Men medge att ni också hade köpt den

Med stigande ålder har jag upptäckt ett ökande och ganska oroande intresse för fåglar. Vafan? Helt plötsligt står man där med kikare och google och försöker lista ut om det verkligen var en stjärtmes man såg. Detta är problematiskt för min självbild. Alltså, jag är redan antitesen av cool. Ska jag nu bli fågelskådare också?

Nåja, ska man nu glo på fåglar så är det en fördel att mata dem. Efter helt misslyckade försök med snygga havrekärvar (som fåglarna ignorerade fullständigt och som istället blev uppätna av rådjur) har jag kapitulerat inför det sorgliga faktum att fåglar har noll känsla för estetik och hängt talgbollar och fröautomater i träden. 

Dessa har varit så fula att jag blir skelögd. Vem vill ha gulnad plast hängande i sina träd? 

Så nu har jag investerat i en ny fågelmatare. Helt utan plast som kan bli gul och solkig av fågelsaliv. Har fåglar saliv? Något har de uppenbarligen som smutsar ner även vertikal ytor.

Att jag kommer att få göra av med en förmögenhet på talgbollar är väl något jag får leva med.

Osunt shoppingbeteende

Jag berömmer ofta mig själv (tyst inne i huvudet, alltså. Man vill ju inte bli betraktad som fullständigt galen) för min förmåga att motstå reor, kampanjer och marknadens försök att få mig att tro att mitt liv skulle bli roligare om jag köpte nya kläder eller fler prydnadskuddar.

Att ta ett shoppingfritt år känns lätt som en plätt. Bara tanken på att slippa gå in i ett provrum ger nästan lite lyckokänslor. 

Men.

Alltså.

Jula.

Jag vill ha nästan ALLT. Varje verktyg, beslag och mutter tycks ha en fullständigt hypnotisk inverkan på mig. Visst vore det kul att ha en överhandsfräs? Och behöver jag inte lim? Och nya penslar. En ny grensåg, kanske? Och moraknivar kan man ju inte ha för många av. Oj, vilken fin slipmaskin. 

Det är ju sjukt! Jag försöker verkligen undvika att gå in på Jula och andra liknande butiker. Men ibland måste man ju. (Nej, det måste man inte. Men tydligen vill man väldigt, väldigt gärna göra det.) I helgen skulle jag till exempel köpa en kaminfläkt. 

För att undvika spontanshopping hade jag kontrollerat exakt vilken hylla den skulle finnas på. Dessutom använde jag mig av mitt senaste knep - att inte ta någon vagn eller varukorg. För att inte kunna handla mer än jag kan bära i famnen. Nej, det är inget jättebra knep. Jag har jättelånga armar och en imponerande förmåga att balansera saker och hålla fast dem med hakan. Dessutom misstänker jag att detta beteende saboterar mina tidigare nämnda ansträngningar att inte verka totalt galen.

Hur det gick? Öh... Jag vill inte prata om det.

Jag köpte i alla fall inte den här!

Har ni också butiker vars utbud ni inte kan motstå? Vad är ni alltid sugna på att köpa? Hur gör ni för att låta bli? 

Ett problem mindre

På min lista över saker som måste göras har "elda upp den där jättelika högen med ris som ligger och är ful bredvid vägen" legat högt upp.

Stor nog att gömma en medelstor mammut

Jag hade kanske inte räknat med att det skulle ta över tre timmar. Men det var ganska mysigt att sitta där i mörkret och passa elden och vinka till förbipasserande. Och nu när det är gjort får jag väl ta itu med någon annan punkt på listan. Som att:

• Flytta. Min lägenhet är på tok för stor för en person. Hittills har jag hittat noll lägenheter som verkat rimliga. 

• Kolla med Skatteverket att bouppteckningen kommit in den här gången. Första försöket slarvades bort av  antingen juristfirman eller Postnord. Min gissning är de senare. Skatteverket var i alla fall snälla och gav uppskov och tog bort hotet om vite.

• Övertyga Telia om att min man är död och faktiskt inte kan logga in med bank-id för att se de avgifter som de hävdar är obetalda, men inte skickat någon specifikation på. Att firman som skickat krav för deras räkning skickar dem till dödsboet tycks inte påverka Telias övertygelse om att han lever. Att jag har betalat det enda krav som faktiskt har kommit verkar inte heller hindra dem från att stänga ner hans tjänster.

Något säger mig att den där högen med ris kanske inte var det allra viktigaste på listan. Men man måste ju börja någonstans.

Ha! Det är inte bara jag

 

Jag är alltså inte ensam om denna fobi?

Skönt. Nu känner jag mig mycket mer normal. 

1,2 mil senare

Men faktiskt, det gick bra. Med skorna alltså. Lite skav mellan tårna bara, det var allt. Tiden det tog oss att  trava runt den här rutten, med 1000 trappsteg uppåt och en höjdskillnad på 600 meter, var däremot inget att skryta med direkt.

Ibland känns det som om det vore lättare att mäta vår träning med kalender än med tidtagarur.

Detta var min träningskompis 27:e bästa tid på sträckan. Man får ändå ge Runkeeper att de försöker vara positiva. 27:e bästa skulle även kunna läsas som den näst sämsta någonsin. 

Om jag var med på den sämsta? Klart att jag var. Jag är som ett vandrande blysänke.

Men kolla!

Det finns alltså träningsskor som inte skrämmer kor i sken med färgkombinationer från helvetet, numera. Vilken grej! Inte lila/limegrön eller orange/grå som mina senaste.

Nu återstår bara att se hur stora skavsår jag får av dem.

Självklart inviger jag mina nya skor med milen och 1000 trappsteg uppåt. För annars vore det ju ingen sport.

Saker jag köper istället för adventskalendrar

 

Oh the joy of being medelålders.