Att promenera inomhus

Vad är det som går och går men aldrig kommer fram? 

Svar: Den här medelålders heffaklumpen som testar Indoor Walking.

Det var ungefär lika kul som man kunde tänka sig. Konditionsträning är inte riktigt min grej. Men jag hade inte räknat med att det skulle vara svårt. Gå kan jag väl ändå? Det har jag ju ändå gjort i mer än fem decennier.

Men så fort armarna ska blandas in så händer underliga saker. Som när jag skulle testa stavgång. Då lyckades jag flera gånger missa marken med stavarna och antingen vifta hjälplöst i luften eller sätta ner stavarna på mina redan ömma tår.

Så när jag ska trampa runt på en crosstrainer blir det jobbigt. Helt plötsligt blir jag passgångare, vilket jag faktiskt inte är i normala fall. Eller så sätter armarna igång och motarbetar benen, så att jag håller emot istället för att hjälpa till och hur läskigt det är att släppa händerna helt och bara trampa runt på de där fotplattorna ska vi bara inte prata om. Jag var stabil som ett duschdraperi. Men jag trillade i alla fall inte av maskinen, jag väljer att se detta som en framgång.

1,2 mil senare

Men faktiskt, det gick bra. Med skorna alltså. Lite skav mellan tårna bara, det var allt. Tiden det tog oss att  trava runt den här rutten, med 1000 trappsteg uppåt och en höjdskillnad på 600 meter, var däremot inget att skryta med direkt.

Ibland känns det som om det vore lättare att mäta vår träning med kalender än med tidtagarur.

Detta var min träningskompis 27:e bästa tid på sträckan. Man får ändå ge Runkeeper att de försöker vara positiva. 27:e bästa skulle även kunna läsas som den näst sämsta någonsin. 

Om jag var med på den sämsta? Klart att jag var. Jag är som ett vandrande blysänke.

Men kolla!

Det finns alltså träningsskor som inte skrämmer kor i sken med färgkombinationer från helvetet, numera. Vilken grej! Inte lila/limegrön eller orange/grå som mina senaste.

Nu återstår bara att se hur stora skavsår jag får av dem.

Självklart inviger jag mina nya skor med milen och 1000 trappsteg uppåt. För annars vore det ju ingen sport.

Saker jag lärt mig sedan sist

I min strävan att hitta på saker att göra för att inte dö av tristess och leda, har jag nu testat stavgång.

Om detta har jag följande saker att säga:

1. Man får träningsvärk.

2. Det är helt klart önskvärt att i görligaste mån försöka undvika att gå passgång.

3. Det gör otroligt ont att träffa staven med en tå som redan lider av nageltrång. Att göra det upprepade gånger leder inte till bedövning, utan smärtstegring.

4. Det är möjligt att gå vilse på en uppmärkt motionsslinga som man redan gått 30-40 gånger.

Tror att jag ska försöka lära mig crawla i stället. Det kan omöjligen göra lika ont. Och inte ens jag kan simma vilse i en bassäng. Väl?

Plötsligt händer det

Västsveriges fulaste löparskor har gått i pension.
Jag har köpt nya!

Planen var att köpa ett par snygga skor den här gången. Men tyvärr visade det sig att mina fötter inte är kompatibla med snygga skor. Låter jag bitter? I så fall beror det på att jag är det.

Men jag tycker ändå att grått + orange är ett fall framåt i jämförelse med lila + neongrönt. Eller?

Blev jag snabbare i mina nya skor? Nej så klart inte.
Fick jag lite nageltrång?
Klart att jag fick.

Det regnar

Men tydligen ska vi ut och springa idag ändå. För det verkade min träningskompis förutsätta när jag ringde om en helt annan grej för en stund sedan.
Jag blev så chockad att jag inte kom mig för att protestera.

Om jag hade haft ett paraply med mig så hade jag gett mig själv stryk med det.

Tillåt mig citera Lena Ph

Ont, det gör ont.

Jag var ute och lufsade lite igår. En ny runda, som visade sig till 78 procent bestå av fruktansvärt branta uppförsbackar. Ok. det kanske verkar matematiskt osannolikt, men ni skulle säga samma sak om ni hade gått den. Orimligt många, branta uppförsbackar. Jag lovar.

Sedan simmade jag lite i en kall sjö.
Att bada 12 gånger i år har faktiskt varit mitt enklaste nyårslöfte någonsin.

Vilken dag som helst åker jag säkert genom en biltvätt också.
Måste bara samla mig lite först.

Jag har fått en present

Min träningskompis har gett mig ett par kompressionsstrumpor. Snällt va?
Nu låtsas vi inte alls om att sådana även kallas stödstrumpor och att jag har råkat testa ett program som jag inte riktigt förstår mig på och lyckats skriva "text" mitt i bilden. Ok?
Vi kan också ignorera det väldigt skrynkliga knäet. Det blev tydligen lite hud över när jag komprimerade mitt underben.

Dessa strumpor ska tydligen få mig att studsa fram på pigga fötter och slippa mjölksyra och en massa andra käcka saker.

Fast nu börjar jag misstänka att det kanske betyder att min träningskompis börjar tröttna på mitt helt orimligt långsamma tempo... Och att det är en pik.
Det är ju inte alls snällt.

Men ha ha ha på den idén.
Igår hade jag dem på mig och jag var sämre än någonsin.
Vilket är en prestation i sig.

Det dummaste jag sagt idag. Hittills.

"Vad konstigt, jag har ingen träningsvärk."

En timme senare kan jag inte resa mig från stolen.

Men nu är det bara 97 pass kvar.
Lätt ju.

Lika trist som vanligt

I går var inte dagen då jag upptäckte det härliga med att springa.
Det var inte heller dagen då min kropp plötsligt fick ett lyckorus av endorfiner.

Istället var det dagen då jag frös, flåsade som en lungsjuk hundraåring i en stairmaster, fick lite ont i en tå, blev omsprungen av spänstiga 70-åringar och hade lika tråkigt som vanligt.

Men vi fick lite bättre tid än vi brukar.
Typ 30 sekunder bättre än vår näst bästa tid som vi fick i augusti.
Konditionen går ju inte framåt med stormsteg precis.

Neeej, men vad synd

Min springkompis är lite hängig.
Har huvudvärk och lite snuva.

Inga 8 km idag, alltså.
Och det är inte mitt fel! Fatta hur bra det känns. Nästan som en extra fredag. Eller förstås, inte som en fredag. Så bra är det naturligtvis inte. Men ändå.

Om jag hade kunnat hjula, så hade jag gjort det.

Ibland förstår jag mig inte på mig själv

Här tänkte jag ju gå på ett trevligt och lätt hopp-och-skutt-pass.
Men vad händer?
När jag kommer dit upptäcker jag att det finns några drop in-platser kvar till skivstångspasset och till min fasa ser jag mitt finger klicka på boka.
WHAT?
Dumma, dumma finger!

Så istället för att småjogga mig igenom ett vifta på armarna-pass, där jag för övrigt skulle sänkt medelåldern rejält, så travar jag in på skivstångspasset. Igen.

Nåja, det gick lite lättare den här gången.
Nej, jag har inte blivit starkare.
Däremot fattade jag att det hade kommit en nymodighet sedan jag tränade för två år sedan.
Extra tunga stänger för dem som lyfter mycket...
Gissa vilken sort jag tog förra gången?

Dagens bästa

Fick precis ett meddelande om att dagens planerade 8-kilometersrunda inte blir av.
Om jag inte vill springa ensam alltså.
Det vill jag inte.
Jag vill äta bacon.

Så, nu ska jag åka hem och göra det.
Slutet gott, allting gott.

Snigelfart

I går var jag ute och sprang i sällskap igen.
Den här gången orkade vi springa betydligt längre sträckor än tidigare.
Riktigt imponerande, tyckte vi.
Tills vi kom i mål efter 8 kilometer och upptäckte att tiden var sämre än förra gången.
Snopet.

27 - Min favoritplats

Men hur ska man kunna välja?
Det är ju så många.
Soffhörnet.
Sängen.
Läsfåtöljen.
Badkaret.
Framför brasan.

Hmm...
Jag tycker mig ana ett mönster här.
Nåja, jag är säkert inte ensam.
Alla som inte har listat gymet, friskis&svettis, 50-metersbassängen, löpspåret eller liknande - räck upp en hand!

Ni andra har nog hamnat på fel blogg, tror jag.