Solen skiner, humlan surrar och om det fanns några lärkor här skulle de säkert i skyn slå sin drill.
Fast det skulle de antagligen göra i onödan, eftersom nötskrikorna överröstar det mesta, även sommarpratarna om jag inte skruvar upp ljudet på radion så det skräller över bygden.
Skogen är full av knott, älglusflugorna har vaknat till liv och börjat bitas, bromsar och jordgetingar susar runt huvudet som små högljudda reaplan och fästingarna krälar omkring i jakt på oskyddad hud.
Och spindlarna... hur kunde jag glomma spindlarna?
Där jag sitter nu ser jag tre stycken.
Min förhoppning är att den största ska äta upp de två mindre så att jag bara behöver slå ihjäl/slänga ut en. Det vore praktiskt och arbetsbesparande.
Det fullständigt kryllar här.
Av allt, utom endorfiner.
Jag börjar tro att de är utrotade.
Chansen att jag ska träffa på några när jag är ute och springer verkar lika stor som att jag ska skrämma upp en mammut som ligger och idisslar.
Jag är fan inte gjord för det här!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Jodå, det är du.
Du kan få en anmälning till Stockholms halvmaraton av mig, så har du en fin liten morot.
Nilla: En fin liten rödbeta menar du väl?
Och du, tjockisen, bry dig inte om hennes råd för hon springer bara för att bli snyggare och det tror jag inte ett enda ögonblick att du behöver.
För övrigt vet jag inte vad endorfiner är för djur. Har den sex eller åtta ben?
nilla - tack, men nej tack. Så generösa gåvor kan jag inte ta emot. Dessutom är jag nog upptagen då. Eller nedbäddad. Något lär vara i vägen.
renee - endorfinen är, enligt min teori och empiriska kunskap, ett rent fabeldjur. Jag föreställer mig att de är som amöbor. Jag ogillar att tänka på djur med åtta ben. Sådana djur är av naturen obehagliga och skräckinjagande.
Hur gick det med spindlarna!?
Singelmamman - Jag misstänker att jag kan ha missuppfattat saken. Kanske har de bildat familj och flyttat in i ett mysigt litet krypin där de nu helt ansvarslöst är fullt upptagna med att sätta 2000 barn till världen. Jag ser dem inte i alla fall... Det gör mig lite orolig.
Skicka en kommentar