Lena? Hm, jaha. Då ska vi se vem vi ska ta. Rika Lena som jag under hela skoltiden konkurrerade om kompisar med? Min helt värdelösa chef Lena som behandlade mig som om jag inte fanns och sedan gav mig ett så medelmåttigt betyg att en annan chef gick i taket och skrev ett eget översvallande betyg och erbjöd sig att vara min referens?
Nej, nu vet jag. Vi tar Lena med det läskiga huset.
När jag var 15 hade jag en halvkompis som hette Lena. Vi var aldrig nära vänner, men tillhörde samma kompisgäng. Vi bodde i varsin ände av stan så vi träffades i stort sett bara ute eller hemma hos någon i gänget.
Men en dag skulle vi göra något tillsammans och hon bjöd med mig hem för att hänga tills vi skulle vidare. Så vi åkte ut till en gammal villaförort och väl framme tappade jag hakan. Vilket fint hus!
Det här var ju rena drömmen Framför allt i jämförelse med det fula 60-talshus i gult tegel som rymde vår lägenhet. Ett riktigt charmigt kråkslott, med vinklar, snickarglädje och till och med ett torn. Wow.
Men den känslan försvann i samma ögonblick som jag klev in innanför dörren. Trots att det var en sommareftermiddag kändes det helt plötsligt kallt, mörkt och syrefattigt. Från det ögonblick jag steg in kändes det som om någon stod bakom mig och hatade mig intensivt. Jag gick runt och presenterade mig för hennes helt håglösa och ointresserade familj, men hade hela tiden känslan att det fanns någon mer i huset. Någon som absolut inte ville ha mig där.
När de skulle äta blev jag inte bjuden att sitta med (japp, det var den sortens familj) utan förvisades till Lenas rum på övervåningen. Där satt jag med ryggen hårt tryckt mot väggen och panikbläddrade i en Starlet utan att kunna ta in texten. Så rädd att hjärtat rusade. Helt utan synlig anledning.
När Lena väl ropade att vi skulle gå, ville jag rusa ut. Men vågade helt enkelt inte. Istället gick jag långsamt ner för trappan. Ett steg i taget, med krampaktigt tag om ledstången, eftersom jag var helt säker på att jag när som helst skulle få ett par händer i ryggen.
Det var 40 år sedan. Men jag får fortfarande rysningar, när jag tänker på det. Trots att ingenting hände. Och jag åkte aldrig hem till Lena igen.
7 kommentarer:
Magdalena eller Helena lär vara urprungsnamn till Lena. Magdalena lär betyda kvinnan från Magdala: Vilket ingen hade en aaning om när unga släktingen skulle döpas för 35 år sedan. Det lät bara rart. Numera är det mest inne med underliga hittepånamn som ingen hört förut. På 60-talet fanns Lena och Eva i varje klass. Inte ens Ronja och Ida verkar vara populära nu. Möjligen Astrid
Vilken hemsk upplevelse i huset. Vet av egen erfarenhet lite av vad du kände...
Påminner mig om ett hus som jag skulle besöka en varm sommardag när jag jobbade i hemtjänsten.
Vacker disponentvilla, lummig trädgård och enorma balkonger.
När jag klev in blev huset ett helt annat. Mörkt, murrigt och fyllt med märkliga saker, bland annat provdockor i mängder.
Hade en stark känsla av att den döde disponenten övervakade varje steg och rörelse.
Helvete, jag ryser varje gång jag passerar det huset.
Markattan
Botant - På 70-talet var klassrummen fulla av Helena, Anna-Karin, Charlotta, Thomas och Peter. Inte en enda Ronja eller Astrid. Men om jag träffade på en tvååring som hette Thomas idag skulle jag trilla baklänges. Det tar nog tjugo år till innan det blir poppis.
September - Nu blir jag ju sjukt nyfiken. Berätta gärna mer.
Markattan - Provdockor? Då blir det ju läskigt direkt. Även en varm sommardag. Och visst är det konstigt att man kan känna sig övervakad trots att det inte finns någon där. Det finns säkert en helt naturlig förklaring till det - men det är ju ändå skrämmande. Och det är svårt att tänka rationellt när man väl börjat bli rädd.
Själv har jag aldrig sett det där huset igen. Det låg långt ifrån mina trakter. Och jag är ganska glad för det.
Jo, vi var och titta på lägenhet, renoverade gamla vårdbyggnader som gjorts om till bostadsrätter. En av lägenheterna låg i en mindre byggnad och när vi var där fick jag sååå obehagliga känslor. Svårt att andas. Obehag. Fick senare veta att i den byggnaden hade ”galna” kvinnor låsts in när de blev lite för ”galna” för att vara på den vanliga avdelningen. Alltså jag tror jag kände av deras skräck, att den var kvar. Näe, vi köpte ingen lägenhet i det området.
september - Usch vad läskigt. Jag fattar att ni inte köpte lägenhet där. Ändå gissar jag att andra gjorde det. Eller var de svårsålda? Jag gissar att alla inte känner av sådant.
Jag har bott i en lägenhet där hyresgästen före mig hade skjutit sig. Den bostaden kändes helt och hållet neutral. Där fanns inget obehagligt alls.
Den såldes. Går förbi där ibland och skälver till lite, trots att det gått över 25 år (ja jösses).
Skicka en kommentar