Misstag

Min avståndsbedömning är defekt. Om inte min promenadkompis hade haft en sådan där smart klocka som beräknar hur långt vi har gått, så hade jag inte haft en aning om vi hade trampat fram 3 km eller 1,5 halv mil. (Det känns dock alltid som 1,5 mil!).

På samma sätt har jag uppenbara svårigheter att skilja på höger och vänster. Vilket har medfört ett flertal spännande upptäckter när jag varit ute och kört bil. Dessa spännande upptäckter tenderar att vara industriområden - vilket tydligen finns i oändliga mängder oavsett var i landet man befinner sig.

Tydligen kan jag inte sikta så bra heller.

Grönt = hur det var tänkt. Rött = som det blev.

Vet inte hur många gånger mina fällda träd fastnat i andra träd och sedan måste gungas ner med hjälp av rep och ett oräkneligt antal svordomar. Det blir aldrig jättefel. Men någon centimeter fel nere vid sågsnittet tenderar att bli betydligt mer uppe i trädtoppen.

Kanske borde jag gå en kurs?

Vad är ni dåliga på?

Måndag

Jaha, så var det måndag igen. Vad står på agendan idag, då?

Inte mycket. Men jag har i alla fall hunnit träna veckans första pass. Det 9:e sedan jag började träna igen. Om det var svettigt? Jo, det kan vi väl säga. Gjorde det ont? Jajamen! Höll jag på att trilla omkull? Såklart! Orkade jag hela passet? Inte en chans! Men att träna på arbetstid gör det i alla fall lite mer uthärdligt. Det är ju inte så kul att jag vill ägna min fritid åt det precis.

Mer då? Tja detta var tydligen måndagen då jag fotograferade min lunch.

Orimligt stor portion 

Det var tydligen även en måndag då jag hade med mig en alldeles för stor portion mat. Precis som i stort sett varje dag. Min hjärna verkar inte förstå att lunchlådor inte nödvändigtvis behöver fyllas till bredden. Det händer inget farligt om man lämnar lite luft i lådan. Vad som däremot händer om man envisas med att äta upp allt man tagit med sig är att man hamnar i MATKOMA. Varenda jäkla dag.

Man skulle kunna tro att detta är en vana man borde kunna bryta. Men i så fall skulle man tro fel. Tydligen.

Man saknar inte kon

Nackdelen med att ha två olika bostäder är att saker man behöver väldigt ofta befinner sig på en helt annan plats än där man själv råkar vara.

Som nu. Det skulle faktiskt ha varit ganska skönt att kunna snöra på sig mina grova vinterkängor istället för att riskera livet på vägen till jobbet iförd antingen träningsskor eller snygga tunna boots med glashala lädersulor. Men nej, Vinterkängorna står prydligt i en annan hall, 16 mil härifrån. Jag saknar dem. 

Så istället för att utsätta mig för livsfara utomhus har jag ägnat dagen åt att förbereda min hall för antingen ny färg eller en festlig tapet. 

Det kan väl knappast bli värre va?

Jag är verkligen inget vidare bra varken på att måla eller tapetsera. Men om jag börjar sakna den där tapeten så måste jag verkligen misslyckas på ett fullkomligt katastrofalt sätt. Allt utom en granatattack måste ju bli en förbättring, eller hur?

Melodifest

Skulle inte tro det, va.

Det närmaste jag kommit musik idag var när jag tömde en trälåda jag köpt på loppis och hittade den här.

En kobjällra, kanske?

Den lät inget vidare. Men enligt min erfarenhet brukar inte Melodifestivalen göra det heller, så det gick väl på ett ut.

Mys

Så här såg det ut när jag klev utanför dörren i morse.

Jo, det var fint. Lovar! Det syns bara inte när jag fotograferar.

Och det var ju mys.

Eller, det hade varit mys om jag hade bott i någon annan stad än Göteborg. För här kommer den fina vita snön inom några timmar förvandlas till grått slask med glashala fläckar av is. Vilket gör att det är förenat med livsfara att vistas utomhus.

Fast det är klart. Det är fredag! Bara jag klarar mig hem så kan jag sedan med gott samvete barrikadera mig i soffan med filt, äta goda saker och förtränga att det någonsin kommer en måndag. 

Helg! Bästa myset näst efter långhelg och semester.

Morot

Min talang för odling är tyvärr inte alls i paritet med mitt intresse för odling. Det blir sällan som jag tänkt mig. För det mesta gror bara 30 procent av alla frön jag petar ner i jorden och de små plantor som kommer upp kan ibland bara skönjas i motljus. (Ja, jag talar om dig salladslöken)

Men ibland blir det fel åt andra hållet. 

Finns det någon hungrig elefant i närheten?

För övrigt verkar även min mobil tycka att min talang för fotografering är något tveksam. Eftersom jag är en vuxen människa utan influenser-ambitioner är det inte ofta jag tar bilder av min mat. Men ibland händer det ju. Vilket min mobil tydligen har uppmärksammat. 

Nyss presenterade den ett litet bildspel med namnet "Läckerheter genom åren". Där visades visserligen några maträtter men också en bild på innehållet i min soptunna och bilden nedan.

Åh, vilken läcker komposthink, den måste
visas tillsammans med smäktande musik.

Mössa

Jaha, dags igen att ta hjälp av Underbara Claras februari-rubriker. Kanske kan det få mig att börja blogga igen? 

Tyvärr är det ju en fotoutmaning, vilket kanske inte är riktigt min grej. Jag har synnerliga utmaningar på det fotografiska spektrat. Vilket bland annat blivit uppenbart när jag tvingats fotografera ute hos kund och ett flertal gånger glömt att ta bort linsskyddet. Som sagt, utmanad.

Men varför skulle jag låta mina begränsningar begränsa mig? Då skulle jag ju aldrig få något gjort. Så här kommer en bild på min mössa.

Förra vintern hade jag en snyggare mössa. Den lyckades jag tyvärr tappa i skogen. En annan gullig mössa tvättades i lite för hög värme och blev en skål av filt, lagom för ett litet svenskt äpple. Så nu får jag skylla mig själv och gå omkring i den här varianten som inte är direkt smickrande. 

Men vad gör det? Det är februari, så det är för det mesta mörkt när jag vistas utomhus. Och utomhus har jag för det mesta cykelhjälm ovanpå mössan (vilket inte alls ger stilmässiga poäng).

Jaha då var vi igång. I morgon ska jag tydligen fotografera en morot. Grattis, det blir något att se fram emot.