Någon som jag trodde var min vän* har skickat mig ett träningsschema för löpare.
Eller rättare sagt, människor som vill lära sig springa.
Det verkade lätt.
Första passet skulle man springa 60 sekunder och sedan gå i 90 sekunder.
Gott! Det fixar jag!
Tänkte jag.
Men, så enkelt var det förstås inte.
Man skulle ju göra det massa gånger.
I sträck.
Fan.
*Detta är under omprövning för ögonblicket.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Under noggrann omprövning antar jag.
jogga… usch det låter trist. men kan väl gå an om man bara behöver göra det en gång. nä, jag tycker gymmet är mycket roligare eller roligt rent ut sagt.
aino
Vad vil du helst att vi skickar?
Bacon?
Ost?
Semlor?
Nyckeltavla?
Minne?
Se så, vi är inte knussliga.
Markattan :-)
Det kan väl räcka med en gång i första sträcket?
singelmamman - mycket noggrann, ja. Degradering till bekant är tänkbar.
aino - så frrrrruktansvärt trist. Men jag gillar tanken på att bara snöra på sig skorna, ge sig ut en stund och sedan vara klar med träningen istället för att behöva åka till ett gym, byta om, träna, byta om och åka hem... Tyvärr gillar jag bara tanken - själva springandet avskyr jag.
Markattan - vad sägs om allt?
renee - det var precis min åsikt också. Men nähädå! Så kul var det inte.
Jag har gått hela livet och tänkt att min kropp inte är skapt för att springa, jag har liksom aldrig lyckats med det, men sen fick jag också ett sånt där schema och trodde att jag skulle dö i början men sedan gick det bättre och nu är det så där praktiskt som jag har tänkt att det ska vara, bara ta på sig skorna och gå ut genom dörren, och så blir jag glad och känner mig stark. Är fortfarande dock väldigt förvånad över att jag kan. Och imponerad. Om jag får säga det själv.
Martina - Ja, du får säga det själv. Jag är också imponerad. Du menar alltså att den där känslan av akut risk för dödsfall kommer att gå över? Wow! Hoppas att det funkar på mig med.
Jodå, man går från att tänka: men va f*n, har du inte gått tre minuter snart, till: oj då, är tiden redan slut. Men det är mycket hasa, hasa, hasa, väsa, väsa, väsa, innan man vänjer sig. Lycka till!
martina - hasa, hasa, hasa, väsa, väsa, väsa... det känner jag igen.
Skicka en kommentar