Dalai Lama?
Nej jag har ingen bild på honom. Det får bli en bild på min diskho istället.
 |
| Före |
 |
| Efter |
Det tycks inte hjälpa hur många gånger jag ser curling på tv, jag verkar bara inte kunna fatta varken poängräkning eller själva spelet.
Kanske beror problemet på att jag inte kan låta bli att fokusera på helt fel saker. Som det imponerande med att de varken ramlar över eller sparkar undan någon av de curlingstenar som redan ligger och skräpar på isen. Eller det fascinerande faktum att ingen verkar sträcka sig trots den där fullkomligt onaturliga ställningen de har när de släpper iväg stenen. Jag skulle kanske klara av att göra det en gång utan att skada mig allvarligt - de håller på i timmar.
Men himla kul med ett guld till Sverige. Det var vi säkert värda. Gissar jag. Fattade inte så himla mycket av det jag såg. Men ändå. GULD!
Jag är inte riktigt säker på hur jag ska tolka detta tema. Design? Så skulle det kunna vara. Det är i varje fall inte ett ord som passar in på mig.
Jag är inte i form och jag är inte stark just nu.
Men jag kan göra "tranan".
 |
| Onekligen en form. Men stark? |
Det här var inte lätt. Fransar är inte min grej.
Det hade varit väldigt kul att ha ögonfransar, men det hade jag knappt innan cellgiftsbehandlingarna. Och de ynkliga strån som växte ut efteråt är inte ens värda att måla. Det ser bara konstigt ut.
Inte ens mina mattor har fransar.
Men till slut kom jag på att jag ju har "magiska filten".
Det här är utsikten från ett av mina fönster.
 |
Det här är mitt bästa fusk.
Årets första dag tillbringade jag med att lägga pussel tillsammans med en kompis. Lagom sysselsättning efter en sen om än inte särskilt blöt tillställning.
Sedan dess har hon hållit mig med pussel. När jag lagt ett byter hon ut det mot ett nytt. Hur snällt?
Den här uppgiften var nästan för svår. Jag har ju ingenting i fickorna. Inte ens en tändare vilket ju var obligatoriskt på den tiden när jag rökte. Kvitton går numera för det mesta till redovisningen och eftersom Riff-tuggummin inte längre tillverkas har jag inte ens några godispapper i fickorna.
Men en sak hittade jag.
Fat? På allvar? Jag har verkligen ingenting att säga om fat. Och mina trista beigebruna stengodstallrikar från ikea gör sig verkligen inte på bild.
Men jag kan väl visa ett exempel på något annat fult jag har hemma. I porslin. Som jag typ älskar för att det är så fel.
Tillåt mig presentera hushållets mest bisarra skål. Den ser ut som en aladåbform på små grisfötter, men uppenbarligen tyckte inte designern att det räckte utan kände att den även behövde en dekor av rosor på både in- och utsidan. Samt guldkant! Jomen! Hur ska man kunna låta bli att gilla sådant.
Om det står ett oräkneligt antal sådana här krukor i mina fönster?
Ingen kommer någonsin få se mig i antikrundan. Inte bara för att ett av mina mål i livet är att dö utan att någonsin varit med i TV, utan också för jag hittills inte ärvt något som ens med bästa vilja i världen skulle kunna sägas vara värdefullt.
Chansen att jag skulle lyckas hitta ett fynd på någon loppis är minimal eftersom jag har noll och ingen känsla för kvalitet. (Fast så jäkla lättlurad är jag inte att någon kan sälja en begagnad ikea-lampa till mig för 360 kronor, när en ny kostar 175 spänn. Skäms där, Myrorna!)
Mitt hem är verkligen inte någon stilfull blandning av nytt och gammalt. Mer en blandning av fult och fulare. Men bekvämt. Det försäkringsbolag som försöker få mig att höja värdet på min hemförsäkring blir garanterat utskrattat.
Vi kan väl konstatera att prylar inte är särskilt viktiga för mig.
Så vad skulle jag rädda om det började brinna? Foton? Glöm det! Jag ser ändå ut som något ur mupparna på varenda bild. Men den här lilla stallyktan skulle jag kanske ändå försöka få med mig. Den har funnits med mig hela livet.
Kolla, jag har fotat ett spöke! Eller i alla fall en spökrelaterat anomali.
 |
| Ok, mest har jag kanske fotat det katastrofområde som även går under namnet vindsförråd. |
Enligt en (säkert fantastiskt trovärdig) källa på internet är den ljusa pricken till vänster en "orb".
Följande kan man läsa om sådana:
Orb, kommer från det latinska “orbis” cirkel, som är ett annat ord för runt objekt, speciellt en skiva eller klot. Orbs är en slags ljusklot. Det är den vanligaste spökrelaterade anomalin som fångas på film. De varierar i ljusstyrka, färg och storlek, kan vara nästan helt transparanta eller så gott som solida.
Nej, jag tror inte det va...
Vad jag däremot har från den andra sidan är film och texter från min mans telefon. Små grejer som han spelade in och skrev utan att berätta om det under tiden han var sjuk. Det är fint! Och det är nog den enda hälsning från andra sidan som jag behöver. För om det finns en existens bortom den här, så hoppas jag att det finns festligare saker att ägna sig åt där än att sväva omkring som ett diffust ljusklot.
Jag vet att det är tufft för både dagstidningar och kvällstidningar idag.
Men, allvarligt Expressen. Vad är detta? Läsarnas egna sexberättelser?
När man inte kan komma på en enda sak att skriva på temat flipp så är det ju ändå en flipp att hitta en lista som man kan fylla i. Man gillar ju när andra har tänkt åt en. Den här hittade jag hos Sparkling (som jag inte är helt säker på om jag ska länka till. Bäst att låta bli.)
Vad köpte du senast?
En väldigt opraktisk benvit teddyfleece med detaljer i brunt läder. Inte ens om jag anstränger mig kan jag påstå att jag behöver en sådan. Men jag ville tydligen väldigt gärna ha den. För det var vad jag köpte istället för något lite mer möteskompatibelt som jag faktiskt skulle kunna ha nytta av.
Hur lång är du?
172 centimeter tydligen. Om jag inte har krympt ännu mer.
Vad stod det i ditt senaste sms?
Godmorgon! Mitt veckoprojekt är: odling. Nu ska det sås tomater, gurkor, meloner, squash, jordmandlar och blommor. Hur det kommer att gå? Tja...
Vad gillar du allra minst med dig själv?
Att jag skjuter upp saker alldeles för länge, vilket medför helt onödig stress och ångest. Och jag verkar inte bättra mig oavsett hur strängt jag pratar med mig själv om saken.
En person du saknar?
Min man så klart. Från att jag vaknar tills jag går och lägger mig.
Låt på huvudet just nu?
Ingen. Vilket är väldigt skönt. Sist jag hade en låt på hjärnan var det en fullständigt idiotisk barnsång.
"Svansen på Skansen-shimpansen
gör att han håller balansen.
Så han är nog glad att han har sin svans,
svansen på Skansens schimpans är hans."
Vad är det för miffo som hittat på det där? Inte nog med att raderna klistrar sig fast i hjärnan - schimpanser har inte svans!
Ingen verkar känna till den här korta barnvisan, så varför ska just jag regelbundet få den på hjärnan?
Är du romantisk?
Nä. Verkligen, verkligen inte. Så fort något är tänkt att vara romantiskt så blir jag pinsamt berörd. All planerad och uttänkt romantik gör mig besvärad.
Har du söndagsångest?
Ja. Trots att jag har varit egenföretagare i mer än 20 år så blir jag inte av med den helt och hållet. Jag föredrar alltid att inte jobba, även om jag har ett väldigt behagligt arbete.
Vilka städer har du bott i?
Göteborg och Stockholm.
Lyssnar du på poddar? Vilka?
Just nu lyssnar jag nästan inte alls på poddar utan bara på ljudböcker. Men tidigare lyssnade jag på Flashback Forever, USA-podden, Creepy-podden, Mellan raderna, No sleep podcast, Det mörka sinnet och ett gäng amerikanska politikpoddar (fast de blev precis som USA-podden betydligt tråkigare efter att Trump försvann).
Är du en ringare eller smsare?
Jag skickar sms. Absolut. Visst finns det vissa människor jag gärna talar i telefon med, men för det mesta föredrar jag att skicka sms. Min 85-årige pappa känner likadant. Jag vet inte när vi pratade i telefon senast - men jag får regelbundet bilder och beskrivningar av livet på riktiga landet.
När går du och lägger dig?
Mellan 22-24.
Vad är det modigaste du har gjort?
Kanske att hoppa av ett jobb på personalavdelning som jag var utbildad för och istället börja jobba med grafisk design på ett tryckeri. Men ingenting var riktigt läskigt på den tiden, när vi var två. Nu är jag betydligt mer skraj. Alla beslut känns farliga och jag är aningen handlingsförlamad.
Har du någon gång åkt ambulans?
Bara som medföljande när min bästis föll av en häst och krossade axeln. Sedan var jag på sjukhuset och luktade häst i flera timmar till glädje för personal och patienter.
Har du haft urinvägsinfektion någon gång?
Inte sedan jag var liten. Och inte speciellt ofta då heller.
Hur många kuddar sover du med?
Vilken ointressant fråga. Svaret är två. Mer intressant är upptäckten att jag numera tar med mig egen kudde när jag ska sova över någonstans. Visst är det lite pensionärspoäng på det?
Äter du några vitaminer/kosttillskott?
Nix, tror inte på sådant. Om det inte rekommenderas av en läkare alltså. För det är klart att man kan få vitaminbrist av sjukdomar eller behandlingar. Men att hålla på och ta vitamintabletter bara för att, är inget för mig. Misstänker att allt är bluff.
Har du körkort?
Ja. Kör långt, men sällan och avskyr att köra till nya platser.
Har du någon tatuering/vill du göra någon tatuering?
Nej på båda frågorna. Med tanke på den dåliga smak jag gång på gång visat prov på är jag väldigt nöjd med att jag hittills har låtit bli. Jag tycker att det är jobbigt nog att ha en t-shirt med tryck.
Go to-mat som alltid är gott?
Engelsk frukost. Jag har hittills aldrig ätit en tallrik med korv, bacon, tomat, stek potatis och vita bönor som jag inte gillat. Jo, i England och Irland förstås. De kan fan inte laga mat. Men i resten av världen är en engelsk frukost alltid god, även som middag.
Hur ofta tvättar du håret?
Två eller tre gånger i veckan. Avskyr att göra det och kan sakna att vara skallig just för att det var så skönt att slippa tvätta håret.
Har du bra självförtroende?
Inte alls. Däremot har jag inget större problem med min självkänsla. Jag tycker inte att jag behöver vara så himla bra för att vara värd något som människa. Vilket är en väldig tur för mig.
Har du något klädesplagg/pryl som du använt i flera år och aldrig tröttnar på?
Ja men ungefär allt jag äger. Jag avskyr att shoppa (om jag inte är på Jula då, förstås) så jag behåller det mesta tills det är utslitet. Jag har en stickad tröja från HM som jag haft i mer än 30 år som jag fortfarande använder ibland. Den har varken tappat form eller färg på alla dessa år. Min skinnjacka är säkert 20 år och mina älskade vinterkängor är minst 15 år.
Vad köper man för blommor till dig?
Tulpaner så klart. Jag är patologiskt förtjust i tulpaner. Men jag blir glad för alla slags blommor utom stockrosor som jag förväntas sätta ut i trädgården. Av någon oklar anledning ogillar jag tanken på att ha stockrosor vilket jag tänker skylla på något olöst och förträngt barndomstrauma (för det finns ju faktiskt ingen rimlig anledning att tycka SÅ illa om stockrosor).
När man har sågat upp en hel skottkärra kaminved får man sätta sig på ladugårdskanten och dricka kaffe och äta mintkakor och chokladboll. Det är jag ganska säker på.
På samma sätt som ordet röja har bytt betydelse med åren (från ohemult partajande till något man ägnar sig åt iförd skyddskläder med motorsåg i handen) har ordet fest fått en något annorlunda innebörd de senaste åren.
Snäll är en fin egenskap. Det försöker jag vara när jag kan och orkar.
Även mot mig själv. Då kan jag göra sådant här bara för min egen skull. Plantera pärlhyacinter och tulpaner i någon mysko bytta jag hittat på vinden. För att påminna mig själv om att det faktiskt kommer att bli vår någon gång i en avlägsen framtid. Väldigt avlägsen, men ändå.
Är det bara jag, eller är den här skinkgaffeln en liten smula osmaklig?
När min mamma fick sin allra första lön köpte hon en handväska till min mormor.
Själv ville jag inte vara sämre (jag hade ju blivit matad med den här historien sedan jag lärt mig stappla runt på mina feta små fötter) så när lönen kom för det statistjobb jag fick som 9-åring så skulle det förstås shoppas present. Frågan var bara vad?
Lösningen uppenbarade sig när vi var på vernissage och mamma uttryckte sin förtjusning över en liten skulptur. Jag sneglade på priset och blev förvånad över hur oväntat rimligt det var.
"Den får du av mig" kläckte jag ur mig på det mest självsäkra vis en rätt outhärdlig nioåring kan tänkas prestera.
"Är du säker?" frågade min snälla mamma och blev väldigt glad när jag framhärdade. Klart att världens bästa mamma skulle få en fin present.
Jag hade missat en nolla på priset.
När jag väl förstod det var det ju försent att backa. Man tar inte tillbaka en present, så mycket fattade jag redan då. Även om mer än hela månadslönen försvinner. Men det sved lite, det gjorde det.
Idag är jag rätt nöjd över att jag inte köpte en handväska. Den hade garanterat varit utsliten för länge sedan. Men den lille stolen finns kvar och har fått en hedersplats på spiselkransen.
Köpte ni något kul för era första löner?
Jamen, det här var väl precis vad jag behövde den 1 februari.
