Enligt Aftonbladet är detta en oväntad trend som nu gör comeback. Ha! Inte för läsarna av den här bloggen.
 |
| Strumpor i skor. Vilken grej va? |
Det är ju bara några dagar sedan vi diskuterade randiga strumpor i kommentarsfältet nedan. Min åsikt var att vi aldrig skulle göra om det. Och vad händer? Ett par dagar senare är det en trend! Nu ska man ha synliga strumpor. Även i högklackat.
Jag börjar känna mig som ett trendorakel. Fast omvänt.
Det här att jag inte längre piper högt av lycka varje fredag, undrar vad det beror på?
Jag ser två möjliga anledningar.
1. Jag hatar inte jobb lika mycket som förr.
2. Min fritid är lika trist som mina arbetsdagar.
Hoppas nr 1.
Jag är sämst på inredningstrender. Det är uppenbart. Var det två veckor sedan jag skrev om min aversion mot furu?
Vad ser jag nu? Jo, detta.
 |
| Say what? |
Gurka är tydligen ungefär den enda grönsak som sjunkit i pris den senaste tiden.
Men löken alltså, vilket klipp!
 |
| Jag är rik! Typ. |
Nu är frågan om jag kan flytta min tjänstepension från globala fonder till gul lök?
Och var sparar jag de guldklimpar som nu hänger på tork i köket? Uppenbarligen inte under madrassen. Där ska man aldrig ha värdesaker enligt proffsen. Bankfack?
men tydligen skolkade somliga personer från jobbet under förmiddagen och satt framför en storskärm på Ullevi och såg matchen istället för att sitta vid skrivborden och arbeta i sina anletens ångestsvett.
 |
| Förlust. Men ändå värt. |
Jag kommer aldrig att kunna bli anställd igen.
Enligt Nilla kan man skriva vad som helst i en blogg.
Vilken tur, för jag har verkligen ingenting intressant att skriva om. Men jag har funderat lite på kantareller eftersom jag tillbringade fyra timmar ute i skogen i helgen.
Hur kommer det sig att kantareller helst växer på ställen där det är krångligt att plocka dem. Gärna under stockar, inkilade under stenar, långt ner i mossan eller bland kvistar, blad och vassa pinnar. Det är nästan som om de inte vill bli plockade.
 |
| Visst, plocka om du vill. Men en vass pinne kommer att peta på dig när du minst anar det. |
De där svamparna man inte bör ta med sig hem står däremot helt lättillgängliga och bara inbjuder till plockande.
 |
| Här står jag bland mjuka klöverblad och väntar på att bli vald. |
Nåja, jag kom hem med några liter kantareller i alla fall (tillsammans med ett rejält gäng myggbett, ett skrapsår på armen, två brutna naglar och ett nytt litet hål i byxorna). Alltid något.
Sedan testade jag att rensa svamp med hjälp av ett par deciliter mjöl. Det funkade faktiskt över förväntan, men det känns inget vidare att slänga bort mat på det viset bara för att det är tråkigt att sitta och peta med rensningen.
Jaha. Sedan tog jag upp lite lök som nu hänger och torkar.
 |
| Nej, de har inte pest. De är bara lite smutsiga. |
Det var den helgen det. Hur långt är det kvar till julledigheten? Jättelångt va? Fan.
Jag är ju, vilket har bevisats oräkneliga gånger här i bloggen, verkligen ingen fotograf. Skärpan hamnar oftast på något helt annat än motivet. Om den ens finns. Och bildkomposition verkar vara något som gått mig helt förbi.
Dessutom tar jag i stort sett bara bilder när jag har tråkigt. Vilket såklart inte inspirerar till att göra egna fotoböcker direkt.
Men ibland händer det att jag får till det. Det jag vill ta en bild på ÄR faktiskt i fokus. Ljuset är ok. Färgerna är någorlunda harmoniska. Naturligtvis är det bara en slump, men ändå. En bild man inte behöver skämmas för att visa.
Jag har googlat recept på saker att göra med grönkål.
 |
| Två stiliga färger. Tyvärr samma smak. |
 |
| Jaha. Nu kan jag det. |
Förra hösten sådde jag 4000 vallmofrön. Jag tror det i alla fall. Jag räknade inte. Dessa frön var bara aningen större än bakterier, så det skulle lika gärna ha kunnat vara sand i fröpåsarna.
Som sagt, 4000 frön. Och se på fan. I år har jag vallmo på min äng.
 |
| Lite framgång är också framgång |
... känner jag att jag borde be om ursäkt till alla skriknysare. Tydligen KAN det faktiskt hända läskiga saker när man nyser.
Nu vet jag ju förstås inte om ett skrik hade räddat Sam från denna hjärnexplosion, men man kan ju aldrig vara säker. Såå, kanske borde man ändå skrika lite?
Livet har inte känts så där toppenkul den senaste tiden. Allt har varit lite segt och grått och tråkigt. Till och med semestern. Även om det så klart var orimligt skönt att vara ledig. Det är det ju alltid.
Och nu sitter jag på jobbet framför min skärm igen. Tyvärr inte det minsta laddad inför den evighet av arbete som väntar innan det äntligen blir jul.
Men det är väl bara att bita ihop, ta sig i kragen och rycka upp sig. Foten i kläm - jajjamän!
Blogga alltså? Vad kan då passa bättre än en lista om saker jag inte gillar. Den här har jag hämtat från Sardellen.
Träslag: Gulnad furu
Det kan vara bittra minnen från skoltidens partyn i diverse gillestugor, men nikotingul furu kan väl inte göra någon människa glad? Inte nu i alla fall. Vem vet, om 25 år kanske folk trålar secondhandaffärerna efter klumpiga matbord, byråer och hörnskåp i lackerad furu. Om någon hade sagt till mitt 30-åriga jag att jag en gång i framtiden skulle gilla teak hade jag hånskrattat. Men tji hade jag fått. För nu gillar jag det.
Andra ytor: Polerad marmor
Marmor är ju egentligen vackert, men jag är så trött på blankpolerade stenytor. Obehandlad gråsten skulle jag möjligtvis kunna tänka mig, men annars kommer det nog att dröja innan någon form av stenmöbel kommer innanför min dörr.
Färg: Persikorosa
Eller är den mer gul? Gul-rosa? I vilket fall tycker jag inte om den färgen på något annat än frukt. Främst på grund av att jag ser sjuk ut om jag tar på mig något i den nyansen. Eller till och med mer än sjuk - zombielik. Enda användningsområdet för persikofärgade kläder jag kan föreställa mig är vid möten med Försäkringskassan. Ingen skulle tvinga mig att arbeta!
Porslin: Gerbera
Min motvilja inför detta färgglada porslin med vågiga kanter kommer nog främst från ett jobb jag hade en gång i tiden. Gerberas svajiga gratängformar är helt enkelt guilty by association. Jag förknippar dem med några rätt frustrerande uppdrag för en omöjlig kund.
Godis: Djungelvrål
Jag gillar visserligen salt godis, men det här är på gränsen. Fast det egentliga problemet uppstår när den salta ytan är borta och man sedan har något som känns och smakar som en bit plast i munnen. Det kan inte vara meningen att våra kroppar ska tvingas bryta ned något med den konsistensen. Väl?
Inredningsstil: Hmm...?
Med tanke på att jag har noll skills när det gäller inredning känns det lite förmätet att kritisera andra. Så länge det inte är fruktansvärt övermöblerat och fullt av stora porslinsdjur så står jag ut med det mesta.
Bok: Dåligt redigerade böcker
Kanske är det ljudboksboomen, kanske är det hybridförlagen, kanske är det samhällets allmänna förflackning (jag är inte riktigt säker på vad det sista betyder, men i sann ljudboksanda låter jag det stå kvar). Jag vet inte hur många dåligt redigerade böcker jag lyssnat på det senaste året. Jag kan förlåta författaren - man blir blind för sin egen text efter ett tag. Men någon har väl i uppgift att hjälpa författaren och se till att få bort felsyftningar, personer som plötsligt byter namn och logiska luckor stora nog att köra en långtradare igenom?
Så, då var vi igång igen. Fyll gärna på med något du inte gillar.
Visst, det är härligt med vårvärme. Så klart. Som man har längtat. Hoppet tänds, ljuset återkommer, livsandarna vaknar yada-yada-yada...
 |
| Blodsugarna är tillbaka |
Jo, jag vet. Aprilväder. Notoriskt opålitligt. Men det hjälper inte. Jag blir ändå överraskad när jag kommer till landet med planer på att börja röja plats för mitt växthus, gå runt lite med röjsågen och kanske till och med gräva lite, och möts av det här.
 |
| Fint i januari, not so much i april |
Skojar. Det är klart att jag ska gnälla. Till exempel på vädret.
Visst, det är mars men ändå. Är det verkligen rimligt att en promenad går från Idas sommarvisa till Barnen från Frostmofjället på 15 minuter?
 |
| Hopp om livet |
 |
| På väg att frysa ihjäl |
Och andra som eventuellt är sugna på att baka.
Här är länken till de kalljästa frallorna
Kan vara ett av de bekvämaste bröd jag någonsin bakat. Testa gärna!
För övrigt är det fredag. Detta faktum gör mitt liv lite lättare. Egentligen hade jag tänkt åka till landet, men temperaturen verkar ligga strax över nollstrecket och det ska regna hela helgen så jag gissar att jag stannar hemma istället. Får väl fortsätta med min hall. Nu är i alla fall grundmålningen gjord. Dags att välja kulör med andra ord. Det kan ju ta sin lilla tid. Jag tror att jag har bestämt mig för mörkblått. Men det finns ju en hel massa mörkblå nyanser.
Som midnattsblå, Hague Blue, Prussian Blue, Dark Denim, Anemon, Sophisticated blue, Deco Blue, Oslo, Nostalgic Blu, Wegner Blue och cirka 400 sifferkombinationer... Det blir nog kul. Jag gissar att jag kommer att ha beslutsångest i en halv evighet och till slut panikvälja något som jag sedan kommer att hata ett tag, för att sedan vänja mig och kanske till och med gilla så småningom. Ungefär som med alla beslut alltså...
Vad är det som går och går men aldrig kommer fram?
Svar: Den här medelålders heffaklumpen som testar Indoor Walking.
Det var ungefär lika kul som man kunde tänka sig. Konditionsträning är inte riktigt min grej. Men jag hade inte räknat med att det skulle vara svårt. Gå kan jag väl ändå? Det har jag ju ändå gjort i mer än fem decennier.
Men så fort armarna ska blandas in så händer underliga saker. Som när jag skulle testa stavgång. Då lyckades jag flera gånger missa marken med stavarna och antingen vifta hjälplöst i luften eller sätta ner stavarna på mina redan ömma tår.
Så när jag ska trampa runt på en crosstrainer blir det jobbigt. Helt plötsligt blir jag passgångare, vilket jag faktiskt inte är i normala fall. Eller så sätter armarna igång och motarbetar benen, så att jag håller emot istället för att hjälpa till och hur läskigt det är att släppa händerna helt och bara trampa runt på de där fotplattorna ska vi bara inte prata om. Jag var stabil som ett duschdraperi. Men jag trillade i alla fall inte av maskinen, jag väljer att se detta som en framgång.
Kalljästa havrefrallor, alltså.
 |
| Smakade helt okej också |
Nu ska jag jobba lite med min hall. Den som jag började med i januari, ja. Det går inte snabbt precis. Men å andra sidan blir det rätt kasst. Så det jämnar väl ut sig, gissar jag.
Nej, jag vill inte prata om det!
 |
| Same procedure as every year... |
Om man ska tro Expressen så är det väderdramatik på gång.
 |
| Spännande! |
Med tanke på att mina vinterkängor fortfarande står kvar på landet hoppas jag verkligen att Expressen har fel.
Nej, jag pratar inte om ekologiska höns eller frigående morötter. Jag pratar om nydiskade palsternackor och sköljda mjölkpaket. För sådant får man kylskåpet fullt av när en flaska diskmedel går sönder i ens shoppingkasse.
 |
| Min shoppingkasse vid sköljning nr 43 |
Är inte diskmedel onödigt drygt ändå?
I år har jag för första gången på länge inga problem med möss i stugan. Utanför huset däremot verkar det dock krylla av sorkar.
 |
| Vofför gör di på dette viset? |
Hemma i stan har jag också grannar som har underliga saker för sig. En verkar spela på såg. En konstform jag måste erkänna att jag inte riktigt förstår tjusningen med.
Jag är inte helt säker på vilka grannar jag föredrar. Det lutar mot sorkarna.
... den går runt en liten bit. Och den välter nästan jämt, man kan tro den är ett skämt. Så kunde det ha låtit om Mikael B. Tretow hade valt att skriva om mina besök på Friskis istället för om en evighetsmaskin. Varför han nu skulle ha gjort det. Hmm oklart.
På allvar. Jag MÅSTE börja träna upp min balans. I förrgår välte jag när jag låg på rygg. Hur är det ens möjligt?
Vi klarade det! Vi har överlevt februari ännu en gång.
 |
| Jag tror att den är där borta. Våren! Snart är vi framme |
Men hallå, vilka vårkänslor man får när himlen är blå, solen skiner och träden plötsligt har små, små gröna knoppar. Nu är det inte längre nattsvart ute när man slutar jobba, utan man kan till och med se saker när man är ute och motionspromenerar.
 |
| Inte så himla fult ändå |
Allt detta kan lura en att ta av sig mössan. Men det är en ganska dålig idé. För det är fortfarande SVINKALLT! Lite synd, men snart så.
Jag är inte tyst som en mussla. Jag är bara lite lagom introvert. Annars har jag inte mycket att säga om musslor. Jag äter dem ibland, helst med pommes frites. Men det blir det ju inte några blogginlägg av. Så jag gick till biblioteket för att kanske hitta någon form av inspiration.
 |
| Ostron. Ok, tillräckligt nära |
Men tyvärr. Noll inspiration infann sig. Hade inte den minsta lust att lära mig något alls om blötdjur idag. Istället lånade jag en bok som kanske handlar om fåglar och en om att man inte behöver träna massor och äta så himla nyttigt hela tiden. Just den senare talar verkligen till mig.
 |
| Lagom och fåglar, det gillar man ju. |
I sena tonåren hade jag världens bästa tjejgäng. Egentligen var det så klart inget speciellt med oss, det var bara en enorm trygghet att under en period ha ett antal personer som alltid höll varandra om ryggen.
Ibland gjorde vi roliga saker, men för det mesta satt vi hemma i någons kök, drack oändliga koppar te och åt moralkakor.
 |
| Maryland Cookies, eller moralkakor som vi kallade dem |
Tyvärr är de, precis som merparten av allt som brukade vara gott, inte alls lika goda nu som de var förr i tiden. Troligen för att det skett någon form av produktutveckling. HATAR PRODUKTUTVECKLING! Så fort något ätbart ändras är det alltid till det sämre. Goda hårda kolor blir mjuka och smetiga. Tuggummin blir sockerfria. Palmolja ersätter mjölkbaserat fett i kex och kakor.
Så om det finns någon form av sens moral i denna text så är det följande: Passa på att äta allt som är gott nu, för när som helst kommer en klåfingrig produktutvecklare och gör det sämre.
Ok, det här kan vara det svåraste hittills. Matte, alltså? Hur illustrerar man det? Jag har gömt i stort sett all matte jag lärt mig och plockar numera fram mobilens kalkylator även för de enklaste uträkningar. Och då är jag den på företaget som är absolut bäst på siffror. Gissa varför vi betalar en firma för att sköta vår bokföring?
 |
| Troligen ett försök till budget |
Såå, det här med sparår går väl ungefär så bra som man kunde misstänka. Ett plötsligt behov av en rörmokare och en lika oplanerad självrisk på bilen på 3.500 har tillsammans med en rekordstor elräkning gjort att mitt sparande inte riktigt gått enligt plan. Och så var jag ju tvungen att köpa frön också. Men dem sätter jag upp på nöjeskontot. Festligare än så blir det inte i februari.
Här hade jag egentligen tänkt ta en bild på allt gammalt mög som på något underligt vis samlats i min lada. Där tycks varje sak som "kan vara bra att ha" hamna för att sedan aldrig användas. Gamla verktyg, kartonger, slangar, rep, hinkar, brädbitar, påsar, nästan rena presenningar, väldigt smutsiga presenningar, tjärpapp och bitar av markduk. Men eftersom jag inte befinner mig på landet så gick ju inte det.
Men det betyder förstås inte en total brist på oförklarligt mög. Sådant samlas både hemma, på jobbet och i min dator.
 |
| Vad tror google om mig egentligen? |
Man läser ju varje vecka om hur internets algoritmer hela tiden fintrimmas för att överösa oss med personanpassade reklambudskap. Jag kan bara säga att google har helt fel uppfattning om mig. Det företaget verkar inte förstå mig över huvud taget.
MÖG!
Med tanke på hur många Stephen King-böcker jag har i bokhyllan hade det nog varit lättare att skriva om monsterglädje. Jag gillar läskiga böcker betydligt mer än jag uppskattar mönster. I min garderob finns inte mycket som är mönstrat. Någon rutig skjorta, en prickig blus, några diskreta ränder.
Det finns ju folk som kan kombinera mönster som verkar helt galna och ändå få ihop det till en snygg helhet. Låt mig omedelbart konstatera att jag inte är en sådan person. Jag ser ut som ett mindre tivoli inklusive chokladhjul om jag försöker.
 |
| Porslin däremot… |
Vid en första anblick skulle man ju kunna förledas att tro att de här fröpåsarna skulle räcka till sommarens odlingar.
 |
| 29 påsar, vilken ynkedom |
Ha, säger jag bara. Jag har inte ens lagt årets beställning ännu. Det är lite oklart vad jag egentligen behöver, men jag har en känsla av att det är mycket. Jag är till exempel ganska säker på att jag kan ha användning för fler tomatsorter. Och jag tror inte att det finns en enda squash där. Det måste man ju faktiskt ha ifall allt annat misslyckas.
Sedan måste jag så klart ha några sorters sättpotatis, sättlök och… säkert lite annat också. Meloner?
Det är lika bra att inse den bittra sanningen. Det kommer aldrig att bli roligt att träna. Även om det börjar bli lite, lite lättare, så gör det fortfarande ont och min hjärna verkar inte alls ha förstått att den ska producera nya hjärnceller. Jag tycks vara precis lika dum som vanligt.
 |
| Nej men om man skulle glömma något så att man slipper |
Men jag antar att forskningen har rätt om att det är bra för den mentala hälsan att röra på sig. Att dessutom försöka göra det i takt och i samma riktning som de övriga 70 deltagarna är en sådan utmaning att jag verkligen inte kan tänka på något annat under tiden. Borta är dumma kunder, besvärliga uppdrag, krånglande skrivare och mystiska uppmaningar från Bolagsverket. Jag har verkligen fullt sjå med att inte snubbla över mina egna fötter.
För övrigt har jag haft kontakt med ägaren till bilen jag skrapade. Han var trevlig och påpekade att sådant händer. Nu får försäkringsbolaget ta hand om resten.
Men med tanke på hur många halvskruttiga bilar det finns i mina kvarter tycker jag ändå att det var lite extra irriterande att jag var tvungen att repa en stor glänsande BMW. Det kan inte vara bra för mina försäkringspremier. Nåja, jag missade i alla fall Teslan som stod framför. Man får vara glad för det lilla.
Efter att ha kört 16 mil lyckades jag komma för nära en parkerad bil 300 meter från min dörr. Första gången någonsin jag repar en annan bil. Låt mig säga att det inte gjorde underverk för mitt humör.
 |
| Jamen, de här kan jag väl kasta bort |
Som om jag inte hade söndagsångest innan.
Idag har jag fällt träd. Igen. Själva fällandet är (om vi bortser från siktandet) inte så ansträngande. Men att sedan kapa trädet i lagom stora vedklabbar är något helt annat. Det ska lyftas, släpas, kvistas av, sågas, bäras och sedan köras i skottkärra. Man skulle kunna tro att det skulle kräva rejäla muskler i rygg och armar. Men tydligen inte.
Jag har nu grym träningsvärk i skinkorna och baksidan av låren. Det får mig att undra om jag gör något fel? Rumpan borde väl vara den kroppsdel som är minst utsatt när man sågar. Skyddsbyxorna är ju inte ens vadderade där.
Eftersom ni redan fått se så himla många bilder på ved så kommer här en bild på något annat jag har gjort idag. Om internet vill, alltså.
Nähä. Inte idag heller. Vad synd. Här hade jag ju tänkt visa hantverk av allra högsta klass. Eller, ok, det var en korvgrillningspinne.
Uppdaterat:
 |
| Som om Ernst varit framme |
Nu ska jag grilla korv i öppna spisen.
 |
| Allt som är kvar efter alla rensningar |
 |
| Ett undantag |
Den här mulliga fina hästen ska jag hänga upp på väggen så snart jag börjar få ordning på mitt vardagsrum.
 |
| Alla hestar är fina, men den här är extra fin |
Detta ögonblick förväntas infalla någon gång under detta år. Förhoppningsvis. Det går liksom inte snabbt här. Men någon gång måste jag väl ändå lyckas bestämma var soffan ska stå?
Om världen hade varit som den skulle så hade jag fått blommor idag. Kanske hade det legat en ny bok gömd under min kudde.
Men nu är världen inte som den borde vara. Då får man köpa blommor åt sig själv. Och då köper man förstås tulpaner. Allt annat vore ju galet.
 |
| Den kommer att vara snygg imorgon. Jag lovar. |
Se där! Ett ämne som jag faktiskt borde kunna skriva något om. Matlådor är ju min grej. Jag har ALLTID med mig matlåda om vi inte ska ut och äta med kunder.
Dagens låda såg ut så här.
 |
| Borde jag pyntat med persilja? Det borde jag nog. |
Eftersom en lunch i våra kvarter kostar 129:- så sparar jag ju hejdlösa mängder pengar på detta. En låda från Findus kostar väl ca 25:- så den jämförelsen känns ju inte alls lika rolig. Jag sparar ju bara 11-12 kronor på att låta bli att köpa sådana. Men det blir pengar det med.
Dessa sparade pengar verkar mestadels gå åt till frön, såjord och växtlampor för ögonblicket. Japp, det är dags igen. Snart dyker det upp späda små blad, rangliga tomatplantor och annat helt ointressant i en blogg nära dig. Ja, jag menar den här. Nu har jag varnat.
Jag har ganska mycket trämöbler hemma. Och det kan man ju ha om man vill. Vilket jag tydligen gör av ganska oklar anledning. Precis som min garderob lider min inredning en uppenbar brist på stil. Den är snarare slumpmässig.
Men det var ju inte det jag skulle skriva om, utan om mörka ringar. Sådana finns på vissa av mina möbler på grund av… tja… blommor som övervattnats, utskimpat kaffe och ett oresonligt hat mot glasunderlägg.
 |
| Här har det stått en liten julgrupp |
Men nu läste jag att sådana lätt kunde tas bort med oxalsyra. Grymt ju. Tyvärr lider mitt hem en skriande brist på syror i allmänhet. Men det var inget problem enligt internet (ja ja, jag vet.) då kunde man istället använda rabarber.
Sådana hade jag däremot.
 |
| Gör ditt jobb nu, annars blir du paj! |
Är det någon som tror att det fungerade? På allvar? Så gulligt. Naivt, men gulligt.
 |
| Inte jättebra, va? |
Ytterligare ett ämne jag verkligen inte borde uttala mig om.
När jag börjar vänja mig vid något och inte längre uppfattar det som helt absurt fult, kan man vara helt säker på att den trenden har passerat sin peak för länge sedan och är på väg utför i rasande fart. Eller, så var det åtminstone förr. Då när en ny stil varade ett tag. Nu är jag osäker på om jag ens förstår att de har funnits. Som ”Barbie-core”. Vad är det ens? Jag är ganska säker på att jag aldrig sett något exempel på det.
 |
| Inget Barbie-core här inte |
Så klart att jag blandade ihop datumen. Vad är det med min hjärna egentligen? Hur svårt ska det vara att läsa en lista och fatta när man ska skriva om vad? Jättesvårt, tydligen.
Igår skulle jag skrivit om "Marin". Jaha. Då får jag väl skriva om det idag istället. Tyvärr har jag precis lika lite att skriva om marin som jag hade att skriva om mod. Hur ska man ens tolka det? Som mörkblått eller kanske som hav. Båda?
 |
| Mina morgonrockar |
 |
| Helt ickeimponerade dansk vik på dagtid |
 |
| Mycket imponerande dansk vik på natten |
 |
| En rishög stor som en Friggebod |
Om man inte nödvändigtvis måste arbeta precis när alla andra arbetar så kan man gå på bio mitt på dagen, mitt i veckan. Jag kan verkligen rekommendera det. Gott om plats och Zara Larsson och hennes gelikar (alltså människor som tycker att man ska prata på bio) är absolut inte där.
Nu har vi sett den här.
 |
| Massor av Oscarsnomineringar, men alltså... jaha? |
Går ni på bio? Jag hade nog inte varit på bio på 15 år när jag och min kollega började smita iväg och titta på film på arbetstid. Ett av våra bästa beslut faktiskt.
Min avståndsbedömning är defekt. Om inte min promenadkompis hade haft en sådan där smart klocka som beräknar hur långt vi har gått, så hade jag inte haft en aning om vi hade trampat fram 3 km eller 1,5 halv mil. (Det känns dock alltid som 1,5 mil!).
På samma sätt har jag uppenbara svårigheter att skilja på höger och vänster. Vilket har medfört ett flertal spännande upptäckter när jag varit ute och kört bil. Dessa spännande upptäckter tenderar att vara industriområden - vilket tydligen finns i oändliga mängder oavsett var i landet man befinner sig.
Tydligen kan jag inte sikta så bra heller.
 |
| Grönt = hur det var tänkt. Rött = som det blev. |
Vet inte hur många gånger mina fällda träd fastnat i andra träd och sedan måste gungas ner med hjälp av rep och ett oräkneligt antal svordomar. Det blir aldrig jättefel. Men någon centimeter fel nere vid sågsnittet tenderar att bli betydligt mer uppe i trädtoppen.
Jaha, så var det måndag igen. Vad står på agendan idag, då?
Inte mycket. Men jag har i alla fall hunnit träna veckans första pass. Det 9:e sedan jag började träna igen. Om det var svettigt? Jo, det kan vi väl säga. Gjorde det ont? Jajamen! Höll jag på att trilla omkull? Såklart! Orkade jag hela passet? Inte en chans! Men att träna på arbetstid gör det i alla fall lite mer uthärdligt. Det är ju inte så kul att jag vill ägna min fritid åt det precis.
Mer då? Tja detta var tydligen måndagen då jag fotograferade min lunch.
 |
| Orimligt stor portion |
Det var tydligen även en måndag då jag hade med mig en alldeles för stor portion mat. Precis som i stort sett varje dag. Min hjärna verkar inte förstå att lunchlådor inte nödvändigtvis behöver fyllas till bredden. Det händer inget farligt om man lämnar lite luft i lådan. Vad som däremot händer om man envisas med att äta upp allt man tagit med sig är att man hamnar i MATKOMA. Varenda jäkla dag.
Man skulle kunna tro att detta är en vana man borde kunna bryta. Men i så fall skulle man tro fel. Tydligen.
