Aj!

Jag vill inte prata om det.

För övrigt hade jag inga hål.
Men "det skulle vara bra om jag var lite flitigare med tandtråden."
Allvarligt, har någon någonsin varit hos en tandläkare/tandhygienist utan att bli uppmanad att använda mer tandtråd?
Jag anar en konspiration.

I morgon ska jag infinna mig på träning igen.
Med tanke på att jag knappt kan resa mig kan det bli en festlig syn.
Men invägningen 1 mars börjar ju komma läskigt nära.
Basta några timmar, kanske?

Fortsatt hundraprocentig närvaro

Har minsann tränat idag också.
Ett pass som enligt beskrivningen krävde "viss träningsvana och kroppskontroll".
Och det har ju man ju.
33 gånger förra året.
Och kroppskontroll... tja, jag faller nästan aldrig omkull och fiser sällan utan att vara medveten om det.

Tyvärr var det visst lite högre krav än så.
Man skulle tydligen ha muskler också.
Det stod det ingenting om.
Dålig stil, tycker jag.

Men någon gång i nästa vecka kan jag säkert röra mig utan besvär igen.

För övrigt tycks mitt nya liv även innehålla tandläkarbesök.
Så här långt är det något av en besvikelse.
Mitt nya liv innebär alltså att jag är en tränande människa med god munhygien.
Kanske inte riktigt vad jag drömde om.

Nytt liv nr: 513

I dag börjar mitt nya liv.
Ja, igen! Dont go there!

I dag har jag nämligen investerat 3200 kronor i ett nytt årskort på Friskis & Svettis.
Och så har jag tränat.
Jorå, minsann.

Det faktum att jag bara tränade 33 gånger på det förra årskortet väljer jag att ignorera.
Det var ju i mitt förra liv.
Nu ser det helt annorlunda ut.
Än så länge har jag tränat 100% av dagarna.
Stiligt!

Händelser som underminerar min självkänsla

* När jag efter ett toalettbesök inte hittar tillbaka till konferensrummet utan måste vallas tillbaka av en av kundens anställda.

* När jag öppnar min medhavda lunchlåda och istället för pasta hittar tre mandelskorpor.

* När jag för tredje gången samma dag lyckas doppa skärpet till min kofta i toaletten.

Men annars har jag varit mycket professionell hela veckan.

Dagens insikt

Om en bh kostar 99 kronor så kan den mycket väl sitta som en smäck.
Om man är 22 år alltså.
På en medelålders lätt spolformad kropp - not so much.
Jag fick valkar på helt nya och överraskande ställen.

Det tragiska är ju att jag faktiskt VET det här.
Ändå inbillar jag mig att jag ska komma billigt undan.
Att det kan vara käckt med några slit-och-släng vardagsbehåar.
Jomen tjena!
Som om jag inte redan har 4-5 par illasittande felköp.
Som varken slits eller slängs, utan bara ligger och tar plats i garderoben.
Ifall... tja... McGyver skulle behöva dem för att bygga en hamsterkatapult någon dag kanske...
En sådan kan man ju behöva.

Vissa dagar misstänker jag att alla de där högskolepoängen var ett rent slöseri med tid.
Jag verkar inte ha lärt mig nåt.

Hur var det nu?

Om man blir erbjuden ett uppdrag som man inte är säker på att man klarar av, då ska man ta det, va?
Jag har för mig att det är så jag brukar jobba.
Blunda och hoppa.

För vad är det värsta som kan hända?
Jag gissar att jag varken kommer att bli lönnmördad eller tvingad att lämna hus och hem ifall jag misslyckas.
Ganska säker faktiskt.
Men visst, det skulle ju kunna hända att någon säger den fruktade meningen: det här var inte riktigt vad vi hade hoppats på.
Men det kan man väl kanske överleva, eller hur?

Äsch, jag gör't.
Det är ju inte hjärnkirurgi. precis.
Bara ord.

Saker jag funderar över

Vem har egentligen bestämt att den där extra dagen ska petas in just i februari vart fjärde år?
Och varför?
Vad fan ska det vara bra för?
Mitt behov av mer februari är obefintligt.
En extra dag i juli skulle jag däremot kunna leva med.

Borde man inte kunna få ta ut den där skottdagen lite mer när det passar?
Som komptimmar eller så.
Är det läge att folkomrösta om saken?
Är ni med mig?