Ibland undrar jag om jag verkligen är vid mina sinnens fulla bruk.
Ganska ofta faktiskt.
Som idag.
På jobbet pratade lilla S. om att hon ville testa klättervägg.
Då hör jag plötsligt en röst som säger:
Åh, det har jag också alltid velat prova.
Det är min röst!
Jag hinner inte mer än uttala orden innan lilla S är igång och letar lämplig plats.
Men är jag psykotiskt, eller?
Inte nog med att jag är fet, jag är också:
vig som en villatomt,
klumpig,
löjligt svag i armarna
och sjukt otränad.
Dessutom har jag ju för fan svindel!
Jag kan med knapp nöd stå på en stol utan att svimma.
Hur tänkte jag nu?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Svaret är enkelt -du tänkte inte alls-höjden av otänkande. Hjärnan och talcentrat var inte i synk.
Det är som Mofs säger; osynkat tal ;)
Men du kan ju alltid skylla på din sträckning :D
Åhååå! Underbart! Fler än jag som talar utan att tänka!!! *me like*
Jag vill höra hur klättringen gick sen! *lutar mig tillbaka och väntar med spänning*
Jag kan ju berätta att jag fick klättra på en klättervägg på min möhippa - och jag har grov svindel!!! Men det gick!!! Fy fan (rent ut sagt) vad stolt jag var efter det!
Men klättra igen? Aldrig i livet!
Hej. Garvar...hjälm armbågsskydd knäskydd betald drulleförsäkring så kan du kanske kliva upp ett pinnhål sakta och försiktigt. Sist jag klev up bröt jag armen på nervägen 6 skruvar och en titanbricka. Samt en skröpelarm i evighet amen! Men prova du hihih...
Du är definitivt psykotisk
Du är verkligen full av överraskningar...Det måste vara spännande att vara du...eller?
Haha.. Så kan det va..:-) Härlig blogg förresten!
ARMBROTT??? Titanbricka? Skruvar? Men, men har man inte någon slags säkerhetssele på sig. Och någon stor kraftig karl som står och håller emot? Typ Dunderklumpen?
Vad fan har jag gjort?
Grynet - att vara jag är så tråkigt så det kan du inte ana.
Filifjonkan skrattar svar Nä
Skicka en kommentar