Stackars, stackars badvakt

Det här är jag egentligen inte så himla sugen på att berätta. Men va fan.

Är det någon som minns den där viktminskningstävlingen som jag gick med i?
Det har väl gått sådär, kan vi säga. Det började ganska bra med en helt rimlig viktminskning på cirka ett kilo i månaden. Långsamt men... tja långsamt. Men sedan kom sommaren. Och då hände nåt. Låt oss nöja oss med det. Något hände. Okej.

Och hösten är ju ändå den perfekta tiden att börja ett nytt liv. Med träning, nyttig mat och ännu mera träning. Alltså har jag börjat träna igen. Men även för den mest entusiastiska träningsnarkoman (alltså, någon helt annan person än jag) blir det ju lite trist att skutta, kliva upp brädor i rasande tempo och lyfta vikter. Därför fick jag den strålande idén att jag skulle simma.

På morgonen, så klart. Bonnabränna och baddräkt är helt enkelt ingen het kombo. Det fattar till och med jag.

Vad jag däremot inte tycks ha fattat är hur länge sedan det egentligen var jag simmade sist. I min hjärna var det inte mer än några år sedan jag senast krängde på mig min fula med effektiva simmarbaddräkt (ni vet den där sorten som gör en fullkomligt plattbröstad och inte är smickrande någonstans) och satte igång att avverka bassänglängder.

Det hade nog gått lite längre tid än så...

När var det egentligen modern med sjukt högt skurna höfthål senast? Inte 2008 va?

Och det var värst vad den hade krympt. Det var bara genom att ge mig själv ett smärtsamt kalsongryck som jag över huvud taget fick baddräkten att täcka brösten. Att platta till dem till osynlighet klarade den däremot av alldeles utmärkt eftersom den tryckte ned dem till en plats strax över midjan. Detta innebar tyvärr att en väldig mängd kritvitt rumpkött, som inte sett solen på åratal, exponerades för omvärlden.

En normal människa hade naturligtvis packat ihop och gått hem. Tyvärr är jag inte normal någonstans. Har jag betalat 60 kronor ska jag ta mig fan simma. Hur jag än ser ut. Och hur många människor kan det egentligen finnas i simhallen klockan halv sju på morgonen?

Det var inte många. Så invirad i min (tack och lov) jättelika handduk väntade jag tills de var så långt borta som möjligt och kastade mig sedan djärvt ut i det klorerade vattnet.

Att simma visade sig vara ganska mycket jobbigare än jag mindes. Det tog ju inte så himla många varv innan jag blev lite trött. Dags för ryggsim alltså. Det är ju lätt. I min lycka över att få flyta omkring i ett lite lugnare tempo hann jag avverka nästan två längder innan jag faktiskt märkte att det inte kändes riktigt som det skulle. Med själva baddräkten alltså. Den hade liksom åkt ned. Så att urringningen nu istället låg och klämde under brösten på ett allt annat än smickrande sätt. Och där ligger jag och simmar ryggsim.

Det är då jag minns skylten som jag sett på vägen in.
BASSÄNGEN ÄR KAMERAÖVERVAKAD!

Jag hoppas verkligen att det var lögn.

För övrigt kollade jag baddräkten när jag kom hem. Den hade storlek 36. Det har inte jag...
Uppenbarligen.