Rådjursmannen

Efter att ha lyssnat på hundra deckare (eller möjligtvis lyssnat på samma deckare hundra gånger – min koncentration är inte på topp) tänkte jag att jag skulle välja en annan genre. Och där fanns den ju. Rådjursmannen. 

 

Så nu har jag lyssnat på den. Det behöver ni inte nödvändigtvis göra, om ni inte är väldigt väldigt intresserade av vad rådjur har för sig hela dagarna. Kort sammanfattning: de äter, markerar revir, idisslar och sover.

 

Min förhoppning var ju att få lära mig några knep om hur man undviker att bli uppäten av insekter när man lever i skogen. Men tji fick jag. Det enda jag fick lära mig om detta var att huden blir härdad efter ett år. Ok. Tack.

Jag fick också lära mig att man kan äta björnbärsblad. Och kvanne, tror jag. Undrar om det var den som smakade som att äta en sked kompost? Det kommer jag antagligen aldrig att få reda på eftersom jag inte har en aning om vad kvanne är för något. Gissar växt… ganska säker på det faktiskt. 

Borde jag läsa den här kanske?

 

Jag kan inte påstå att jag är jätteintresserad av hur det är att leva sju år i vildmarken och bli kompis med ett gäng rådjur. (Killen har uppenbarligen aldrig försökt odla tulpaner. För det botar garanterat alla ömma känslor man eventuellt kan ha för rådjur.)

Men jag är onekligen nyfiken på hur han kan ha levt nära rådjur, i skogen, i sju år utan att få borrelia, TBE, löss eller en miljon ärr efter sönderfilade insektsbett. OK, det sista kanske han har. Jag har inte sett någon bild på honom. 

Men ändå! Sju år? Jag kan fan knappt gå ut på min gräsmatta utan att få en fästing.

Vet han något som jag inte vet?

Ja. Jag är sur. Jag gillar naturen - men den gillar tydligen inte mig särskilt mycket. Om den inte skärper till sig överväger jag allvarligt att gå ut och kasta en plastpåse i den.

Februari då

Det här är bara inte kul.

Jag har inte lust med någonting alls just nu. 

Jobba är jättetråkigt och det enda ätbara som finns på mitt kontor är hundgodis. Jag säger inte att jag har funderat på att äta dem, men jag kan berätta att de luktar skumt. De ska innehålla anka, men i så fall är det nog fötterna. 

Mest har jag läst. Till exempel den här boken.

Den tycker jag kanske inte nödvändigtvis att ni ska läsa. Den innehåller en helt orimligt kapabel mördare som uppenbarligen kan spåra vem som helst hur enkelt och snabbt som helst, men det stör mig inte något värst.

Den innehåller också extremt mycket våld, men det stör mig inte heller så mycket.

Här finns även en två meter lång mördarmaskin till man, med pärlörhängen, som biter och sliter sönder sina offer, men ändå verkar kunna gå omkring på gatorna utan att bli efterlyst eller igenkänd, men jag kan leva med det också.

Vad jag däremot inte kan leva med är att folk viskar stup i kvarten. Vem fan viskar? Jag viskar möjligtvis när jag är på bio. (Något jag för övrigt gärna rekommenderar andra biobesökare att prova, någon gång. Det skulle uppskattas. Idioter!) Men i den här boken verkar folk viska helt utan biobesök, eller annan rimlig anledning.

Men jag kanske bara är sur för att det är februari? Så kan det också vara.

Det var inte jag, det var Illuminati

Då och då kommer jag in i trista perioder när allt jag läser är dumt, tråkigt och direkt provocerande dåligt. (Jag skyller inte detta helt och hållet på författarna, i bland ligger problemet faktiskt hos mig.) Väldigt tråkigt är det i alla fall eftersom läsning en av mina absoluta favoritsysslor. Så klart, den går ju utmärkt att kombinera med ost, korv, kakor och kaffe om man bara har ett stadigt enhandgrepp.

Var var jag? Jo, lässvackor. När detta händer brukar jag växla över till facklitteratur. Denna gång blev det den här.

Jag är inte säker på att den är nyttig för mig. Det är fan deprimerande vad folk kan tro på. Och hur många fakta de är villiga att bortse ifrån för att fortsätta tro på vilka galna teorier som helst.

Men jag har i alla fall fått något nytt att skylla på.

Så att jag kom lite sent till jobbet idag är faktiskt inte mitt fel. Det var Illuminati som sabbat framlyktan på min cykel. Man skulle kunna tro att de var fullt upptagna av sina världsomspännande planer att krossa världsordningen, förslava oss och införa otäcka saker som välfärd, jämlikhet och socialism. (Troligtvis inspirerade av djävulen!) Men de har tydligen tid över till att lossa skruvar på cykellampor också. Nästan imponerande.

Ok, nästa bok får nog handla om bakning.

Nyligen upphittat på biblioteket

Det här kan vara den mest oemotståndliga baksidestext jag någonsin läst.

"A heartwarming story of friendship and demonic possession."

Demoner och 80-talsnostalgi. Kan det bli festligare än så? Klart att den fick följa med hem.

Bortsett från att läsa orimligt mycket böcker har jag mest ägnat mig åt att inte träna och inte baka surdegsbröd den senaste veckan.
I kväll ska jag dricka öl. Och fundera på om jag ska göra en NaBloWriMo igen nu i november.

Lagom smart

Att låna två böcker på 7-dagarslån samtidigt, var kanske inte förra veckans mest intelligenta idé. Framför allt inte med tanke på att jag även skulle hinna jobba rätt mycket, gå på kurs, springa 8 kilometer uppförsbackar med min träningskompis och gå på ett event.

Men jag hann!
Denna lässtress gav mig även en anledning att städa väldigt lite.
Win-win alltså.

Båda var spännande, men King var förstås lite bättre. Inte så konstigt kanske. Han har skrivit 50 böcker medan Tudor är en debutant.

Och nu är det helg, minsann. En helg där det ska bli 21 grader. Sååå, det är väl inte så värst synd om mig just nu antar jag.

Ok, det är inte så synd om mig

Ibland sammanfaller en hel massa saker.
Den här veckan innehöll till exempel:
Vidrigt väder med blötsnö och hårda vindar
Jobbstiltje
Vinter-OS
En hel hög med trevliga biblioteksböcker
En kollega på skidsemester

Vad ska man göra?
Jag tog läslov.

Bästa jag gjort på länge. Istället för att sitta på kontoret och rulla tummarna (gör någon någonsin det på riktigt? Och i så fall varför?) har jag lallat omkring hemma i morgonrock, tittat på längdskidor och skidskytte, ätit god mat och läst en bok om dagen.

Jag har läst:
Den grymmaste månaden av Louise Penny (som gjorde mig hungrig. Jäklar vad de äter goda saker i Three Pines.)
Charmen med tarmen av Giulia Enders (som fick mig att fundera över vad jag äter och om jag borde vara snällare mot mina magbakterier. Rolig bok, för övrigt.)
Norra Latin av Sara Bergmark Elfgren (som jag gillade även om den gärna hade fått vara lite läskigare. Böcker får alltid vara lite läskigare för mig. Jag är svårskrämd.)
Tjockdrottningen av Moa Herngren (som var otäck, fast inte på det mysiga sättet med spöken, demoner eller zombies, utan full av otäcka människor.)

Och nu är det fredag, äntligen. Dags för en välförtjänt helg. Jag planerar att titta på stafett och läsa Larmrapporten av Emma Frans. Vad ska ni göra?

Lucky me

Min boklycka bara fortsätter. 

När jag lämnade tillbaka de bra böckerna jag hade lånat, så fanns den här boken inne. 

Och den kommer förstås också vara bra. 

Nu börjar jag dock oroa mig lite för att all denna tur ska straffa sig på något vis.  Kommer jag att hamna på en öde ö med bara skådespelarmemoarer och romanceböcker att läsa? Eller tvingas att läsa affärstidningar?

The horror. 

Jag är visserligen inte riktigt klar över vilken typ av händelseförlopp som skulle kunna leda till något av ovanstående mardrömsscenarion, men det känns ändå lite läskigt. Kanske borde jag ändå läsa Dan Browns senaste, bara för att gardera mig?

Jag är inne i ett stim

Jag tog en sväng till biblioteket förra veckan och lånade ett gäng böcker. Hittills har alla varit bra.
Detta är så ovanligt att jag för ett nästan började misstänka att min hjärna förvandlats till fetvadd. Men några minuters läsning av en svensk deckare (av en författare som jag inte tänker namnge eftersom folk uppenbarligen googlar sig själva hela tiden) bevisade att min hjärna inte har börjat uppfatta alla skrivna ord som bra. Den var lika kass som sist.

Nu har jag börjat på en fjärde bok. Och den är också bra.
Bästa stimmet ju.

Nytt rekord

Jag kom hem från bokmässan med bara två böcker. 

Nu skulle jag ju gärna vilja påstå att detta är ett bevis på att jag har karaktär. Men det skulle tyvärr inte vara med sanningen överensstämmande. 

Istället gick jag hela tiden vilse, glömde monternummer, kunde inte komma ihåg vilka förlag olika författare låg på och kunde inte för mitt liv fokusera på något annat än att inte vandra rätt in i folk. 

Bokmässan är utmattande i vanliga fall. På cellgift var den helt enkelt lite för mycket. 

Jag hittade aldrig boken jag verkligen ville köpa. Men Alex Marwood var hur bra som helst och en odlingsbok är ju aldrig fel. Nästa år... då minsann. 

Önsketänkande

I kväll ska jag ut och hasa mig runt den vanliga 8-kilometersrundan.

Till ingen nytta alls om man ska tro den här boken.

Och det börjar jag faktiskt göra.

Min kondition verkar inte ha påverkats över huvud taget av att jag genomlidit alla dessa trista träningspass.

Säkert 15-20 stycken.

Det är fortfarande lika sjukt jobbigt.

Och tråkigt.

Undrar om jag kan övertala min träningskompis att vi ska byta metod?

Det känns visserligen som lite överkurs att byta om, träffas, åka bil och ta med vattenflaskor för 1 minuts träning.

Men ändå.

Betydligt trevligare.

Tydligen ska man inte ens bli svettig.

HA! Det kan de ju drömma om. Författaren har uppenbarligen aldrig varit en kvinna i 50-årsåldern! Jag kan svettas av att skala räkor.

Halleluja

Jag får läsa igen. 

Nu ska jag bara hitta en bok som är värd den eländigt långa och svettiga timme jag nyss genomled på Friskis. 

Gärna något långt. 

Tusen sidor eller så vore önskvärt. 

Jag har inte precis jättebråttom att gå dit igen. 

Nu åker prästen

Nu är det dags för konstnären, prästen, poeterna, filosoferna och de grävande journalisterna att återvända till biblioteket.

Det har varit trevligt.
Speciellt rekommenderar jag Själens rum i vardagen av Maria Küchen.
Fast Min kamp av Ernst Billgren var också lite kul.

Nu återgår tjockisen till mer vardagligt läsande.
Och tevetittande.

Visst börjar Dessertmästarna idag?

Biblioteksbulimi

Så här går det när jag inte får någon hjälp.
Jag kan liksom inte stoppa mig själv.

Och det var värst vad mycket hyllor det fanns som jag aldrig besökt.

Så nu sitter jag här med ett praktverk om björkar, en bok om priset för det norska oljeundret, Tranströmerlyrik, en essäsamling om de klassiska dygderna, svensk skräck, fattigdomens historia, någon feministisk debattbok, en bok om förlåtelse från religionshyllan och lite annat smått och gott.

Det ska bli spännande.

Världen behöver alltså ytterligare en kokbok?

Jag är skeptisk.

Men jag skrev ju att jag skulle följa ert beslut slaviskt, så jag måste ju åtminstone försöka.
Det måste jag ju.
Nu vill jag inte verka fördomsfull på något sätt. Men slaver är väl typ jugoslaver, rumäner, ungrare och sånt?
Himla pålitliga människor, säkert.
Jag är mer av vallonsläkt.
En gång i tiden var vi tydligen duktiga på järnbrytning och att bygga kanaler.
Nu tycks det inte vara så stor efterfrågan på sådant.

Så... jag har verkligen ingen aning om vart jag vill komma med det här.
Mer än att jag har onda aningar inför mitt kokboksskrivande.
Det kan eventuellt förvandlas till en skräckhistoria.
För mig eller läsarna, återstår att se.

3 mysko böcker

Finns det människor som smyger in i folks hem och ställer böcker i deras bokhyllor?
Jag kan i alla fall inte komma på någon annan rimlig förklaring till att jag har följande böcker i mitt bibliotek.

Mogen för sex av Joachim Israel (om titeln varit Övermogen... så hade jag förstått det bättre)
Den diciplinerade människan av Lorentz Lyttkens (Ha! Uppenbarligen oläst. Vilken överraskning!)
Divisionalisering och därefter av Edgren, Rehnman och Skärvad (Orkar inte ens försöka fatta vad den handlar om)

Däremot blir jag faktiskt inte det minsta förvånad av att hitta Hej lättja! Konsten att göra minsta möjliga på kontoret av Corinne Maier.
Det skulle nog inte mina kollegor bli heller...

Ingen shopping alltså?

Vilken tur.
Tjockisens stora bok om shopping hade ju inte blivit så himla omfattande, faktiskt.
Jag handlar mat.
Enstaka bildelar när jag måste.
Och cirka två gånger om året går jag under stor vånda och köper mig något klädesplagg jag absolut måste ha.
That´s it!
Blir ju inte mycket till bok.
Det finns liksom gränser för hur mycket intressant man kan skriva om sina inköp på Ica.
Tror jag.

Karriär.
Pulvermos.
Och afrikansk dans.
Det är ni alltså intresserade av?
Weirdos!

Men visst.
Jag hör och lyder.
Ni får agera fokusgrupp.
Snart börjar vi.

Marknadsundersökning

Jag har ju förstått att världen fullständigt skriker efter goda råd från en medelålders tjockis.
Ni vill lära er piffa upp ert pulvermos.
Laga bacon.
Och säkert en hel massa annat nyttigt också.
Jag planerar redan en serie.
Kanske startar jag eget förlag?

Men innan jag startar måste jag ju göra en marknadsundersökning.
Så klart.
Det förstås är semestertider.
Jag räknar med att det kanske finns 12 läsare hemma.
Det borde räcka som statistiskt underlag.

Så, svara nu på undersökningen till höger.
Jag känner mig redan som familjen Bonnier.
Fast inte riktigt lika många.

Jag och Nigella

Smarta Ulrika gav mig tipset att ge mina stekta fiskbullar ett tjusigt namn.
Det gav mig fler idéer.
Det finns för få kokböcker i det här landet.
Alldeles för få.
Det ges nog bara ut två i veckan.
200 nya kokböcker om året.
Hur ska det kunna täcka behovet?

Jag måste så klart ge ut en egen!
Det är ju givet.

Frågan är bara vilket tema jag ska ha?
Stora baconboken
Saker du kan äta istället för riktig mat när du bara inte orkar
Piffa upp ditt pulvermos
Rostat bröd - grunden i din nya diet
Saker som kan kombineras med brieost

Jag ser ett helt förlag växa fram.
Huka er ICA!