måndag 16 december 2019

Bloggdecember. 15. Det här var 2014

Jag har aldrig bloggat så mycket som jag gjorde 2014.
Frågan är varför?
Kanske för att jag och tjejen från Trollhättan startade nytt företag. Och helt plötsligt var vi tvungna att ragga kunder själva. Jag är jättedålig på att ragga kunder.
Så jag skrev om kundmöten, mingel och det faktum att min kollega hade bra mycket mer av Luther i sig än vad jag har. Idag tror jag att jag har dragit ner henne lite mer till min nivå. Vilket är bra för hennes stressnivåer, men kanske inte lika bra för vår lönsamhet.

Vissa kunder fick vi. Andra förlorade vi. Men till slut fick vi en jättekund som krävde att vi skulle skriva på ett krångligt leverantörsavtal på engelska. Vi bad några vana förhandlare att slänga ett öga på det, men de tyckte också att det var svårtolkat. Vi skrev på i alla fall och hoppades att vi inte hade lovat bort våra njurar. Det gick bra.

Jag fick en joggingmanual av en kompis och började den långsamma kampen om att så småningom kunna springa 30 minuter i sträck. Det skrev jag också om. Och till slut lyckades jag faktiskt! Då var jag stolt. Fast samtidigt lite sur över att andra bloggare samtidigt sprang så himla mycket längre och fortare. På hösten fortsatte jag att springa ganska regelbundet utan att någonsin bli bättre på det. Lite bittert ändå.

Jag gjorde så klart diverse försök att bli en ny och bättre människa.
Det gick förstås lika bra som vanligt.

Jag skrev rätt mycket om mina odlingar också. Och så åt jag rödbetor. Och squash.

I november fick jag för mig att jag skulle vara med på Nanowrimo. Alltså skriva ett romanutkast på 50.000 ord under en månad. Det lyckades jag faktiskt genomföra. Men resultatet kommer ingen någonsin att få se.

Sedan tog året slut och jag lovade stordåd under 2015. Så blev det väl inte, riktigt.

2 kommentarer:

Sparkling sa...

Kan det inte vara så att alla andra bloggare LJUGER om hur mycket och snabbt de joggar? Jag har sprungit SKITMYCKET och vet ändå ingen som är så kass som jag. Så läser man om folk som "åh, jag har aldrig någonsin sprungit och när jag började så klarade jag bara av att springa 1 km och nu (läs: tre veckor senare) springer jag milen på 55 minuter".
Tänker att eftersom jag inte längre springer så slipper jag också att reta mig på andras (fantastiskt lögnaktiga) prestationer. Men det går sådär.

DDT sa...

Jag vill så gärna tro att du har rätt där. Men så har jag ju min kollega som blev anmäld till Midnattsloppet av sin man. Hon springer inte men tyckte att det kunde väl vara kul att prova. Sedan gick hon ut och tränade på att springa tre eller fyra gånger innan.. och sedan sprang hon milen på 57 minuter. Utan att stanna en enda gång!
Det är ju helt onaturligt! Men hon tycker inte att det är jobbigt att springa. Antar att hon har ett bra löpsteg. Själv springer jag som en hel cirkus. Helt hopplös.
För övrigt kan jag inte kommentera alls hos dig nu. Inte ens anonymt