Fluffigt

En gång i tiden långt innan jag skaffade torp och började lägga all min fritid på att röja sly och misslyckade odlingsförsök, hände det att jag gick på fest.

Inför en vinterfest var jag och en kompis ute och shoppade. Någonstans hittade vi ett par festliga toppar med fluffigt dun runt hela urringningen. Kul, tyckte vi och köpte varsin i olika färger. Perfekt för helgens partaj.

När jag väl satte på mig den hemma inför festen var det något som kändes lite fel, men jag kunde inte riktigt komma på vad det var. Tröjan var inte ful, men det var något...

Väl framme på festen, skalar vi av oss ytterkläderna, får tag i något att dricka och fram kommer en glad killkompis som hejar, kramar om oss och sedan tar ett steg bakåt och säger: Vad roliga ni är. Ni ser ut som sådana där fåglar.

Fåglar?

Vilken sorts fåglar? Och sedan kom jag på vilken typ av fåglar som har bara halsar och en ring av dun runt axlarna.

Och det var sista gången jag använde den tröjan.

Ros

Nu ska det minsann delas ut rosor.

En första till mannen i vår lokala bildelsbutik som gav mig en lampa till registreringsskyltsbelysningen alldeles gratis.

En andra till mig som till slut plockade fram en skruvmejsel, satte mig på den iskalla marken och faktiskt bytte sagda lampa 30 minuter innan jag skulle åka till besiktningen.

En hel bukett till min kollega och hennes man som kom med en liten lastbil och hämtade stora tunga saker som jag behövde bli av med och körde dem till återvinningscentralen.

Och bilen gick igenom besiktningen!

Folk är allt rätt bra ibland.

Nej, jag har inte blivit kidnappad av ett ufo och utbytt mot en positiv kopia. Men det är faktiskt fredag. Bloggen kommer att återgå till ordinarie innehåll, det vill säga gnäll, imorgon.

Ris

Jag har verkligen inget att skriva på temat ris. Det enda jag kommer på är att jag har tre gigantiska rishögar som skulle behöva eldas upp på landet. 

Nej, de får inte plats i tunnan. De är stora som SUV:ar. 

Man skulle förstås kunna dela ut Dagens ris till någon, men jag orkar bara inte. Inte ens om jag anstränger mig kan jag uppbåda några starkare känslor än mild förvåning över människors beteenden just nu. Det är verkligen inte likt mig.

Kan det vara ett symptom på... något?

Det är nog bäst att jag bäddar ner mig.

Ruta

Jag har jättemycket jobbiga saker som jag måste ta itu med. Så vad ägnar jag mina dagar åt? Uppenbarligen inte att skriva ett inlägg om dagen... Nä.

Jag misstänker att ni kan gissa vem som är jag? 

Klackspark

De här gummistövlarna köpte jag för några år sedan. Tanken var att jag skulle ha dem när jag promenerar omkring i skogen och letar svamp. (Tydligen så tyckte jag att fästingarna och myggen skulle få något roligare att titta på än skogsgröna jägarstövlar.) Tyvärr visade de sig vara lite för höga för att vara bekväma att ha i skogen.

Ok, tänkte jag. Jag kan ju ha dem i stan istället. Här regnar det ju ändå månader i stöten.

Men se, det kunde jag tydligen inte. Vilket jag förstås borde veta. Jag pallar inte att ha på mig kläder som har så mycket mer personlighet än jag. Det finns en anledning att min garderob ser ut som 50 shades of grey.

Visst är det mesigt? Jag försöker ta den här typen av felköp med en klackspark, men egentligen vill jag bara sparka mig själv ganska hårt på smalbenet. Borde jag inte känna mig själv bättre vid det här laget? Jag tycker det.

Måndagsmos

Sömnbrist och oro är en dålig kombination för min hjärna. Idag var jag väldigt nära att betala vår revisor 195 000 kronor istället för 1 950. 

Oj, liksom.

Siffror är verkligen inte min grej ens när jag är i toppform (något som antagligen inträffade ungefär i mitten av augusti 1999) men när jag är trött är jag helt hjälplös.

Efter att ha upptäckt detta i sista sekund bestämde jag mig för att inte göra något mer idag. Det har jag däremot lyckats alldeles utmärkt med. 

Guldstjärna!

Dra åt skogen

 Hjälp, vad jag längtar ut i skogen just nu. Så här föreställer jag mig att det ser ut på landet.

Fast kanske inte riktigt så suddigt. Men det beror förstås på om jag har på mig mina nya glasögon eller inte. Jag gissar: inte. Det har visat sig vara väldigt svårt att vänja sig vid progressiva glas. Så i dagsläget har jag att välja mellan att se lite suddigt och att välta när jag går. 

Jag borde öva va? Och kanske träna fallteknik. Suck!

Som gjort för mig

Det finns tydligen en Facebookgrupp som heter "Fullständigt ointressant information".

Hade den funnits 2008 hade jag aldrig behövt starta den här bloggen. Jag hade kunnat publicera allt där. Fast då hade jag förstås behövt gå in på Facebook stup i kvarten. Och där trivs jag verkligen inte. 

Så, jag hänger väl kvar här ett tag till.

Lena

Lena? Hm, jaha. Då ska vi se vem vi ska ta. Rika Lena som jag under hela skoltiden konkurrerade om kompisar med? Min helt värdelösa chef Lena som behandlade mig som om jag inte fanns och sedan gav mig ett så medelmåttigt betyg att en annan chef gick i taket och skrev ett eget översvallande betyg och erbjöd sig att vara min referens?

Nej, nu vet jag. Vi tar Lena med det läskiga huset.

När jag var 15 hade jag en halvkompis som hette Lena. Vi var aldrig nära vänner, men tillhörde samma kompisgäng. Vi bodde i varsin ände av stan så vi träffades i stort sett bara ute eller hemma hos någon i gänget.

Men en dag skulle vi göra något tillsammans och hon bjöd med mig hem för att hänga tills vi skulle vidare. Så vi åkte ut till en gammal villaförort och väl framme tappade jag hakan. Vilket fint hus!

Det här var ju rena drömmen Framför allt i jämförelse med det fula 60-talshus i gult tegel som rymde vår lägenhet. Ett riktigt charmigt kråkslott, med vinklar, snickarglädje och till och med ett torn. Wow.

Men den känslan försvann i samma ögonblick som jag klev in innanför dörren. Trots att det var en sommareftermiddag kändes det helt plötsligt kallt, mörkt och syrefattigt. Från det ögonblick jag steg in kändes det som om någon stod bakom mig och hatade mig intensivt. Jag gick runt och presenterade mig för hennes helt håglösa och ointresserade familj, men hade hela tiden känslan att det fanns någon mer i huset. Någon som absolut inte ville ha mig där.

När de skulle äta blev jag inte bjuden att sitta med (japp, det var den sortens familj) utan förvisades till Lenas rum på övervåningen. Där satt jag med ryggen hårt tryckt mot väggen och panikbläddrade i en Starlet utan att kunna ta in texten. Så rädd att hjärtat rusade. Helt utan synlig anledning. 

När Lena väl ropade att vi skulle gå, ville jag rusa ut. Men vågade helt enkelt inte. Istället gick jag långsamt ner för trappan. Ett steg i taget, med krampaktigt tag om ledstången, eftersom jag var helt säker på att jag när som helst skulle få ett par händer i ryggen.

Det var 40 år sedan. Men jag får fortfarande rysningar, när jag tänker på det. Trots att ingenting hände. Och jag åkte aldrig hem till Lena igen.

Sällskapssjuk

Dagens ord är alltså: sällskapssjuk. Det är jag inte. Så. Då var det avklarat.

Låt oss övergå till något roligare. Som det här inlägget, där Sparkling skriver om vilka TV-serier hon tittar på och kommer in på Varuhuset. Jag håller så klart fullständigt med henne om att tiden har sprungit ifrån ganska många företeelser ur detta svenska mästerverk. 

Men. Men. Men... Skulle det vara något fel med att ha whisky i skrivbordslådan?

Kontorswhisky är det bästa vi har infört på jobbet sedan vi startade. 

Det saknar jag faktiskt. Så lite sällskapssjuk är jag kanske i alla fall. Ro hit med det sabla vaccinet någon gång så att jag får gå till kontoret!

Guld

Guld kan vara min allra sämsta färg. Har aldrig gillat det. Bilder från Trump Tower får det på riktigt att gå rysningar efter ryggraden, även om jag bortser från själva Donalden. 

Så det är ju lite mysko att jag ändå har en guldfärgad grej.

Visserligen gömd bakom en dörr i ett rum jag nästan aldrig är i. Men ändå. En spegel med krusidullig guldram? 

Jag säger inte att jag har dålig smak, men jag tycks ha en väldig otur när jag inreder. 

Och när jag ärver saker. Synd.

Men visst har ni också fula saker hemma? Av helt oklara anledningar? Visst?

Uppåt väggarna

Nu när man jobbar hemifrån och alla möten sker via Skype, Zoom, Teams och whatnot, så ska man tydligen inte bara behöva oroa sig för hur man själv ser ut (som en jävla mupp) utan också vad människor kan se av ens hem.

Hoppsan!

Fast å andra sidan har nästan alla mina förslag gått igenom utan diskussioner den senaste tiden.

Det kan ju hända att det inte bara beror på min allmänna briljans. Och när jag tänker efter har faktiskt inget möte dragit över tiden på sistone. Tvärtom.

Ok. Den stannar!

Toppen

Det här var ju något av en utmaning. Det är inte mycket i tillvaron som är direkt toppen just nu. Men efter idogt tänkande (ok, 30 sekunders fundering) kom jag på en sak som faktiskt är toppen.

De här rostfria besticken från Ikea.

De är faktiskt bra på riktigt. Jag har haft dem i minst 25 år och de ser ut exakt som de gjorde när jag köpte dem. Perfekt ju.

Eller det hade ju varit perfekt om jag inte hade tappat bort ett par delar. Och att Ikea naturligtvis inte säljer dem längre. Säkert ett klokt beslut rent affärsmässigt - hur ska de annars kunna sälja några nya. De går aldrig sönder och verkar inte påverkas det minsta av diskmaskinen. Jag tror inte ens mössen skulle rå på dem. (Till skillnad från andra, betydligt dyrare bestick jag köpt. Skäms Duka!)

Nu har jag fyra uppsättningar kvar och är seriöst orolig för att tappa bort någon mer del. Fast å andra sidan har jag inte haft middagsgäster sedan i januari 2019, så... jag kanske klarar mig med färre.

Har ni några överraskande bra grejer? 

Jag hoppas verkligen att morgondagens ord är enklare. Typ tv-personligheter jag retar mig på eller varför äggplanta är det fulaste grönsaksnamnet. 

Ny kula

 Det var värst vad länge jag har suttit och stirrat rätt ut i luften.

Hoppsan.

Och nu är det februari. Vilket ju, som alla vet, är årets allra värsta, längsta och tråkigaste månad. Och det gör det ju inte lättare att komma igång med bloggandet igen.

Men så kom Underbara Clara med en februarilista. Och med en lista blir det ju alltid lite enklare. Hon kommer förstås att använda sin på instagram med en massa snygga bilder och sånt jobbigt. Det kommer jag förstås att låta bli. Pga bildmässigt inkompetent. 

Men här jag jag i alla fall. På eller heter det med...? ny kula. Vilken kula? Undrar vad det uttrycket kommer ifrån? 

Nå, vad har hänt sedan sist då? Tja TV:n började brinna en kväll. Och det var ju spännande. Och dyrt. Jag har även bitit av en tand. Det gör inte ont, men kommer väl att kosta, gissar jag.

Jag är inte så värst skrockfull, men något säger mig att det inte kommer att gå toppen på bilbesiktningen heller.

Imorgon är ämnet "Toppen". Jag gissar att det kommer att bli en väldigt kort text.