Tjockisen läser

onsdag 6 augusti 2008

Inte svart och inte vitt

Och rött är väl inte heller helt comme il faut.

Det blir inte så mycket kvar sedan.
När man ska hitta klänning att gå på bröllop i alltså.
Jag ska tala om vad som bli kvar:
Skräckblommigt.
I spännande kombinationer som:
grönt och lila
gult och cerice
grönt, lila och cerice.
I so don´t do skräckblommigt.

Och de är antingen korta eller har axelband.
Ofta båda.
Med skrynkliga knän och sötlimpearmar är det inte riktigt vad jag var ute efter.
The horror!

Och fodralen...
Det kunde ha blivit min död.
Alltså de där klänningarna som man ålar sig in i med armar-uppåt-sträck-metoden. Sedan är det meningen att man ska dra igen en liten dragkedja i sidan för att klänningen ska sitta som en smäck.
Det gjorde den inte.
Problemet uppstår när man ska ta sig ur en sådan klänning.
Nedåt går inte.
Där finns liksom ett hinder.
Vi pratar inte mer om det nu.
Uppåt alltså!
På något sätt ska man lyckas korva av sig fodralet uppåt.
I en provhytt som knappt medger att man tar ett djupt andetag utan att tygskynket som låtsas fungera som dörr öppnas och exponerar en för en intet ont anande mänsklighet.
Eller i alla fall butikspersonal och shoppare.

Det gick inte bra, säger jag er.
Inte bra alls.
Jag fastnade när jag fått upp armbågarna över huvudet.
Sedan ville inte klänningen längre.
Då är jag alltså förvandlad till en närmare två meter lång blind tub.
Ett djupt andetag hade garanterat spräckt en söm.
En oförsiktig rörelse hade kunnat få mig att trilla ut i butiken.
Iförd trosor, skor och några meter vrängt tyg sittande som ett skruvstäd runt bysten, axlarna och de uppåtsträckta armarna.
Jag kunde ha gett barn trauman för livet.

Akut svettning löste problemet.
Jag vet inte om jag gick ned ett kilo eller om klänningen gled bättre på en svettig kropp.
Den kom av till slut.
Jag vill gärna tro att jag verkade fullkomligt oberörd när jag lämnade tillbaka den fuktiga klänningen till expediten.
Jag vill också gärna tro att jag nu har lärt mig min läxa och förstått att jag inte ska bry mig om att prova fodral i mediumstorlek.
Vill tro.
Vill.

Det slutade med att jag köpte en beige klänning.
Är det konstigt att man inte är så glad alla dagar?

4 kommentarer:

Agneta sa...

*Gapskratt*
Underbart roligt!

Det är nästan synd att du hittade en klänning... hade gärna läst om fler strapatser!

Missförstå mig rätt!!!

Jag idag sa...

Oroa dig inte!
Jag har en hel höstgarderob att fixa. Jag har vuxit ur alla mina byxor. Alla!

UnderCover sa...

Men shit!
Det tog en kvart att läsa det här. Skrattade så tårarna rann.
Tack för träningvärken jag kommer att ha i magen i morgon...

Okej, okej, okej! Man ska inte skratta åt andras elände jag veeet. Felåååt!

Jag idag sa...

Du är ursäktad. Jag hade antagligen också tyckt att det var roligt om det hade handlat om någon annan. Men nu gjorde det tyvärr inte det.