fredag 29 december 2017

Året som gick

Idag har jag fått min allra sista dos strålning och är med andra ord färdigbehandlad. Nu är fem års medicinering allt som återstår, men det tar ju i alla fall ingen tid. Det känns som ett rätt bra sätt att avsluta året. För nu måste väl ändå 2018 bli lite bättre?

För så här var 2017

Januari
Full av entusiasm startade jag året med en hälsosam månad. Nu skulle det minsann inte ätas några bullar eller något godis. Inte ens bröd. Nej, nu skulle det ätas frukt. Och riktiga lagade middagar. Det gick visserligen bra, men gav mig nog mer magbesvär än några omedelbara hälsovinster. Jag tillbringade mina helger med att titta på Vinterstudion och vara avundsjuk på de ohemula mängder Gruyereost som Stina Nilsson fick vid varje vinst. Men eftersom det uppenbarligen är försent att försöka sig på en skidkarriär gick jag med på att gå i trappor med min träningskompis. 1,3 mil med 1000 trappsteg som alla förstås gick uppför. Det var smärtsamt. Jag passade även på att ta det årliga vinterbadet och att se Jonas Gardell. Dock inte vid samma tillfälle.

Februari
Min värsta månad. Hatar februari. Då var det ju bra att Onekligen-Lisa hade fixat bloggrubriker för varje dag i månaden. Jag skrev om viktiga lökar, ganska bra skor och att det snart var vår (så klart illustrerad med den obligatoriska bilden på snödroppar. Vad annars?) I övrigt tycks jag inte ha gjort någonting intressant. Min almanacka är i stort sett helt tom. Som sagt, i februari vill jag i stort sett inte göra något annat än att vara inomhus, läsa böcker och sura.

Mars
Inte heller detta är någon favoritmånad. Enligt bloggen testade jag att "jobba hemifrån" helt utan framgång och gick på hipsterrestaurang där jag åt något veganskt. Ska man tro min jobbkalender gjorde jag inte mycket på jobbet heller, men vi fick i alla fall en ny stor kund, vilket vi verkligen behövde.

April
Gick på mammografi och tänkte inte något speciellt om att de ville ta om en bild som inte blivit riktigt bra. Fast när jag mindre än en vecka senare fick kallelse till ny mammografi med ultraljud började jag ju känna efter lite noggrannare och då fanns det ju en knöl. En stor. Hur jag missat den är ett mysterium, men jag väljer att tro att den vuxit jätte-jätte-jättefort. (Det är nog inte sant, jag har nog varit rätt kass på att leta.) Gick på ny undersökning med ultraljud och provtagning. Träffade en läkare med falska ögonfransar som feta spindelben (tja, det är svårt att inte titta när man ligger ner och någon sitter böjd över en). Hon var väldigt positiv och sa att hon under alla sina år som läkare bara varit med om att någon enstaka tumör av den här typen varit elakartad. Troligtvis var den helt ofarlig.
Det trodde inte sjukhuset som kallade dit mig för att göra vävnadsprov. Det gjordes med en manick som lät som en högljudd häftapparat, men kändes inte ett smack och resulterade i ett imponerande litet plåster. Dagen efter gjorde vi en stor presentation för den nya kunden. Och jag var helt ärligt mer nervös för den. Men den gick bra.

Maj
Massa möten på jobbet och så blev jag kallad till sjukhuset också. Eftersom den första läkaren varit så positiv blev det något av en chock att få höra att det trots allt var cancer och att jag skulle opereras fem dagar senare. Grät en skvätt och åkte sedan till Ica och köpte falukorv och sedan hem för att laga den. Korv i ugn med potatismos är tröstmat för mig. Hann i alla fall gå på Lisebergs trädgårdsdagar och handla gurkor och åka till landet och plantera dem innan det var dags för operation. Fast först skulle det sprutas in någon form av radioaktivt ämne i bröstet för att de skulle kunna plocka ut rätt lymfkörtlar. Tyvärr passerade jag aldrig någon geigermätare på vägen hem, det hade annars varit festligt. Operationen var helt odramatiskt om vi bortser från det ironiska i att jag blev lämnad i ett mörkt rum utanför narkosavdelningen med en tv som enda sällskap. På denna tv visades Malou efter tio. Och vad hade hon för gäst då? Jo, en gäst som pratade om döden. Han hade skrivit en bok om människor som skulle dö i cancer och hur de hanterade detta. Då tyckte jag ganska illa om Malou. Och om den person som lämnat mig där utan fjärrkontroll. Sedan var jag rätt glad över att bli sövd. När man vaknade fick man glass om man ville. Och det ville man! Två dagar senare var jag tillbaka på jobbet.

Juni
Jobb, jobb och ännu mer jobb. Nytt besök på sjukhuset och ett trevligt besked. Ingen spridning till lymfkörtlarna. Men det skulle ändå bli cellgifter, strålning och medicinering. Och håret skulle falla av. Jaha, vad gör man då? Går och klipper sig och färgar håret för onödigt mycket pengar, förstås. Logiken i detta! Dessutom fick jag samma mesiga frisyr som vanligt. Lämnade in bilen för en genomgång innan besiktning, men fick höra att den hade mycket större och dyrare problem än vad jag räknat med. Orka! Lyckades efter mycket om och men fixa en bil till midsommar så att jag kunde åka till landet. Bestämde mig för att köpa en ny bil. Hittade en som inte luktade illa och bestämde mig för att slå till. Kanske inte mitt mest överlagda köp. Skulle haft semester, men det var för mycket att göra så jag fick jobba en vecka extra.

Juli
Hämtar nya bilen, som jag inte ens provkört. Upptäcker att det där med lite svagare motor verkligen inte betyder lite. Och att svarta bilar är oerhört opraktiska för människor som har biltvättsfobi. Börjar min semester med att åka till sjukhuset och få en 34 cm lång slang inpetad i en ven och festlig liten ventil i armen. Får första cellgiftsbehandlingen och upptäcker att jag är en sådan där somlig människa som får stickningar i underlivet av kortisonsprutan. Till min stora glädje visar det sig snabbt att jag också är en sådan där människa som inte mår speciellt dåligt av cellgiftet. Så jag åker till landet och ägnar mig åt det gamla vanliga. Stirra på mina växande grönsaker och oroa mig för torkan, alltså. När håret börjar falla av passar jag på att spontanklippa mig i en hel massa olika frisyrer innan jag trimmar av allt och upptäcker att jag är leopardfläckig. Chocken! Jo visst ja. En gång i veckan åker jag till vårdcentralen och lägger om armen också.

Augusti
Hämtar min peruk och börjar jobba igen. Har på mig peruken på jobbet i cirka 10 minuter. Den är varm, kliar och sticks. Får cellgift var tredje vecka och fortsätter att må bra, fast allt jag äter smakar metall. Vilket är trist eftersom att äta är en av mina favoritsysselsättningar. Går omkring i keps och upptäcker att jag faktiskt inte blir särskilt berörd av att folk tittar. Hittar dock en hel massa andra saker att gnälla om. Som vaniljdoft till exempel. Kontaktar Försäkringskassan som lovar att en handläggare ska ringa upp mig. Det händer inte.

September
Går över till att få cellgift varje vecka. Får höra att fula tånaglar är en vanlig biverkning. Märker dock inte av något, vilket kan bero på att mina tånaglar redan ser ut som något från en skräckfilm. Vänjer mig vid att må enligt följande schema. Cellgift - pigg som en jordekorre i två dagar av kortisonet, sedan två dagar med lite ont i kroppen och en känsla av att "nu fan håller jag på att bli sjuk", en dag lite sänkt och så slutligen två dagar när jag kände mig som en helt normal människa. Går på sminkkurs och får en hel massa smink. Försöker lära mig att rita ögonbryn. Det går inget vidare.  Ringer Försäkringskassan och får höra att någon ska ringa upp.

Oktober
Försäkringskassan hör av sig. Får hjälp att fylla i en ansökan om högriskskydd och en uppmaning om att fylla i så gott jag kan eftersom det inte finns någon blankett för den sortens sjukskrivning jag har. Gör det och bereder mig på att vänta de 30 dagar det ska ta innan pengarna tidigast kan komma. Fortsätter med cellgifterna och kan konstatera att jag trivs rätt bra med att vara hårlös. Visserligen saknar jag mina ögonbryn (de slumpmässigt placerade tingestarna jag ritar dit är inte riktigt samma sak) men det är himla skönt att aldrig behöva ha en dålig hårdag eller upptäcka stickiga hårstrån på överläppen precis när man ska in på ett möte.

November
Bestämmer mig i ett svagt ögonblick för att blogga varje dag. Något jag hinner ångra ungefär 23 gånger under månaden. Saknar min näshår. Något jag verkligen, verkligen aldrig trodde att jag skulle säga. Får allra sista cellgiftsbehandlingen. Däremot inga pengar från F-kassan. Blir uppringd för att reda ut min inkomst eftersom jag inte varit sjukskriven sedan 1990. Kan det ha varit då som karensdagen infördes, tro? Blir uppringd av en ny handläggare som berättar att det blivit något fel på min ansökan, men eftersom jag är hemma har jag inte de uppgifter han vill ha. Han ber mig ringa klockan nio nästa dag. Men när jag gör det vill han inte ha uppgifterna utan säger att han ska undersöka det här med min speciella sjukskrivning och återkomma. Det gör han inte.

December
Jag ringer F-kassan igen. Och low and behold... jag får en egen handläggare. Vilket jag skulle fått i augusti. Så i december får jag hela sjukskrivningsperiodens ersättning, lön, julbonus och en kastrull i julklapp. Känner mig rik! Lyckas i ett svagt ögonblick säga till en sjuksköterska att förmiddagstider passar mig bra, vilket hon tolkar som att jag vill ha tider mellan kl 07.15 och 08.00 varje dag! Det vill jag inte. Men nu har jag legat i strålningsapparaten för allra sista gången. Och det här året är alldeles strax slut. Det är rätt skönt faktiskt.

9 kommentarer:

Markattan sa...

Vilket jädra år du haft. Önskar dig ett riktigt gott 2018 och att du fortsätter må bättre och bättre samt att du får tillbaka ögonbryn vackra som en vårdag, att näshåren är på plats samt att du plötsligt har ett gudabenådat hårsvall.

Markattan

nillas liv på pinnen sa...

Åååh! Vilket år du haft! Nu kan det väl bara bli bättre?
Nej, det kan ju bli sämre också förstås, men sannolikheten för det bedömer jag som ytterst liten, och som den matematiker jag är har jag förmodligen rätt.

Christine sa...

Gott nytt år! ❤

I will not keep calm and you can fuck off sa...

Ja, vilket skitår. Må 2018 bringa tur, många pengar och näshår!

Anonym sa...

Ett jobbigt år för dej, önskar verkligen att 2018 blir så mycket bättre! /EvaH

September sa...

Gott. Nytt. År.
Det önskar jag dig verkligen!

DDT sa...

Markattan - det skulle vara ett underverk om jag fick snygga ögonbryn. För det har jag verkligen aldrig haft förut. Låt oss hoppas.

Nilla - jag har den största respekt för matematiker. Visst borde oddsen vara på min sida nu.

Christine - tack det samma!

I Will - detsamma till dig. Utom näshåren då kanske. Men tur och sinnesro i massor.

EvaH - ja, det har inte varit mitt bästa år direkt. Men nu är det snart över...

September - detsamma till dig förstås.

Agneta sa...

Men gud, när läste jag din blogg senast? Vad mycket som har hänt ...
Jag undersöker mina bröst minst en gång i månaden (tror jag. Hoppas jag). Min mamma har haft bröstcancer så jag tänker att det finns en risk även för mig.

Önskar dig ett riktigt fint 2018.

DDT sa...

Agneta - Kul att se dig här igen. Bra att du undersöker dig. Jag tror inte att jag gjorde det faktiskt. Inte regelbundet i alla fall.
Dito 2018 till dig!