Grey month - dito liv

Nämen, nu är livet inget vidare kul. Jag är ju en sådan där lätt udda människa som brukar gilla november, men i år känns allt rätt trist. 

Jag vill ingenting alls. Jag är inte glad. Inte direkt ledsen. Inte någonting, egentligen. Mest likgiltig.

Jag tänker skylla detta på vädret.

Men skärp dig, Göteborg!

Så vad gör man? Förutom att äta lussekatter då, så klart. Det har jag redan testat cirka 20 gånger redan. Och kommer att testa ungefär 20 gånger till innan frysen är tom. Det har inte hjälpt hittills, men jag har inte gett upp. Det kan fungera!

Vad gör ni när tillvaron känns meningslös?

Black Friday

Ska ni shoppa något idag?

Jag ska det troligtvis inte. Det är aldrig någon vidare rea på bacon och wienerbröd. Och det är nog (bortsett från verktyg) det enda som skulle kunna få mig att köa utanför en affär.

Nej, nu ljög jag. Ibland följer jag med vänner när det är utförsäljning någonstans. Som på Lexington. Men efter att ha sett samma diarréfärgade handdukar tre år i rad tappade jag faktiskt lusten att hänga med just dit.

Fast jag skulle faktiskt behöva är en matta, en tv-bänk, en ny pump och en liten varmvattenberedare från den här sidan om 90-talet. Äsch, orka!

Anar jag lite konsumtionskritik här, kanske?

Det är lika bra att hålla sig undan. För även om jag inte gillar att shoppa så händer det att jag drabbas av bristande impulskontroll och då kan jag komma hem med ungefär vad som helst.

En sådan här kanske?

Göteborg är kasst på väder

Snösmockor! Snöåskväder! Bandvagnar! Kaos!

I resten av landet alltså.

I Göteborg: 1,5 cm slask. 

Helt odramatiskt ju

Det gick till och med utmärkt att cykla. Allt som krävdes var att jag föste undan lite snö från sadeln. Så mesigt. Inget pulsande, inget skottande, inget hela-kvarteret-hjälps-åt-att-knuffa-bilar. Bara snöblandat regn. Det värsta vädret som finns.

Men helgen var bra. Jag hann tömma min regnvattentank, plocka upp det sista av årets potatisar och morötter innan tjälen slog till och så 3000 vallmofrön. 

Ja 3000 stycken. Ungefär. Jag räknade inte. Och det tror jag inte att fröfirmorna gör heller. Med tanke på hur många som brukar gro (ungefär 0 av 1000) är jag inte helt säker på att det verkligen är frön de skickar. Det kan vara damm.

Det kan också vara så att jorden runt mitt torp helt enkelt inte är lämplig för vallmo. Men det skulle ju vara en trist förklaring. Vi får se till våren. Just nu tänker jag i alla fall fantisera om blommande fält med vajande röda blomblad.

Fruktlösa försök att inte känna mig som en snattare

Det går faktiskt framåt med min äppelodling. I år räckte frukten till två äppelpajer och två burkar äppelmos. 

Men det var inte det jag tänkte skriva om. Utan vårt fruktfat på jobbet. För varje måndag när vi kommer till kontorshotellet står det ett stort fat med frukt i köket. Trevligt. Ibland finns det godis också. Ännu trevligare. Och ibland finns det påsar med direkt oätliga saker som fikonbollar med aprikos och kanel. Rätt otrevligt faktiskt.

Frukt är ju gott, så nästan varje dag tar jag en banan, clementin eller i nödfall ett äpple. Nu uppstår ett problem. För jag vill även ha kaffe. Dessutom vill jag gärna ta av mig mössa-vantar-halsduk innan jag blir tokvarm. För att sedan kunna ta mig uppför två branta trappor och igenom tre låsta dörrar kör jag ner allt utom min kaffekopp i väskan.

Och sedan blir min hjärna uppenbarligen upptagen med annat. För nästan varje dag när jag kommer hem hittar jag en banan, clementin eller ett nödfallsäpple i väskan. Och då känner jag mig som om jag har snattat. Det har jag ju inte såklart. Hade jag ätit frukten på jobbet så hade jag inte tänkt på saken. Men nu känns det ungefär som om jag hör till den grupp av människor som plockar med sig toalettpapper från sin arbetsplats. Du använder det där, du tar inte med det hem! Okej?

Och där avslutar vi dagens avsnitt av Veckans i-landsproblem.