag hade hoppats på.
Att bli lite piggare kanske.
Att få lite mer energi?
Att vara lite mer effektiv på jobbet?

Jag är i alla fall helt säker på att jag inte hade med "vakna klockan 4.30 med migrän som håller på att spränga huvudet" bland mina förhoppningar.

Tyvärr är detta det enda resultatet hittills.
Varje dag.
I mer än en vecka.

Så ovärt!

Dagens

Frisyr: absurd

Hälsotillstånd: krassligt

Känsla: självömkan

Kläder: varma

Arbetsuppgifter: många

Motto: This too shall pass

Frukost

Satsumasarna… Kan det verkligen heta så? Äsch, vi säger att det är en mandarin. Det är lättast att stava till. Mandarinerna har kommit.

Och man tycker ju att man borde veta bättre… Men ändå köper man dem. Trots att det varje år visar sig att de första leveranserna smakar rejält funky.

Dagens exemplar smakar som en blandning av kött och diskmedel med citrusdoft. En inte helt lyckad kombination.

Hoppsan, det var tydligen fel kortkommando

Idag har jag tillbringat orimligt mycket tid med att försöka få min dator att sluta prata med mig.

Genom att trycka på lite random kortkommandon kan man tydligen sätta igång datorns voiceover. Om man är dum nog att göra detta (TIPS: Var inte så dum!) så tror datorn tydligen att man är blind och talar hjälpsamt om exakt vad som råkar vara markerat på skärmen.
Oavbrutet.

Det tog mig ungefär två timmar att lyckas stänga av denna funktion.

Men annars går det bra.
Eller kanske inte bra direkt…
Men i alla fall inte så dåligt att jag funderar på att gå ut och stångas med en spårvagn.
Ibland får man nöja sig med det.

Skrivarmössan på

Idag vore det väldigt bra om jag kunde sätta igång och producera fantastiska mängder text. Gärna med roliga rubriker, intressanta ingresser och sköna citat.

Hittills har jag inte skrivit ett enda ord.
Däremot har jag börjat få huvudvärk.
Jag antar att det är en början.

Håll gärna en tumme

Nu ska jag gå på kundbesök. 

När det är klart får jag åka hem och slänga mig i soffan. 

Det är ett hårt liv. 

Oktober

Naturen är inte sitt allra finaste nu precis. 

Min tomt saknar den där typen av träd som ger flammande vackra höstfärger.  Det ser mest ut så här. 

Men bortsett från ful natur är det en nästan orimligt skön oktoberdag. 

Solen skiner lite, det är nästan vindstilla, myggen är borta och gröngölingen väsnas lite lagom. 

Min närmaste plan för dagen handlar om kaffe. Kanske borde man göra något mer? Det borde man va?

Ok, då väljer jag att äta kexchoklad. 

Nu har vi lekt lyxfällan

Vi har gått igenom företagets ekonomi med våra allra petigaste ögon.
Det var jobbigt.
Och inte riktigt så bra som vi skulle vilja.
Men nu VET vi.
Och det känns ju himla skönt.

Nu ska vi bara hitta någon som vill betala oss några hundratusen för något.
Det ska bli intressant.

Om det inte hade varit fredag så hade jag nog tyckt att det var lite jobbigare.
Nu tänker jag "det löser sig".
Min erfarenhet säger mig att saker har en tendens att göra just det.
Hoppas jag har rätt!

Värdelös dag

I dag har nästan ingenting blivit som jag tänkt mig.
Jag skulle väldigt gärna vilja skylla detta på någon besvärlig omständighet eller någon random person som inte har möjlighet att försvara sig (Joe Labero brukar ligga bra till) men i ärlighetens namn är det nog bara mitt eget fel.

Och så kan vi stryka ordet nog…
Det är BARA mitt fel.

Men nu glömmer vi det och satsar på att allt blir mycket bättre i morgon.
Rent logiskt borde det ju bli bättre - det är ju fredag. Och fredagar, det vet ju alla, är automatiskt lite bättre än alla andra dagar.

Dagens förhoppning

Idag ska vi ha ett viktigt möte som med lite tur kan ge oss intressanta uppdrag i framtiden.
Planen var från början att förbereda en suverän presentation.
Sedan fick vi väldigt mycket att göra…
Så den planen sprack.

Då tänkte vi köra på charm och rutin.
Det brukar fungera eftersom min kollega har shitloads av båda delarna.
Tyvärr är min kollega nu dyngsjuk, febrig och fullproppad med Panodil.
Och jag (som har betydligt mindre av tidigare nämnda trevliga säljande egenskaper) har börjat hosta.

Målet är nu att försöka låta bli att nysa den viktiga personen rakt i ansiktet.
Jomen, det är kul att driva företag.

Jag måste sluta lyssna på mig

Hörde jag verkligen mig själv svara "ja, men visst. Det kan jag väl göra" När jag fick frågan om jag ville följa med och gå en halvmara?

Tydligen gjorde jag visst det. 

Det var dumt av mig. 

Nu hoppas jag mest att mina fötter så småningom ska återgå till sin ursprungliga storlek. 

Så där ja

 

Problemet åtgärdat. 

Nu gissar jag att det blir kanelbullens dag hela veckan.

46 bullar borde väl räcka några dagar?

Visst?

Hur har jag lyckats missa detta?

Det är ju kanelbullens dag!

Något måste göras. 

Omedelbart. 

Fortfarande trött

Men vad fan?

Hur lång tid ska det ta att piggna till egentligen? Räcker det inte med att bestämma sig? Tydligen inte. 

Dystert. 

Orkade bara inte åka till landet igår. 

Men detta är i och för sig min första helg hemma sedan i våras, så det är kanske inte så dumt. 

Kanske borde städa lite?

Festligt. 

Oktober: en månad utan sena kvällar

Nu är jag trött på att vara trött.
Under oktober ska jag försöka vänja mig av med att sitta uppe och idiotstirra på värdelösa tv-program till alldeles för sent. No more Paradise Hotel för den här damen. Vilket jag naturligtvis inte tittar på ändå. Så klart inte. Aldrig! Närå. Vem vill sitta och skratta knäna ur led åt 20-åringar som tror att en hund var först på månen någon gång på 1500-talet och att Vasaskeppet var ute på sin jungfruseglats år 2004? Not me.
Söndag-torsdag ska jag vara i säng senast kl. 23.00.
Basta!

Jag började igår med att lägga mig så tidigt som 22.30.
Det tog mig visserligen mer än två timmar att somna, men det kanske blir bättre nästa vecka.
Och nu är det fredag!
Hör jag ett hurra?

Men ååååååh vad trött jag blir

Att glömma väskan var ju inget större problem.
Men idag glömde jag syltkakor hemma på hallbordet.
Glömma kakor!
Hur är det ens möjligt?
Är sådant tillåtet?

Ibland tror jag att min hjärna består av fetvadd.
Det tror jag visserligen om ett par andra kroppsdelar också, men just det problemet kan jag överse med just nu.
Jag glömde mina kakor!

De där stollarna som hävdar att man ska älska sig själv har uppenbarligen aldrig glömt sina kakor hemma.
Jag gillar mig inte ett dugg.