Okej, visst. Jag värnar om tigrarna och isbjörnarna.
Snygga djur är det ju lätt att tycka synd om.
Lite svårare har jag kanske att engagera mig riktigt mycket i någon hotad ranunkel eller sexbening.
Men jag är med på att även de behöver skyddas.
Men det får faktiskt finnas gränser.
Min gräns går vid lågenergilampor i badrummet.
Jag behöver en strålkastare!
Eller kanske två.
Det är fan nästan omöjligt att rycka svarta vajande hakstrån med bara fingertopparna.
Jag ockuperade jobbets toalett i säkert en kvart under mina försök.
Jag kan bara hoppas att alla trodde att jag lider av förstoppning.
Det är i alla fall bättre än sanningen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Jag som skumögd medelålders HATAR lågenergilampor!
Usch ja. Vid vår ålder är det ju inte längre den oönskade hårväxten som är det största problemet - det är den oväntade. Lågenergilampor är en styggelse i det sammanhanget, utan tvekan.
Var skriver jag på?
Som vän av ordning vill jag påpeka att en ranunkel inte är ett djur. Ett djur är däremot den svartmunnade smörbulten - men den är å andra sidan inte utrotningshotad.
Låg? Vad för något? Låg energi?
Inte då. Känner vi inte till alls. Hög energi däremot...
Markattan, sär skriver bara när det passar!
Lippe - amen to that! Jag ska aldrig mer sätta sådana i badrummet. Never ever!
anitha - haha! Precis. Den oväntade... som man oftast upptäcker direkt efter ett viktigt möte.
hemska tvillingen - det har du ju precis gjort
vita - jag vet! Men hur enkelt är det att engagera sig i hotade växter? Jag klarar det inte riktigt.
markattan - Hög energi vet jag inte vad det är. Jag gissar att det är något som inte finns i den här lägenheten.
Skicka en kommentar