Idag har jag gjort lite mer än igår.
Mindre hade ju förstås varit omöjligt.
För att kunna göra mindre hade jag varit tvungen att aktivt gå in och radera sådant jag gjort tidigare. Och så dum är jag verkligen inte.
Nu hyser jag vissa förhoppningar om att jag kanske ska orka färga håret i kväll.
I morgon ska jag nämligen på mingel och jag är tillräckligt avig och konstig även när jag inte är fullkomligt upptagen med att tänka på hur gråhårig jag är.
I'm so not a people person.
Vilka konstiga tankar hindrar er från att vara så där avslappnat sociala och trevliga som människor är på film? För ni har väl sådana? Va? Va?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
13 kommentarer:
Visst är det det som är så skönt med den här bloggvärlden. Man minglar fast man inte behöver tänka på allt det där andra. Jag känner mig ofta konsekvent fel när jag är bland för många människor. Fel på alla upptänkliga sätt. Och jag har djävulskt svårt för småprat. Hatar att prata om vädret. Självklart alltid fel kläder, oavsett sammanhang.
Och så vill jag säga att jag tycker du är rolig, jag tycker om hela dig.
Lider under stundom av lättare misantropi......så jag är inte den rätta.
själv vill jag inte att folk ska glo mej rakt i ansiktet, de kanske ser hur ful jag är o det vill jag ju inte.. Hahaha! Måste skriva att jag verkligen gillar din blogg, skrattar jag inte högt så sitter jag med ett leende varje gång jag läser! Så Tack! /Eva H
Nej för djävulen, radera inget! Men om du ändå gör det, se sjukt upptagen ut när du gör det och pusta högljutt. Och om nån frågar vad som hänt, titta upp med en plågat fokuserad min och säg"...hhmmm... va?"
Med vänlig hälsning hon med lika pressad arbetssituation:-)
Mingla?
Hu, det händer nästan aldrig.
Pga en massa orsaker.
Markattan
i will - precis. På bloggen är det bara festligt att man är felklädd. I verkligheten, not so much. Jag gillar dig med. Massor!
renee - misantropi är en näst intill daglig känsla. De dagar jag inte märker av den är när jag är på landet och undviker människor, nyheter och tidningar.
eva h - tack snälla! Och alltså människor som håller på med ögonkontakt och sådana där jobbiga saker gör mig nervös. Jag har aldrig riktigt fått kläm på det. Hur länge ska man egentligen titta folk i ögonen? Och vad gör man när de skelar?
the queen - att sätta på sig hörlurar och se grymt koncentrerad ut är ett annat bra knep har jag märkt. Då tror folk att man gör något viktigt. Det gör man sällan... Men det där med "plågad fokuserad min" känns ju grymt. Det ska jag omedelbart prova!
markattan - själv gör jag det betydligt oftare än vad som känns bekvämt. Jag tänker att någon gång ska jag väl lära mig det. Har inte hänt ännu.
Avslappnad på film? Har sett på Bron och Saga Norén - är hon avslappnad? Tja... Rätt fram i alla fall.
Bara tanken på att mingla gör mig lite svettig faktiskt! Till min fasa upptäcker jag att det här med att jobba hemifrån, gör mig ännu mindre sugen på att småprata om ingenting, med folk som jag inte känner. Jag vill faktiskt bara umgås med de jag verkligen trivs med. Och det är inte jättemånga...Har inte bestämt mig för om jag tycker det är bra, att jag inte är för ytlig, eller om jag behöver tränas i sociala sammanhang faktiskt.
hjobo - Det där är ju faktiskt ett alternativ... att jämföra sig med människor som faktiskt är ännu sämre på att mingla. Det finns ju sådana på film också, förstås.
ingrid - hahaha. Det där känner jag igen. Vissa dagar tycker jag att jag är en djup människa som minsann inte behöver ha bekräftelse från kreti och pleti hela dagarna. Andra dagar (oftare) inser jag att jag nog skulle behöva ett socialt träningsläger. Det är tur att jag inte jobbar hemifrån. Jag hade lätt kunnat bli eremit.
Alltså ... det där med den så kallade sociala kompetensen ... jag är helt övertygad om att bland de som har mest av den varan är andelen psykopater betydligt större än i befolkningen som helhet.
Japp.
nilla - det stämmer ju. Några av de sociala genier jag träffat har visat sig vara just psykopater. Eller mytomaner. Eller en spännande kombo av detta. Några är dock bara faktiskt jävligt sociala och trevliga. Och dom vill man ju bara hata. Fast det går ju inte eftersom de är så sjukt trevliga och får alla att må bra.
Är emellanåt rent av rädd för att behöva socialisera med folk. Har med åren blivit en fena på att låtsas vara en glad och öppen prick dock, vilket kan vara ganska energikrävande. Trösterikt med en sån här blogg, där jag känner att jag inte är ensam i min mingelskygghet😊
Ulrica - jag veeet! Jag blir helt slut av att umgås med människor jag inte känner väl. När jag har minglat, pratat, gått på möten och sålt in mig, måste jag isolera mig fullständigt för att känna mig som en människa igen. Du är inte ensam!
Skicka en kommentar