Vissa saker går bara inte

Som att vara feminist i tvättstugan.

Där kommer jag med mitt jättelass med tvätt.
Och vad ser jag?
Någon har tagit mitt torkrum, fyllt det med tvätt och låst dörren med hänglås.
Bara det faktum att jag hade mjuka träningsskor räddade mig från en räkning för en ny dörr.
Sällan hörda svordomar ekade.
Stor ilsken lapp sattes på dörren.
Hade personen i fråga dykt upp hade polisen fått tillkallas.

Systerskap?
Bite me!

Att upptäcka att jag står och sparkar på en dörr samtidigt som jag skriker svordomar som en full sjöman, fick mig ändå att bli ganska nöjd över att humöret inte tappades på jobbet.

Fantastisk timing

Jag upptäckte precis att mitt pass har gått ut.
Om en månad ska jag åka.
Egentligen är det ju lugnt.
Jag har gott om tid att fixa passet.
Men är det verkligen i mars man vill ta nytt passfoto?
Skulle inte tro det.

Det kommer antagligen att bli lika roligt som när jag skulle ta bild till körkortet.
En vecka innan hade jag blivit klippt av en begåvningshandikappad frisör.
Som tog 1200 för besväret.
Jag antar att hon var utvecklingsstörd.
Hon måste ha varit det.
Vilken annan anledning kan det finnas att klippa tvåcentimeterslugg på en människa med mopsansikte?
En normalbegåvad frisör borde dessutom kunnat räkna ut att om man klipper ett tjockt hår som mitt två centimeter kort så står det precis rakt upp.
Att bli en fyrtioårig punkare var inte min plan.
Det är så inte jag.

Men körkort ville jag ju ha, förstås.
Så det var bara att knalla iväg till en fotograf och ta en bild.
Efter tre fyra försök fick jag till slut ge upp och ge fotografen rätt.
Jag var verkligen så där ful.
Det var inte kamerans fel.

Noga är det också.
Det ska vara si och så många millimeter mellan hakspets och hårfäste, man måste bevisa att man har ett öra och sitta rakt.
Undrar varför?
Varför ska jag vara noga när det ändå sitter en synskadad och förvandlar min noga utvalda färgbild till en blek, förvrängd svartvit kopia som bara vagt visar något människoliknande?
Jag ser ut som en nätmelon med öron och peruk.
Allt annat har blekts bort i bildbehandlingen.

Men det blir säkert bättre i passet.
Ska vi slå vad?

Utmattad

Jag har varit social.
Både fredag och lördag.
Nu är jag helt slut.

Idag vill jag bara stanna inomhus och stirra rakt ut i luften.
Men istället är det dags för sociala plikter.
Goda gärningar.
Igen.
En tjockis got to do, what en tjockis got to do.
Som de säger.
Vad de glömmer att säga är att tjockisen riskerar att fullständigt spräcka sitt tunna lager av social fernissa och explodera när som helst.

Frågan är bara var det spricker?
På utvecklingssamtalet?
Hos tandläkaren?
I samtalet med idiotmyndigheten?
När jag ska försöka förstå ett nytt affärssystem?
I bankmötet?
På mötet med Titta-Totte-kunden?
I tvättstugan?

Det kommer att bli en spännande vecka.

Synd att det är försent

Det råder ju inte precis någon brist på medelålders skådespelerskor.
Det är synd.
Jag har uppenbarligen talang.

Tänk:
Oscarsstatyetter
Guldpalmer
Grammysar.

Min talang är garanterat av den digniteten.

Idag talade min pipigaste arbetskamrat om för mig att jag hade ett så fantastiskt jämnt humör. Jag var ju alltid glad och positiv till allt. Vad man än frågade mig var det ju aldrig några problem.

Vahetteresaru?

Dramaten?
Kan det vara en trevlig arbetsplats, månntro?

69,1

Det var det.

Nu talar vi om något annat tycker jag.
Robinson, någon?
Jag tycker: halvkackigt.
Men ur ett viktperspektiv, så...
Det kan hända att jag söker nästa år.

Det sista var lögn.

Våfflor

Happy! Happy! Joy! Joy!
Våffeldag idag, ju.
Hur ska man kunna vara annat än glad och positiv då?
Våfflor!
Undrar om man kan kombinera dem med bacon?
Det borde ju vara nyckeln till paradiset.
Lycka!

Imorgon är en annan dag.
Det visste redan Christer Björkman.
Undrar om han visste att det var torsdag?
Antagligen inte.
Då hade han nog hållit käft.
Det finns ingen anledning att sjunga om torsdagar.
Om man inte är psykotiskt positiv, alltså.
Där är vi inte än.

Är det något i luften?

Igår bestämde jag mig för att möta den kommande veckan med en helt ny approach.
Jag skulle vara positiv.
Varje negativ tanke skulle snabbt slås bort och ersättas med en glad och munter. dito.
Joråseruatt.
Så tänkte jag.

Det har gått förvånansvärt bra.
Jag har visserligen inte presterat ett skit på jobbet.
Men jag har underpresterat med ett väldigt gott humör.
Alltid något.

Så kommer jag hem och kollar lite bloggar.
Och då visar det sig att det är en hel bunt med människor som tänkt precis likadant.
Sådant är lite läskigt.
Masspsykos?
Hypnos?
Konsulter?
Freaky!