Tjockisen läser

måndag 7 december 2015

Vi måste tala lite om gymnastik

Gymnastik var aldrig mitt ämne.

Visserligen var jag vig som en villatomt, graciös som en noshörning, snabb som en sengångare och stark som en blåmanet - men jag tror ändå att mitt hat för all idrott har en annan orsak.
KLÄDERNA!

Sockiplast. (Jodå, kolla Wikipedia!)












och blå gymnastikdräkt med långa armar.














Man såg ju ut som en plattfotad smurf.
Och luktade antagligen likadant.
Kommer ni ihåg känslan av att kränga av sig en svettig gymnastikdräkt? Som naturligtvis var tillverkad av 100 procent helt onaturliga material som klistrade sig fast vid skinnet och gjorde håret alldeles elektriskt.

Inte nog med att jag inte kunde fånga en boll, jag tvingades dessutom att se ut som en idiot när jag misslyckades med det.

Det finns mycket jag har svårt att förlåta 70-talets skola, men det här är nog det allra värsta.

10 kommentarer:

Markattan sa...

Det och den där jävla ärtsoppan också.

Markattan

Smultronblomman sa...

Vi hade kort, som man skulle visa upp i matsalen, av någon underlig anledning. Naturligtvis var det ju svårt för 7-åringar att hålla koll på det här kortet och det var alltid någon som tappat bort sitt. Det hände mig också. Vi hölls i stramt koppel under lunchen av en vaktmästare, som såg ut som han hade ena foten i graven och hade en andedräkt, som kunde dräpt en drake. Man passade sig så att man inte behövde komma i närheten. Hårda nackgrepp förekom.

Gymnastik i blå gymnastikdräkt och vita sockiplast. Gympapåse hade man och dusch efter var det inte tal om. Men det behövdes knappast då vi studsade gummibollar i golvet eller gjorde små kast upp i luften, stående på snörräta led.

Den där tjockisen sa...

markattan - usch ja. Ärtsoppa. Sådant sysslade inte jag med. Jag åt knäckebröd med rivna morötter på istället. Min skola var bra med just maten, man behövde inte äta äcklig mat om man inte ville. Det ville inte jag.

smultronblomman - Kort? Herregud! Då hade jag aldrig fått äta. Men duscha har jag för mig att vi var tvungna att göra. Kanske. Jag har väldigt få minnen från den tiden. Förträngning av traumatiska idrottsupplevelser gissar jag.

Markattan sa...

Jag var sju år och tvingades sitta kvar med min tallrik ärtsoppa. En elak mattant stod och vaktade mig och tvingade i mig en sked.
Jag kräktes över hela bordet.
Fick jag gå?
Nope, hon tyckte det var en god idé att försöka få mig att äta upp den där sörjan.
Tack gode gud för snälla skolsköterskor!

Markattan, äter aldrig sånt...

Maria sa...

Min dräkt var mörkblå och mina sockiplast var vita.
Vi måste ha sett helt bisarra ut.

Mia sa...

Om du nånsin, NÅNSIN, funderar på att anställa någon vars enda arbetsuppgift och mål i livet är att a) korrläsa dina texter b) älska och vörda dem och c) vara ditt allra största fan (jag kan fixa kaffe och damma av fönsterbrädena med vid behov!)så maila mig bums. Jag är den optimala kandidaten!

Baronessan sa...

Amen på det! Jag får fortfarande tokångest när jag tänker på gympatimmar i skolan.

Småländskan sa...

Jahapp. Nu ska jag alltså vara motvalls kärring! Jag älskade gympan! Kanske för att jag var jävligt bra både på "vanlig" gympa men mest på bollekar, korgboll (som numera kallas för basket), alla slags andra bollekar. Ja du vet brännboll och sånt trams. Friidrott, som det inte kallades då. Då var det 60 m spring, längdhopp, höjdhopp, kast med liten boll, slungboll... och allt annat...
Herregud, vad jag älskade det, förutom då alltså, när hon den där M tog förstaplatsen. Å andra sidan tog jag den platsen i nästa gren. Ja, det var hon och jag...konkurrenter från olika skolor.
Idag, när jag tänker tillbaka, tycker jag att det är synd att ingen av gympalärarna såg vilka ämnen vi var, vi som vann allt vad gällde skolmästerskap.
Numera står jag i mål när barnbarnet skjuter skarpt, ibland lirar jag på uteplan och gör mål på honom.
Ja, det var det det...

Den där tjockisen sa...

markattan - herregud! Det där skulle man ju vilja anmäla fortfarande. Vidrigt, vidrigt beteende. Jag fattar att du inte går i närheten av ärtsoppa.

maria - ja faktiskt. Man var ju inte direkt schnygg… Framför allt inte när man växte lite för fort och den där gympadräkten blev för liten.

mia - Hallangoos! Men tack. Nu sitter jag här och rodnar. Jag skulle visserligen gärna vilja ha allt det där. Fast allra helst skulle jag vilja att du började blogga igen.

baronessan - Precis! Och kanske var det inte bara kläderna. Det är också någonting med gymnastiklärare som är ganska fishy. Åtminstone förr. Jag hoppas och vill gärna tro att de har blivit bättre idag.

småländskan - du får vara motvalls. Jag hade kanske också gillat gympa om jag varit det minsta bra på det. Men jag lovar att det suger extra mycket att inte bara vara kass - utan också tvingas vara usel i fula kläder. Jag gissar att dagens motsvarighet skulle vara att tvinga mig att sjunga iförd en catsuit. Huuuu!

UnderCover sa...

Ja herrenå'n hur man såg ut.
Och hur man kände sej.
Att man se'n skulle hoppa över så'na jefla bockar och plintar fick ju varken självkänslan eller självförtroendet att växa ens en millimeter. Himla tur att man fick kompensera med lite bollspel emellanåt.