Denna har jag gjort i slöjden.
Jag har också tappat den i gatan efter att ha försökt balansera hem den på min cykel. Så nu får jag ägna ännu mer tid åt att slipa.
Så kul! Verkligen.
Säg bara till om ni vill beställa något. Leverans kan väl ske lagom till julen 2020. Jag kan rekommendera mina skärbrädor. Tror jag. Jag har i och för sig aldrig gjort någon, men DET borde jag väl ändå kunna göra?
Minus sju grader. Då åker fågelmaten fram. I sina fula, fula behållare. Jordnötter i grön nätplastpåse och talgbollar i gulnat plaströr. Det gör ju ont i ögonen.
Men det är vad de små kräken vill ha. Tro mig jag har provat. Första julen jag firade på landet gjorde jag mig till och köpte stora havrekärvar med röda band som jag satte upp. Jättefint, juligt och fotovänligt.
Tror ni det kom några fåglar?
Så klart inte! Inte en enda liten mes. Varenda fågeljävel trängdes vid talgbollarna som troligtvis består till 70 procent av palmolja och polskt industriavfall. Helt oestetiskt.
De enda som uppskattade havren var mössen och de gör sig fan inte på julkort.
Så här fint var det när jag vaknade imorse. Så nu vill jag inte åka hem till stan igen. Jag vill gå ut och leta gran, binda kransar, plocka kottar, tända ljus, baka lussekatter och titta på vinterstudion.
Fast egentligen vill jag nog bara vara ledig. Jag fattar fortfarande inte varför Jesus inte kunde ha gjort något vettigt på hösten så att vi kunde fått en långhelg under hösten. En klar brist hos kristendomen. Finns det någon annan religion med trevliga helgdagar under hösten? Jag är beredd att konvertera. Så länge man får äta bacon förstås, men det fattade ni ju.
Efter timmar av idogt eldande har jag fått upp värmen i stugan till 23 grader.
Jag har visserligen jobbat ganska mycket idag, men jag måste ändå säga att jag är mest nöjd med eldandet. Brasor är okomplicerade. Det har aldrig hänt att jag har tänt en eld och sedan tänkt "jaha, det där gick ju inget vidare".
Eldare är inget jobb som dyker upp ofta på arbetsförmedlingen, va? Synd ändå.
Inte var jag sjuk inte.
Istället för att ligga hemma i soffan, äta rostat bröd och titta på Netflix har jag tvingats tillbringa min dag med att skriva om alla hjärtans dag, prata med projektledare, äta sushi till lunch, skicka mejl och skriva bildtexter.
För att göra tillvaron till ett komplett träsk av tristess avslutade jag sedan dagen med att tillbringa hela kvällen i tvättstugan.
Är det jullov snart?
Jag ligger nedbäddad med pest. Eller möjligtvis något nytt dödsmördarvirus. Eller så är jag bara lite trött och mår som vanligt igen i morgon bitti.
Ibland är det faktiskt svårt att veta.
Varje gång jag inbillar mig att jag nästan är färdig hittar jag en ny sida som jag inte har slipat.
Om jag hade köpt en bänk på Rusta hade den hunnit gå sönder snabbare än den här blir färdig.
Jag är så trött på det här projektet nu. Men gissa gärna vem som har anmält sig till ytterligare en termin.
Idag har jag varit ute i skogen och aktat mig för rotvältor.
Scary stuff
Jag vet inte hur det var för er, men i min barndom fanns det ingenting farligare än rotvältor. Uppenbarligen. Det finns i alla fall inget jag har blivit varnad för lika många gånger. Vilket är lite konstigt med tanke på att jag vuxit upp i en storstad.
Men det fungerade tydligen. Jag aktar mig fortfarande för rotvältor.
Vad blev ni varnade för när ni var små? Aktar ni er fortfarande?
Kolla vad jag sprang på i skogen! Tyvärr hann jag inte plocka så många för plötsligt blev det mörkt och jag prioriterade att hitta hem. Får ta en liten tur imorgon också.
För övrigt, ja jag plockar i plastpåse inte i korg. Jag är fan inte Rödluvan.
Vem behöver hoppa bungyjump (finns sådant ens längre? Alla som ville har väl redan testat och vi övriga normala människor har fortfarande vettigare saker att ägna våra liv åt.) när man kan göra något lika adrenalinframkallande helt gratis?
Jag pratar förstås om att cykla i Göteborg. Så spännande!
Två gånger om dagen tar jag mig helt dödsföraktande igenom detta rondellbygge och varje gång har de hittat på något nytt. Ingen fattar var de ska köra och nya överraskningar väntar varje dag. Igår hamnade en buss på trottoaren och idag var cykelbanan plötsligt för trång för att två cyklar skulle kunna mötas. En fick åka ner i en rabatt. Denna någon visade sig vara jag. Detta eftersom jag helt klart inte var den dominanta cyklisten. Har man tantkorg, noll procent lycrakläder och töntig hjälm flyttar man sig ur vägen när det kommer medelålderskrisande män i sjukt snabba byxor emot en. Det är ren överlevnadsinstinkt.
Med tanke på stadens normala effektivitet misstänker jag att mitt behov av spänning i tillvaron kommer att vara fullständigt täckt fram till juli nästa år. Men då har de säkert börjat bygga om någon annanstans på min resväg.
Lucky me.
Om nu cykeldäcket nödvändigtvis ska explodera när man är på väg till jobbet. Är det då verkligen absolut tvunget att det händer precis mittemellan jobbet och hemmet? Precis just där det inte finns några spårvagnshållplatser?
Tydligen.
Min pappa ska ut i skogen nästa vecka och kapa vindfällen som senare ska säljas som ved. Han hävdar att det kommer att bli tungt "för man är ju inte 80 längre".
Ibland missar han mina mejl eftersom han är upptagen med att läsa nyhetsbrev från Washington Post.
Min kollegas 91-årige pappa har precis köpt ny soffa och nytt soffbord för "så här kan det ju inte se ut." För två år sedan byggde han väggar i hennes sommarstuga.
Gissa om vi båda hoppas att vi ärvt deras gener?
Pappor, bra grej ändå om man har lite tur.
Hur de nya beteckningarna för glödlampor (heter det ens så nu) fungerar.
Jag har läst om det flera gånger, men det vägrar helt enkelt att fastna. Varje gång jag skruvar i en ny lampa blir det en ren överraskning hur starkt den lyser. Vilket är väldigt opraktiskt. Jag har för tillfället kirurgstark belysning i hallen så att varje gruskorn avtecknar sig med perfekt skärpa. Nattlampebelysning på toaletten, vilket i och för sig får mig att tro att jag inte har några rynkor. Plus på detta. Och ingen belysning alls i biblioteket vilket gör kvällarnas bokval mycket slumpartade.
Finns det någon kurs man kan gå, tro?
Hur starkt lyser du då lille vän?
Ibland förvånar det mig att alla tester tyder på att jag är nomalintelligent.
Min surdeg alltså. Och det börjar arta sig.
Bröd nummer tre blev faktiskt rätt gott. Kanske blir jag en surdegsbakare till slut?
Vad finns det mer för trender som passerat sitt bäst-före-datum? Ska jag börja stoppa korv? Eller är det dags att starta ett mikrobryggeri i ladan?
Något säger mig att jag kanske har lite för mycket fritid.
En enkel liten bänk. Det var planen. Den borde inte ta mer än några timmar att göra. Trodde jag.
Det var innan jag tydligen valde den mest krångliga metoden i världshistorien för att sammanfoga två plankor.
20 timmar senare.
Jag borde ha gjort en skärbräda.
Här råkar man vakna superpigg före klockan sex. Något som garanterat aldrig händer en vardag eftersom man då skulle kunna ha nytta av det. Redan före klockan sju står man och diskar.
Då blir det strömavbrott!
Nu har jag en massa disk som jag inte kan skölja, inget kaffe, för dålig belysning för att läsa och 4 procent batteri kvar på mobilen.
Strömmen ska vara tillbaka strax före 11. Jag har redan tråkigt.
Elda lite utomhus. Elda lite inomhus. Läsa lite bok. Gräva lite. Dricka lite kaffe.
Det är tur ändå att jag har en liten, liten gnutta arbetsmoral. Annars skulle jag aldrig åka tillbaka till stan och kontoret. November på landet är ungefär det vilsammaste jag vet. Synd bara att jag luktar skogsbrand.
