Den går hit, den går dit...

... den går runt en liten bit. Och den välter nästan jämt, man kan tro den är ett skämt. Så kunde det ha låtit om Mikael B. Tretow hade valt att skriva om mina besök på Friskis istället för om en evighetsmaskin. Varför han nu skulle ha gjort det. Hmm oklart.

På allvar. Jag MÅSTE börja träna upp min balans. I förrgår välte jag när jag låg på rygg. Hur är det ens möjligt?

Har jag berättat

... att jag försöker lära mig crawla?
Jag var ju duktig och gjorde mina stretchövningar förra året och fick tillbaka full rörlighet i armen.
Då uppstod ju frågan vad jag skulle ha denna rörlighet till.
Fjärilssim verkade vara lite over the top, så jag bestämde mig för att försöka lära mig crawl, eller frisim som det tydligen heter när man gör det rätt.
Jag gör det inte rätt!

Jag VET att man kan gå kurs, men jag är för snål för att gå två kurser samma säsong. Alltså: youtube. Jag har träffat människor som lärt sig själva genom att titta på Youtube.
Säger de.
Jag börjar misstänka att de ljuger.
Det är ju sjukt svårt.

Hittills är jag ungefär lika bra på att crawla som en giraff är på att åka puckelpist på miniskidor.
Det är ett rent under att ingen livvakt har försökt rädda mig ännu, för jag ser troligtvis ut som om jag håller på att drunkna.
Vissa gånger tror jag dessutom att det är nära.

Helt oskyldig giraff som inte gjort sig skyldig till puckelpiståkning.

Kan ni crawla?

Ont, det gör ont

I går gick jag 1000 trappsteg. Alla uppför.
Förutom alla dessa otäcka trappsteg, gick och joggade jag också 1,3 mil.
Ok, mest gick jag nog, om vi ska vara noga.
Ordet jogga låter för jävla mesigt. Men jag kan inte på något sätt likna det jag gör med att springa. "Skvalpa fram" skulle möjligtvis kunna beskriva hur det känns, men det låter ju ännu värre.

I dag har jag ont i oroväckande många kroppsdelar.
Många utav dem verkar vara inälvor.

Nu är jag ju tyvärr ungefär lika obildad om mitt inre som jag är i ämnet geografi. Men någonstans mellan revbenen och höftbenen har jag ett eller flera organ som inte verkar trivas alls.
Kan jag ha blivit mjältsjuk?
Det låter lite tjusigt och gammeldags.
Blir man det av att jogga, tro?

Dagens träningspass

Vem behöver gå på Friskis & Svettis.

Om det just är själva svettandet man är ute efter kan jag rekommendera att köra skottkärra i blötsnö. 

Mycket effektivt. 

Önsketänkande

I kväll ska jag ut och hasa mig runt den vanliga 8-kilometersrundan.

Till ingen nytta alls om man ska tro den här boken.

Och det börjar jag faktiskt göra.

Min kondition verkar inte ha påverkats över huvud taget av att jag genomlidit alla dessa trista träningspass.

Säkert 15-20 stycken.

Det är fortfarande lika sjukt jobbigt.

Och tråkigt.

Undrar om jag kan övertala min träningskompis att vi ska byta metod?

Det känns visserligen som lite överkurs att byta om, träffas, åka bil och ta med vattenflaskor för 1 minuts träning.

Men ändå.

Betydligt trevligare.

Tydligen ska man inte ens bli svettig.

HA! Det kan de ju drömma om. Författaren har uppenbarligen aldrig varit en kvinna i 50-årsåldern! Jag kan svettas av att skala räkor.

Varför inte?

En sådan här dag kan man väl lika gärna ge sig ut och springa?

I regnet. 

Jag lär ju inte bli på sämre humör. 

Det skulle vara svårt. 

Värmeslag

Att ge sig ut och springa var kanske inte dagens bästa idé. Det var inte skönt någonstans alls. 

Det var bara varmt. Och kändes bajs. 

Men jag gjorde det i alla fall. 

Guldstjärna på det. 

Vilka jobbigt pigga pensionärer

Tränade igår.
Valde ett pass som började klockan fem och upptäckte till min förvåning att jag var YNGST! Fatta hur sällan det händer nu för tiden…
Den ena lilla gråhåriga damen efter den andra spatserade in i salen.
Några såg ut som om de skulle välta om man råkade hosta på dem.

Hade jag råkat gå in på ett seniorpass?
Nej, tydligen inte.
För när träningen väl kom igång visade det sig att i stort sett alla var starkare än jag.
Även den lilla krumma gumman med spröda fågelben.
Jävlar vilken fart hon hade i armhävningarna.

Nu vet jag inte om jag ska känna mig knäckt eller hoppfull.
Jag är nog mest hungrig faktiskt.

Saker jag har glömt hur man gör

Hur fan byter man kläder på en strand utan att visa allt för många kroppsdelar för en intet ont anande allmänhet?

Att försöka kränga av sig svettiga träningskläder och få på sig en baddräkt var jobbigare än springandet. Och då var springandet en mardröm. Mardröm, säger jag. 

Jag var nära att vrida armarna ur led. 

Vattnet var dessutom kallt, brunt och lämnade en oljig hinna på kroppen. 

Vad denna bestod av har jag försökt att inte tänka på. 

Tiddelipom alltså. 

Den kassa tiden vi fick och hur löjligt korta sträckor jag orkade springa, försöker jag också förtränga. 

Tiddelipom all over.

Idag är en ny dag.  

Planerat återfall i gammal vana

Det är måndag.
Dags att hasa 8 km i pensionärstempo (här tänker jag mig höftledsopererade i rehabiliteringsfas, inte spänstiga hurtbullar strax över 65) under ständigt gnällande över att vi aldrig någonsin blir bättre på det.

Om vi nu inte har blivit bättre förstås?
Två månaders uppehåll kanske är precis vad som behövs för att bli spänstiga som bergsegetter och snabbfotade som antiloper?

Fan tro't.

För övrigt svettas jag redan.

Smidigt

Nu kom träningsvärken. 

Alldeles nyss trillade jag ner i soffan när lårmusklerna plötsligt slutade fungera. 

Nu vet jag inte riktigt hur jag ska komma upp. 

Sova framför teven börjar kännas som ett rimligt alternativ här. 

Det kommer inte att vara bättre imorgon, va?

Förhoppning

Man blir pigg av att träna sägs det.
Så om 41 minuter ska jag träna core på Friskis. (Det minns jag inte riktigt vad det är, men jag gissar att det har något att göra med magmuskler. Sådana har jag inte många, så det kan ju bli spännande.)
Och bli pigg som en barkborre.

Hoppas sant, för jag håller på att somna här vid skrivbordet.
Om jag blir tröttare kommer jag troligtvis att förlora medvetandet och trilla omkull med min cykel på väg hem.
Det vore ju pinsamt.

Crazy catlady

Jag tror att det börjar bli dags att ta en sväng hem till stan. 

Verkligen. 

För en stund sedan kom jag på mig själv med att prata väldigt högt med grannens katt. 

Det hade väl varit ok om jag nöjt mig med att tala om att hon var en fin katt, men när jag frågar henne hur hon tycker att jag ska binda upp gurkorna och faktiskt väntar mig ett svar, kan det vara dags att återvända till civilisationen ett par dagar kanske?

Här är för övrigt min finaste springstig. 

Fin va?

Där har jag sprungit idag. 

Tyvärr hinner jag aldrig se att det är fint när jag springer. 

Inte för att det går snabbt, utan för att det rinner ner så mycket svett i ögonen. 

Lite synd. 

Bra ursäkt

Klart att man får semesterns absolut sämsta tid på dagens springpass när det ser ut så här i skogen. 

Kantarellerna börjar komma!

Och när jag ändå hade stannat för att titta på kantarellerna så kunde jag ju lika gärna stanna och äta lite smultron. 

Och himlen är blå. 

Märks det att jag försöker fokusera på det positiva här? Jag vill gärna glömma att själva springandet kändes som att föröka baxa en frysbox uppför en vindstrappa. Iförd snöskor. 

Kantareller, smultron, sol. 

Bra grejer. 

Allt beror på perspektivet

Eftersom jag är envis som en gris var jag faktiskt ute och sprang igår morse. 

Trots värmen. 

En kort runda på skuggiga skogsstigar i ett tempo där jag lätt hade kunnat bli varvad av rullatortanter som fått sikte på ett parti nedsatta nylonstrumpor. Hudfärgade förstås. 

Om det inte hade varit för underlaget förstås. Rullatorer är inte världens bästa terrängfordon. Tror jag. 

Men var var jag? Jo, alltså. Jag sprang. Riktigt jävla långsamt. 

Därför blev jag lite förvånad när min runkeeper-app glatt meddelade att detta var min fjärde bästa tid någonsin på en sträcka mellan två och tre kilometer. 

Say what?!

Lite forskande bland siffrorna visade dock att det uttalandet visserligen stämde, men bara av den anledningen att jag bara sprungit just den sträckan fyra gånger. 

Och fjärde bästa tiden låter ju mycket bättre än "din sämsta tid någonsin. Skärp dig! Vi har träffat snabbare sniglar."

Kanske kan jag få femte bästa tiden imorgon?

Eller värmeslag. 

Helt utan division

Stärkt av andras goda exempel gav jag mig ut och sprang direkt efter dagens första kopp kaffe. 

Utan att dividera med mig själv. 

Och kolla!

Nu har jag sprungit så mycket att jag slitit hål på skon.

Det måste väl nästan betyda att jag börjar bli en proffsmotionär?

 

Eller kanske att jag borde klippa tånaglarna. 

Något är det. 

Balansen återdtälld

Nu är jag inte överlycklig längre. 

Nu är jag utmattad istället. 

Springandet är precis lika trist som tidigare. Men det får helt enkelt vara trist och gå dåligt. Huvudsaken är väl att jag gör det. 

Jag kommer helt enkelt aldrig bli en sådan där människa som går ut och springer för att rensa tankarna. Jag får finna mig i att jag nog kommer att fortsätta vara en sådan som mest försöker låta bli att trilla omkull. 

Och det borde man ju kunnat räkna ut

Om det har regnat i stort sett oavbrutet i en vecka kanske man borde hålla sig till lite större grusvägar och inte ge sig in på skogsstigar. 

Men det gjorde man ju tyvärr inte. 

Eftersom man är dum i hela huvudet. 

Uppenbarligen. 

Nu är strumporna urvridna, byxorna hänger på tork och skorna lär väl torka om någon vecka. Och bäst av allt: man kan skryta lite. Det är midsommarafton, klockan är inte ens halv nio och jag har varit ute och sprungit några kilometer. 

Vad har ni gjort, då?

(Notera helst inte att jag helt undviker alla uppgifter om sträcka och hastighet på ett smidigt och otvunget sätt. Smidigt, sa jag! Otvunget! Jodå!)

Det är fredag och jag svettas

Det kan väl inte vara så att jag fortfarande eftersvettas efter gårdagens springande? (Vilket för övrigt bestod av 8 kilometers låååååångsam plåga med onda benhinnor, trötta fötter och lungor som verkade fundera på att emigrera till annan ort.)

Nej, det verkar väl ändå inte rimligt?
Att eftersvettas i 14 timmar, alltså.
Då gissar jag att det faktiskt äntligen är varmt.
Wow!

Det måste ju nästan firas.
Jag tänker tidig hemgång, landetresa, potatistittning och finöl på altanen.
Vad tänker ni?

Förvånar mig själv

Alldeles nyss skickade jag ett sms till min springkompis för att höra om hen har lust att springa ett extra 8 kilometerspass i kväll.

Om inte, så kommer jag antingen att gå till Friskis eller ge mig på ett av mina planerade stordåd. Att jogga hela mardröms-två-komma-femman (alltså den där som, på något naturlagstrotsande sätt, enbart tycks bestå av branta uppförsbackar) utan att stanna.

Det här känns inte helt normalt.
Ska man vara oroad?