Det gjorde jag.
Med tidtagarur och allt.
Jag köpte det billigaste stoppuret jag kunde hitta.
Det var kanske inte så smart.
Manualen är helt obegriplig.
Troligtvis googleöversatt från indonesiska till swahili och därefter till engelska.
Men efter att ha tryckt på diverse knappar ungefär 100 gånger fick jag den att ta tid.
Tyvärr har jag inte listat ut hur man ska få den att sluta ta tid, så den är nu inne på timme 28...
Lite svajig kvalitet, där ja.
Har jag tur kanske den håller en månad. Och känner jag mig själv rätt har jag vid det tillfället slutat springa för länge sedan. Mina nya vanor brukar hålla ungefär fyra dagar.
Lite onödigt köp, kanske.
Men alternativet var att springa med en äggklocka i form av en höna.
Och där någonstans drar jag gränsen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Men då hade du ju haft sällskap, kanske ett som kunde egga dig lite...
Markattan
Haha, underbart. Jag sprang med min mammas kökstimer i början. Inte äggklockan utan en sådan där digital tingest. Det fungerade bra. Lite stor kanske. Nu har jag installerat en timer i mobilen som gal som en tupp varje gång tiden tar slut. Lite stressande när jag inte får upp knapplåset och telefonen bara gal och gal. Ska nog försöka hitta något annat alternativ.
Men du slutade väl springa även fast klockan fortsatte? Hur länge sprang du? Eller är jag för nyfiken nu?
Älskar din blogg, så glad att du skriver!
Markattan - Vitsigt! Men nej, det enda som möjligtvis skulle kunna egga mig är en stor portion bacon vid mål.
Martina - Med tanke på att min telefon då skulle gala var 60:e sekund tror jag att det skulle bli väldigt stressande att försöka fippla med det stup i kvarten.
Anonym - hahaha! Klart att jag slutade. Totalt sprang jag väl 30 minuter eller så.
Skicka en kommentar