70,4 and counting...

Jag hade tid att väga mig, men däremot inte tid att skriva.

500 gram alltså.
Efter en veckas vedermödor.
Inte så mycket att hurra för precis.

Jobbet, då?
Inte mycket att hurra för det heller.
Det utlovade utskällningen verkade ha blivit inställd.
Lite allmänt gruffande var allt som kom.

Jag som hade laddat så.
Färdigt försvarstal och väl förberedd klädsel.
Så att jag skulle kunna storma ut på ett stiligt teatraliskt sätt.
Med fladdrande långkofta och dramatisk sjal.
En dramatiskt sorti.

Pha!
Ett "ja, ja, det kan jag väl fixa" och en kopp kaffe.
Mer dramatiskt än så blev det aldrig.
Norén skulle aldrig få till någon pjäs om han var jag.
Mitt liv är lika spännande som mellanmjölk.

Det är antagligen lika bra att jag börjar virka.
Eller måla porslin.