Mindre lyckade ögonblick

Okejrå, Fru Venus.
Nu kom jag på något.

En gång i forntiden jobbade jag i ett industriområde.
Då precis som nu, jobbade jag ofta över.
I bland var jag tvungen att åka dit på helgerna för att hinna med.
Så var det denna sommarlördag.
Eftersom det var fint väder lät jag ytterdörren stå vidöppen så att det skulle komma in lite luft i den varma lokalen. Jag satt ändå alldeles direkt vid dörren så chansen att någon skulle kunna smita in fanns ju inte.
Men så hände det där som händer när man envisas med att dricka 3 koppar kaffe i timmen.
Jag behövde gå på toaletten.
Som låg i källaren.
ORKA låsa dörren, tänkte jag.
Det skulle ju bara ta någon minut.
Ner i källaren, in på toaletten,  kissa, ut från toaletten och... sedan kom jag inte längre.
Källardörren hade gått i lås av korsdraget.
Det är lördag. Jag är instängd i en källare. I ett öde industriområde. Och ovanför mig stod företaget avlarmat och med dörren på vid gavel.
Det här blir kanske extra festligt om jag förklarar att det här var före mobiltelefonernas tid.
Och att det naturligtvis inte fanns någon telefon i källaren.
Efter att ha hyperventilerat i några minuter inser jag att något måste göras.
Men alternativen är inte så många. Jg kan se ETT. Jag kan försöka klättra ut genom det lilla fönstret ovanför frysboxen. Det mycket lilla fönstret.
Sagt och gjort.
Fönstret sitter väldigt högt så jag är tvungen att ställa kartonger på frysboxen för att nå upp. Dessa lyckas jag förstås sparka omkull när jag har kommit en bit genom fönstret och sedan hänger jag där med halva kroppen ute och den andra (bredare) halvan inne.
Ruskigt obekvämt!
Problemet är att höfterna inte riktigt vill ut genom fönstret.
De är liksom lite för breda.
Och nu börjar jag verkligen få panik.Med ett krafttag trycker jag allt vad jag kan med armarna samtidigt som jag försöker slingra mig ut. Man kan nästan höra "ploppet" när jag åker ut genom fönstret. Jag alltså - inte min kjol. Den stannar kvar på andra sidan.
Och då hör jag dagens enda bil närma sig.
Det finns inte en chans att jag ska hinna runt huset innan någon ser mig.
Som tur är finns det en rabatt med buskar mellan mig och gatan.
Mindre turligt är att buskarna är för låga för att dölja hela mig.
Alltså åker bilen långsamt förbi ett buskage ur vilket det sticker upp ett kvinnohuvud.
Jag försökte verkligen se oberörd ut när våra blickar möttes. Le och nicka var min plan. Det verkade fungera för bilföraren nickade tillbaka, även om han såg förvirrad ut.
Jag hörde att han bromsade så snart han hunnit runt hörnet - men då var jag redan på väg med språng mot kontoret.
Och där stannade jag sedan tills det blivit mörkt.