En månads träningsuppehåll...

...var tydligen för mycket.
Nu gör det ont igen.

Hur mycket ska en stackars tjockis behöva träna egentligen?
Massor tydligen.
Typ, minst en gång i veckan.
Hur ska jag ha tid med det?
Vem ska då titta till taket?
Och äta all ost?
Och allt bacon?
Och sända onda tankar till Robert Wells?

Allt detta ansvar tynger mina axlar.

Jag har fått ett F#@%**¤!! pris

Jag har fått ett pris!

Igen!

En mindre ödmjuk människa skulle kunna bli mallig och uppblåst för mindre.

Inte jag.

Det här är ju precis vad jag förtjänar.

Priser, ponnyhästar och sprit.

Och pengar.

Ponnyn ska heta Konrad, tror jag.

Morötter och knäckebröd har jag.

Komsi, komsi, Konrad!

Pengarna behöver inte heta något.

Men de får gärna sluta med många nollor.

Sätt in direkt på mitt konto, tack.

Helst idag!

Priset fick jag av finfina Singelmamman.

Och när jag har gullat färdigt med det ska jag lämna det vidare.

Kanske.

Fast egentligen är det ju mitt.

MITT!

MITT!

Hör ni det?

MITT!

Ett sådant sätt

Min granne kom precis in med en stor bit tårta.

Hur ofta hände sådant när jag var mager?
Never!

För övrigt

Flår jag på näsan.
Det är synnerligen klädsamt.

Jag upprepar:
Synnerligen.
Klädsamt!

Låt stå!

68,7

Jag måste göra någonting rätt.
Problemet är att jag inte vet vad.

Men jag hoppas att jag fortsätter.

Jag är jobbets neanderthalare

Mina arbetskamrater...
Ni vet, de där unga, snygga, vältränade.
De är alla väldigt förtjusta i att bli ompysslade.
De älskar att få massage.
Ansiktsbehandlingar.
Manikyr.
Gå till frisören.

Lösnaglar och extensions är legio.
Plenty lösnaglar, I tell you.

Själv mår jag som bäst när jag har huggit ved.
Mockat ett stall.
Målat en lada.
Eller skrämt en häger.
Tyvärr är jag helt värdelös på allt ovan.
Utom möjligtvis skrämma hägrar, det klarar jag.

Vet ni, ibland misstänker jag att jag har hamnat på fel plats i livet.

Dåligt sällskap

Ibland önskar jag att mina föräldrar hade varit lite mer auktoritära.
Stränga och bestämda.
Inte sådär flummigt kreativa och tillåtande.
Då kanske det hade blivit lite ordning på mig.
För naturligtvis hamnade jag i dåligt sällskap
Igen.
The story of my life.

Inte hade kompisarna blivit veganer, inte.
Nej då!
Istället hade de lärt sig nya recept.
Med ännu mera ost.
Och lax.
Och mer ost.

Inte den minsta lilla joggingrunda blev det.
Däremot infördes en ny punkt på det dagliga schemat.
Vila en stund på maten.
Jomantackar!

Jag tänker vågvägra!
Fast jag blir avslöjad ändå.
Spräckte en fin liten mockakjol i morse.
Jag undrar fortfarande varför jag provade den.
Sinnessjukdom är den enda rimliga förklaringen.
Det kan bli jobbigt att förklara för försäkringskassan.
Men jag antar att även de måste böja sig för sådana ovedersägliga bevis.
Hur ska jag kunna jobba när jag uppenbarligen är spritt språngande?
Va?