Målfoto

Vi klarade det! Vi har överlevt februari ännu en gång. 

Jag tror att den är där borta. Våren! Snart är vi framme

Jag vet inte hur ni firar detta. Men jag sittdansar till We are the champions. Imorgon flyttar våra nya kontorsgrannar in, så jag passar på att bete mig. Sedan får jag väl försöka agera som en normal vuxen människa ett tag tills de har anpassat sig till livet här på vårt kontorshotell. Man vill ju inte att de ska flytta ut direkt.

Mössan av

Men hallå, vilka vårkänslor man får när himlen är blå, solen skiner och träden plötsligt har små, små gröna knoppar. Nu är det inte längre nattsvart ute när man slutar jobba, utan man kan till och med se saker när man är ute och motionspromenerar.

Inte så himla fult ändå

Allt detta kan lura en att ta av sig mössan. Men det är en ganska dålig idé. För det är fortfarande SVINKALLT! Lite synd, men snart så.

Mussla

Jag är inte tyst som en mussla. Jag är bara lite lagom introvert. Annars har jag inte mycket att säga om musslor. Jag äter dem ibland, helst med pommes frites. Men det blir det ju inte några blogginlägg av. Så jag gick till biblioteket för att kanske hitta någon form av inspiration.

Ostron. Ok, tillräckligt nära

Men tyvärr. Noll inspiration infann sig. Hade inte den minsta lust att lära mig något alls om blötdjur idag. Istället lånade jag en bok som kanske handlar om fåglar och en om att man inte behöver träna massor och äta så himla nyttigt hela tiden. Just den senare talar verkligen till mig.

Lagom och fåglar, det gillar man ju.

Moralkaka

I sena tonåren hade jag världens bästa tjejgäng. Egentligen var det så klart inget speciellt med oss, det var bara en enorm trygghet att under en period ha ett antal personer som alltid höll varandra om ryggen.

Ibland gjorde vi roliga saker, men för det mesta satt vi hemma i någons kök, drack oändliga koppar te och åt moralkakor. 

Maryland Cookies, eller moralkakor som vi kallade dem

Tyvärr är de, precis som merparten av allt som brukade vara gott, inte alls lika goda nu som de var förr i tiden. Troligen för att det skett någon form av produktutveckling. HATAR PRODUKTUTVECKLING! Så  fort något ätbart ändras är det alltid till det sämre. Goda hårda kolor blir mjuka och smetiga. Tuggummin blir sockerfria. Palmolja ersätter mjölkbaserat fett i kex och kakor.

Så om det finns någon form av sens moral i denna text så är det följande: Passa på att äta allt som är gott nu, för när som helst kommer en klåfingrig produktutvecklare och gör det sämre.

Matte

Ok, det här kan vara det svåraste hittills. Matte, alltså? Hur illustrerar man det? Jag har gömt i stort sett all matte jag lärt mig och plockar numera fram mobilens kalkylator även för de enklaste uträkningar. Och då är jag den på företaget som är absolut bäst på siffror. Gissa varför vi betalar en firma för att sköta vår bokföring?

Troligen ett försök till budget

Såå, det här med sparår går väl ungefär så bra som man kunde misstänka. Ett plötsligt behov av en rörmokare och en lika oplanerad självrisk på bilen på 3.500 har tillsammans med en rekordstor elräkning gjort att mitt sparande inte riktigt gått enligt plan. Och så var jag ju tvungen att köpa frön också. Men dem sätter jag upp på nöjeskontot. Festligare än så blir det inte i februari.

Mög

Här hade jag egentligen tänkt ta en bild på allt gammalt mög som på något underligt vis samlats i min lada. Där tycks varje sak som "kan vara bra att ha" hamna för att sedan aldrig användas. Gamla verktyg, kartonger, slangar, rep, hinkar, brädbitar, påsar, nästan rena presenningar, väldigt smutsiga presenningar, tjärpapp och bitar av markduk. Men eftersom jag inte befinner mig på landet så gick ju inte det. 

Men det betyder förstås inte en total brist på oförklarligt mög. Sådant samlas både hemma, på jobbet och i min dator.

Vad tror google om mig egentligen?

Man läser ju varje vecka om hur internets algoritmer hela tiden fintrimmas för att överösa oss med personanpassade reklambudskap. Jag kan bara säga att google har helt fel uppfattning om mig. Det företaget verkar inte förstå mig över huvud taget. 

MÖG!

Mönsterglädje

Med tanke på hur många Stephen King-böcker jag har i bokhyllan hade det nog varit lättare att skriva om monsterglädje. Jag gillar läskiga böcker betydligt mer än jag uppskattar mönster. I min garderob finns inte mycket som är mönstrat. Någon rutig skjorta, en prickig blus, några diskreta ränder.

Det finns ju folk som kan kombinera mönster som verkar helt galna och ändå få ihop det till en snygg helhet. Låt mig omedelbart konstatera att jag inte är en sådan person. Jag ser ut som ett mindre tivoli inklusive chokladhjul om jag försöker. 

Porslin däremot…

Om mitt matbord ser ut som ett tivoli bekommer mig däremot inte. Att inget passar ihop kan jag leva med så länge som jag slipper äta på vita tallrikar, för det tycker jag är lite trist. 

Mycket vill ha mer

Vid en första anblick skulle man ju kunna förledas att tro att de här fröpåsarna skulle räcka till sommarens odlingar.

29 påsar, vilken ynkedom

Ha, säger jag bara. Jag har inte ens lagt årets beställning ännu. Det är lite oklart vad jag egentligen behöver, men jag har en känsla av att det är mycket. Jag är till exempel ganska säker på att jag kan ha användning för fler tomatsorter. Och jag tror inte att det finns en enda squash där. Det måste man ju faktiskt ha ifall allt annat misslyckas.

Sedan måste jag så klart ha några sorters sättpotatis, sättlök och… säkert lite annat också. Meloner?

Måste jag

Det är lika bra att inse den bittra sanningen. Det kommer aldrig att bli roligt att träna. Även om det börjar bli lite, lite lättare, så gör det fortfarande ont och min hjärna verkar inte alls ha förstått att den ska producera nya hjärnceller. Jag tycks vara precis lika dum som vanligt.

Nej men om man skulle glömma något så att man slipper

Men jag antar att forskningen har rätt om att det är bra för den mentala hälsan att röra på sig. Att dessutom försöka göra det i takt och i samma riktning som de övriga 70 deltagarna är en sådan utmaning att jag verkligen inte kan tänka på något annat under tiden. Borta är dumma kunder, besvärliga uppdrag, krånglande skrivare och mystiska uppmaningar från Bolagsverket. Jag har verkligen fullt sjå med att inte snubbla över mina egna fötter.

För övrigt har jag haft kontakt med ägaren till bilen jag skrapade. Han var trevlig och påpekade att sådant händer. Nu får försäkringsbolaget ta hand om resten. 

Men med tanke på hur många halvskruttiga bilar det finns i mina kvarter tycker jag ändå att det var lite extra irriterande att jag var tvungen att repa en stor glänsande BMW. Det kan inte vara bra för mina försäkringspremier. Nåja, jag missade i alla fall Teslan som stod framför. Man får vara glad för det lilla.

Moll

 Efter att ha kört 16 mil lyckades jag komma för nära en parkerad bil 300 meter från min dörr. Första gången någonsin jag repar en annan bil. Låt mig säga att det inte gjorde underverk för mitt humör.

Jamen, de här kan jag väl kasta bort

Som om jag inte hade söndagsångest innan.

Muskler

Idag har jag fällt träd. Igen. Själva fällandet är (om vi bortser från siktandet) inte så ansträngande. Men att sedan kapa trädet i lagom stora vedklabbar är något helt annat. Det ska lyftas, släpas, kvistas av, sågas, bäras och sedan köras i skottkärra. Man skulle kunna tro att det skulle kräva rejäla muskler i rygg och armar. Men tydligen inte.

Jag har nu grym träningsvärk i skinkorna och baksidan av låren. Det får mig att undra om jag gör något fel? Rumpan borde väl vara den kroppsdel som är minst utsatt när man sågar. Skyddsbyxorna är ju inte ens vadderade där.

Eftersom ni redan fått se så himla många bilder på ved så kommer här en bild på något annat jag har gjort idag. Om internet vill, alltså.

Nähä. Inte idag heller. Vad synd. Här hade jag ju tänkt visa hantverk av allra högsta klass. Eller, ok, det var en korvgrillningspinne.

Uppdaterat:

Som om Ernst varit framme

Nu ska jag grilla korv i öppna spisen.

Mamma

Något av det bästa jag fick med mig hemifrån var kärleken till böcker. Hemma fanns en jättestor bokhylla med allt från konstböcker och nobelpristagare till pusseldeckare. Allt var tillåtet. Så jag växlade glatt mellan hästböcker, klassiker och böcker jag kanske inte riktigt fattade vitsen med. Det enda som kanske saknades var kokböcker. Mamma läste hellre än lagade mat.

Och här skulle det varit en bild på de sorgliga resterna av mina sju, extra höga, proppfulla bokhyllor. Men jag är på landet och tydligen går det  inte att ladda upp bilder nu. Jag skyller på Otto och mitt vedeldade internet.

Uppdaterat

Allt som är kvar efter alla rensningar

Även under perioder när vi bråkade (läs tonåren) kunde vi alltid prata om böcker vi läst. För båda läste vi jämt. Ibland bra böcker, ibland kioskdeckare. Jag är kanske inte direkt mallig över att jag fortfarande minns namnen på Nick Carters vapen (Wilhelmina, Hugo och Pierre) men jag har ett extra gott öga till andra som också vet. 

Böcker fanns med från början till slut. Hon läste för mig när jag var liten och jag läste för henne under hennes sista timmar. Böcker var tröst och trygghet. Det är det fortfarande.

Mitt i prick

”Det är bara att kasta en pil på en Göteborgskarta så hittar man en ful byggnad.” 

Jag kan bara hålla med den citerade företrädaren för Arkitektupproret. Göteborg är fult. Trevligt men utan tvekan anskrämligt.

Ett undantag

Men om man verkligen letar så kan man hitta enstaka byggnader som någon glömt att riva och ersätta med en fyrkantig låda täckt av antingen smutsgrå eternitplattor eller orange plåt. Som byggnaden ovan. Så borde alla vattentorn se ut om ni frågar mig. Som en liten sagoborg där man kan fantisera om att en stackars liten drake hålls inspärrad i väntan på räddningstjänsten.

Mullig

Den här mulliga fina hästen ska jag hänga upp på väggen så snart jag börjar få ordning på mitt vardagsrum.

Alla hestar är fina, men den här är extra fin

Detta ögonblick förväntas infalla någon gång under detta år. Förhoppningsvis. Det går liksom inte snabbt här. Men någon gång måste jag väl ändå lyckas bestämma var soffan ska stå?

Min kärlek

Om världen hade varit som den skulle så hade jag fått blommor idag. Kanske hade det legat en ny bok gömd under min kudde.

Men nu är världen inte som den borde vara. Då får man köpa blommor åt sig själv. Och då köper man förstås tulpaner. Allt annat vore ju galet.

Den kommer att vara snygg imorgon. Jag lovar.

Matlåda

Se där! Ett ämne som jag faktiskt borde kunna skriva något om. Matlådor är ju min grej. Jag har ALLTID med mig matlåda om vi inte ska ut och äta med kunder. 

Dagens låda såg ut så här.

Borde jag pyntat med persilja? Det borde jag nog.

Ser kanske inte så mycket ut för världen, men denna rotfruktspytt med halloumi smakar betydligt bättre än det mesta från Findus och Dafgård. Framför allt tillsammans med en sås på lite majonäs, gräddfil, chipotlepasta, honung och en gnutta salt. (På allvar: den där chipotlepastan är beroendeframkallande) Ett liv utan sås är inte värt att leva om ni frågar mig.

Eftersom en lunch i våra kvarter kostar 129:- så sparar jag ju hejdlösa mängder pengar på detta. En låda från Findus kostar väl ca 25:- så den jämförelsen känns ju inte alls lika rolig. Jag sparar ju bara 11-12 kronor på att låta bli att köpa sådana. Men det blir pengar det med.

Dessa sparade pengar verkar mestadels gå åt till frön, såjord och växtlampor för ögonblicket. Japp, det är dags igen. Snart dyker det upp späda små blad, rangliga tomatplantor och annat helt ointressant i en blogg nära dig. Ja, jag menar den här. Nu har jag varnat.

Mörka ringar (eller tveksamma husmorstips)

Jag har ganska mycket trämöbler hemma. Och det kan man ju ha om man vill. Vilket jag tydligen gör av ganska oklar anledning. Precis som min garderob lider min inredning en uppenbar brist på stil. Den är snarare slumpmässig.

Men det var ju inte det jag skulle skriva om, utan om mörka ringar. Sådana finns på vissa av mina möbler på grund av… tja… blommor som övervattnats, utskimpat kaffe och ett oresonligt hat mot glasunderlägg.

Här har det stått en liten julgrupp

Men nu läste jag att sådana lätt kunde tas bort med oxalsyra. Grymt ju. Tyvärr lider mitt hem en skriande brist på syror i allmänhet. Men det var inget problem enligt internet (ja ja, jag vet.) då kunde man istället använda rabarber.

Sådana hade jag däremot. 

Gör ditt jobb nu, annars blir du paj!

Är det någon som tror att det fungerade? På allvar? Så gulligt. Naivt, men gulligt.

Inte jättebra, va?

Kanske att ringen blev lite ljusare, men framför allt blev den lite rosa. Imorgon ska jag köpa möbelpolish. Eller oxalsyra. Eller ett nytt soffbord.

Mode

Ytterligare ett ämne jag verkligen inte borde uttala mig om.

När jag börjar vänja mig vid något och inte längre uppfattar det som helt absurt fult, kan man vara helt säker på att den trenden har passerat sin peak för länge sedan och är på väg utför i rasande fart. Eller, så var det åtminstone förr. Då när en ny stil varade ett tag. Nu är jag osäker på om jag ens förstår att de har funnits. Som ”Barbie-core”. Vad är det ens? Jag är ganska säker på att jag aldrig sett något exempel på det.

Inget Barbie-core här inte

Det var lättare förr. Då när Gul&Blå = bra, Bergis = dåligt. Sådana enkla regler kunde till och med jag hänga med i. Idag har jag inte den blekaste aning.

Men det hade ju varit trevligt att hitta en stil som kändes rätt. Något tidlöst elegant. Den där basgarderoben som folk alltid tjatat om. Den lyckas jag aldrig bygga upp. Jag får helt enkelt finna mig i att se ut som om jag blivit påklädd i ett mörkt rum av en berusad person med defekt färgseende.

Marin

Så klart att jag blandade ihop datumen. Vad är det med min hjärna egentligen? Hur svårt ska det vara att läsa en lista och fatta när man ska skriva om vad? Jättesvårt, tydligen.

Igår skulle jag skrivit om "Marin". Jaha. Då får jag väl skriva om det idag istället. Tyvärr har jag precis lika lite att skriva om marin som jag hade att skriva om mod. Hur ska man ens tolka det? Som mörkblått eller kanske som hav. Båda?

Mina morgonrockar

Här hänger det mest använda av mina marinblå plagg. Min vintermorgonrock. (Den vita är för sommarbruk.) Den har jag på mig exakt varje dag på vinterhalvåret. Ofta orimligt länge. Bästa och bekvämaste plagget ever. Hade gärna haft morgonrock på arbetet också, men det anses väl inte vara helt comme il faut ens på ett rätt avslappnat kontorshotell, gissar jag. Lite synd ändå.

Havet ja. Nu kom jag på något med havet som imponerar på mig. Mareld!

Helt ickeimponerade dansk vik på dagtid

Förra sommaren var jag i Danmark och övertalades att nattbada. Det hade jag inte gjort om inte en av mina kompisar hade ropat att det var mareld. Då var jag ju tvungen. Trots att det var betydligt kallare än önskvärt. Det gick inte att ta kort på, men såg ut ungefär så här.

Mycket imponerande dansk vik på natten

Mod

Mod alltså. Jaha, vad ska man skriva om det då? Jag är verkligen inte en modig människa. Snarare något av en fegis.

Fast det har förstås sina fördelar. Det krävs verkligen inte mycket för att jag ska känna att jag har varit modig och duktig. Det kan räcka med att jag tar bilen till ett ställe dit jag aldrig kört tidigare. (Nej, jag gillar inte att köra bil något vidare värst, nej.) Eller att jag testar ett träningspass som jag aldrig gått på förut. (Ja, det är ett under att jag någonsin testar nya saker.)

Här är en bild på det modigaste jag gjort den senaste tiden.

En rishög stor som en Friggebod

Den där sekunden då det säger WHOOOSH och en fyra meter hög eldslåga slår upp är min adrenalinnivå på topp. Någon minut senare brukar hjärtat vara på väg tillbaka till sin vanliga rytm när jag inser att jag inte heller denna gång kommer att sätta eld på hela trakten. Men läskigt är det.

Den dag jag tar tag i min rädsla för biltvättar och faktiskt kör igenom en sådan, kommer jag att känna mig som... hmm... Batman kanske. Det är den töntigaste superhjälte jag vet. 

Mitt i veckan

Om man inte nödvändigtvis måste arbeta precis när alla andra arbetar så kan man gå på bio mitt på dagen, mitt i veckan. Jag kan verkligen rekommendera det. Gott om plats och Zara Larsson och hennes gelikar (alltså människor som tycker att man ska prata på bio) är absolut inte där.

Nu har vi sett den här.

Massor av Oscarsnomineringar, men alltså... jaha?

Den var annorlunda. Fast nästan all film jag ser nu för tiden är ganska annorlunda. Bortsett från Avatar, som utan tvekan var exakt som jag väntade mig, har jag i år sett en film från Bhutan och en från Sydkorea. Och då har jag inte ens varit på Filmfestivalen. 

Går ni på bio? Jag hade nog inte varit på bio på 15 år när jag och min kollega började smita iväg och titta på film på arbetstid. Ett av våra bästa beslut faktiskt.

Misstag

Min avståndsbedömning är defekt. Om inte min promenadkompis hade haft en sådan där smart klocka som beräknar hur långt vi har gått, så hade jag inte haft en aning om vi hade trampat fram 3 km eller 1,5 halv mil. (Det känns dock alltid som 1,5 mil!).

På samma sätt har jag uppenbara svårigheter att skilja på höger och vänster. Vilket har medfört ett flertal spännande upptäckter när jag varit ute och kört bil. Dessa spännande upptäckter tenderar att vara industriområden - vilket tydligen finns i oändliga mängder oavsett var i landet man befinner sig.

Tydligen kan jag inte sikta så bra heller.

Grönt = hur det var tänkt. Rött = som det blev.

Vet inte hur många gånger mina fällda träd fastnat i andra träd och sedan måste gungas ner med hjälp av rep och ett oräkneligt antal svordomar. Det blir aldrig jättefel. Men någon centimeter fel nere vid sågsnittet tenderar att bli betydligt mer uppe i trädtoppen.

Kanske borde jag gå en kurs?

Vad är ni dåliga på?

Måndag

Jaha, så var det måndag igen. Vad står på agendan idag, då?

Inte mycket. Men jag har i alla fall hunnit träna veckans första pass. Det 9:e sedan jag började träna igen. Om det var svettigt? Jo, det kan vi väl säga. Gjorde det ont? Jajamen! Höll jag på att trilla omkull? Såklart! Orkade jag hela passet? Inte en chans! Men att träna på arbetstid gör det i alla fall lite mer uthärdligt. Det är ju inte så kul att jag vill ägna min fritid åt det precis.

Mer då? Tja detta var tydligen måndagen då jag fotograferade min lunch.

Orimligt stor portion 

Det var tydligen även en måndag då jag hade med mig en alldeles för stor portion mat. Precis som i stort sett varje dag. Min hjärna verkar inte förstå att lunchlådor inte nödvändigtvis behöver fyllas till bredden. Det händer inget farligt om man lämnar lite luft i lådan. Vad som däremot händer om man envisas med att äta upp allt man tagit med sig är att man hamnar i MATKOMA. Varenda jäkla dag.

Man skulle kunna tro att detta är en vana man borde kunna bryta. Men i så fall skulle man tro fel. Tydligen.

Man saknar inte kon

Nackdelen med att ha två olika bostäder är att saker man behöver väldigt ofta befinner sig på en helt annan plats än där man själv råkar vara.

Som nu. Det skulle faktiskt ha varit ganska skönt att kunna snöra på sig mina grova vinterkängor istället för att riskera livet på vägen till jobbet iförd antingen träningsskor eller snygga tunna boots med glashala lädersulor. Men nej, Vinterkängorna står prydligt i en annan hall, 16 mil härifrån. Jag saknar dem. 

Så istället för att utsätta mig för livsfara utomhus har jag ägnat dagen åt att förbereda min hall för antingen ny färg eller en festlig tapet. 

Det kan väl knappast bli värre va?

Jag är verkligen inget vidare bra varken på att måla eller tapetsera. Men om jag börjar sakna den där tapeten så måste jag verkligen misslyckas på ett fullkomligt katastrofalt sätt. Allt utom en granatattack måste ju bli en förbättring, eller hur?

Melodifest

Skulle inte tro det, va.

Det närmaste jag kommit musik idag var när jag tömde en trälåda jag köpt på loppis och hittade den här.

En kobjällra, kanske?

Den lät inget vidare. Men enligt min erfarenhet brukar inte Melodifestivalen göra det heller, så det gick väl på ett ut.

Mys

Så här såg det ut när jag klev utanför dörren i morse.

Jo, det var fint. Lovar! Det syns bara inte när jag fotograferar.

Och det var ju mys.

Eller, det hade varit mys om jag hade bott i någon annan stad än Göteborg. För här kommer den fina vita snön inom några timmar förvandlas till grått slask med glashala fläckar av is. Vilket gör att det är förenat med livsfara att vistas utomhus.

Fast det är klart. Det är fredag! Bara jag klarar mig hem så kan jag sedan med gott samvete barrikadera mig i soffan med filt, äta goda saker och förtränga att det någonsin kommer en måndag. 

Helg! Bästa myset näst efter långhelg och semester.

Morot

Min talang för odling är tyvärr inte alls i paritet med mitt intresse för odling. Det blir sällan som jag tänkt mig. För det mesta gror bara 30 procent av alla frön jag petar ner i jorden och de små plantor som kommer upp kan ibland bara skönjas i motljus. (Ja, jag talar om dig salladslöken)

Men ibland blir det fel åt andra hållet. 

Finns det någon hungrig elefant i närheten?

För övrigt verkar även min mobil tycka att min talang för fotografering är något tveksam. Eftersom jag är en vuxen människa utan influenser-ambitioner är det inte ofta jag tar bilder av min mat. Men ibland händer det ju. Vilket min mobil tydligen har uppmärksammat. 

Nyss presenterade den ett litet bildspel med namnet "Läckerheter genom åren". Där visades visserligen några maträtter men också en bild på innehållet i min soptunna och bilden nedan.

Åh, vilken läcker komposthink, den måste
visas tillsammans med smäktande musik.

Mössa

Jaha, dags igen att ta hjälp av Underbara Claras februari-rubriker. Kanske kan det få mig att börja blogga igen? 

Tyvärr är det ju en fotoutmaning, vilket kanske inte är riktigt min grej. Jag har synnerliga utmaningar på det fotografiska spektrat. Vilket bland annat blivit uppenbart när jag tvingats fotografera ute hos kund och ett flertal gånger glömt att ta bort linsskyddet. Som sagt, utmanad.

Men varför skulle jag låta mina begränsningar begränsa mig? Då skulle jag ju aldrig få något gjort. Så här kommer en bild på min mössa.

Förra vintern hade jag en snyggare mössa. Den lyckades jag tyvärr tappa i skogen. En annan gullig mössa tvättades i lite för hög värme och blev en skål av filt, lagom för ett litet svenskt äpple. Så nu får jag skylla mig själv och gå omkring i den här varianten som inte är direkt smickrande. 

Men vad gör det? Det är februari, så det är för det mesta mörkt när jag vistas utomhus. Och utomhus har jag för det mesta cykelhjälm ovanpå mössan (vilket inte alls ger stilmässiga poäng).

Jaha då var vi igång. I morgon ska jag tydligen fotografera en morot. Grattis, det blir något att se fram emot.