Inte en endorfin i sikte

Solen skiner, humlan surrar och om det fanns några lärkor här skulle de säkert i skyn slå sin drill.
Fast det skulle de antagligen göra i onödan, eftersom nötskrikorna överröstar det mesta, även sommarpratarna om jag inte skruvar upp ljudet på radion så det skräller över bygden.

Skogen är full av knott, älglusflugorna har vaknat till liv och börjat bitas, bromsar och jordgetingar susar runt huvudet som små högljudda reaplan och fästingarna krälar omkring i jakt på oskyddad hud.
Och spindlarna... hur kunde jag glomma spindlarna?
Där jag sitter nu ser jag tre stycken.
Min förhoppning är att den största ska äta upp de två mindre så att jag bara behöver slå ihjäl/slänga ut en. Det vore praktiskt och arbetsbesparande.

Det fullständigt kryllar här.
Av allt, utom endorfiner.
Jag börjar tro att de är utrotade.
Chansen att jag ska träffa på några när jag är ute och springer verkar lika stor som att jag ska skrämma upp en mammut som ligger och idisslar. 

Jag är fan inte gjord för det här!