Med näsan i vädret

Det luktar tydligen kiss i Lisas hall.

Det där känner man ju igen.
Kanske inte just kisslukten, men det festliga i att krypa runt i rummet med näsan tryckt mot lister och golv för att försöka hitta var lukten kommer ifrån.

För precis så tillbringade jag min allra första helg på torpet.
Första kvällen började det helt plötsligt lukta skumt.
Inte kiss, utan kanske lite mer ruttet.
Fast svagt.
Helt omöjligt att känna var det kom ifrån.

Självklart började katastroftankarna mala omedelbart.
Jag hade blivit pålurad ett hus fullt av döda grävlingar/möss/råttor/älgar.
Eller så var det just så träröta luktade...
Eller spöken.
Kanske låg torpet på en plats där det tidigare dumpats kemiskt avfall.
Eller på en gammal indiansk begravningsplats.
Ok, jag tänkte kanske inte helt klart just där.

Jag sniffade längs listerna.
Jag luktade på golvet.
Jag stack in huvudet i öppna spisen.
Och jag försökte lukta på taket...

Just det sista kan ha varit ungefär det löjligaste jag gjort.
Fattar ni hur svårt det är att lukta på ett innertak?
Först försökte jag hoppa lite.
Vilket är en jättedålig idé när man har en stuga där det är sjukt lågt i tak.
Man hoppar inte i min stuga utan att riskera hjärnskakning.
Sedan ställde jag mig på en stol.
Då hamnade taket ungefär i axelhöjd så jag var tvungen att knäa samtidigt som jag lutade mig bakåt för att kunna nosa på taket.
Nämnde jag att golvet inte är så rakt...?
Det hade kunnat ta en ände med förskräckelse.

Andra helgen kom jag på vad det var som luktade.
Det var teven som de tidigare ägarna lämnat kvar.
Om man satte på den så började det efter en liten stund lukta väldigt, väldigt funky.
Jag misstänker att det låg något dött inuti.
En älg kanske.
Eller Gladiatorerna?