Fyra kvar att göra.
De svåraste.
Så klart.
Jo, jag har också läst det där om att man ska börja med det svåraste för att allt annat ska kännas lätt efteråt.
Och det är säkert ett jättebra knep.
För andra.
Om man däremot redan har kört fast tre gånger på det svåraste uppdraget är risken ganska uppenbar att man kommer att ägna hela dagen åt att sitta och glo på en nästan tom skärm.
Been there. Done that.
Min plan nu är att arbeta mig upp till den där totala utmattningen där man till slut struntar fullständigt i hur dåligt det blir och istället bara producerar.
Listigt va?
Om man läser bloggen skulle man förstås kunna tro att jag har varit där sedan 2010.
Men den som påpekar det kommer att få stryk.
Ok?
Ok!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Skulle aldrig påpeka det. Men.
Jag tror på utmattningsteorin.
Inser att min tro mer handlar om hopp för eget kommande jobb.
Jag tänker hävda att det funkar tills jag blir motbevisad. Detta kan i och för sig inträffa redan imorgon.
Jo. En stillasittande tjockis ända kan ju också vara ett liv. Men 2010? Har du inte bloggat längre än så? Bacon är gott! Dessutom sätter det sig så vackert på kroppen. *sägs det*
Skicka en kommentar