Om jag minns rätt så hade frun i huset en ATT GÖRA-burk, där mannen då och då fick dra en lapp med uppdrag att utföra. Typ: rensa stuprännorna eller måla fönster.
En sådan burk har jag på jobbet. Ungefär. Fast på mina lappar står det siffror från 1 till 10.
Dagar när jag känner mig alldeles ovanligt ovillig att jobba (vilket i ärlighetens namn inte alls är särskilt ovanligt) och när ingen arbetsuppgift är mer brådskande än någon annan, så använder jag den burken.
Fast först gör jag förstås en lista med 10 arbetsuppgifter.
Sedan drar jag en lapp och gör just den saken.
Därefter får jag göra något kul (hämta kaffe, läsa artikel, äta kakor) innan jag tar nästa lapp.
Det fungerar.
Men ja, det händer att jag tittar mig i spegeln och blir förvånad över att se en mer än vuxen människa stå och stirra tillbaka på mig.
4 kommentarer:
Jag kommer ihåg! Trixie hette bäbisen. Sen vet jag inte om jag minns nåt mer?
I will - hahaha. Trixie är det enda namnet jag minns också. Och jobbkrukan då förstås. Ett mycket användbart minne.
Det var en fiffig lösning. Kan ske kunde få mig att prokrastinera mindre. Just nu är reseräkningar en uppgift att göra. Så himla lite lust jag har att göra det då!! Vet inte vad jag ska fresta mig själv med. Jag har slutat med att äta godis och nu har jag lyckats hjärntvätta mig själv så att det tar emot att även äta kaffebröd. En Wasa Runda med sesamfrön och havssalt med Bregott på?
smultronblomman - för oss prokrastinerare är det faktiskt ganska praktiskt. Det är lättare att göra en sak om slumpen tvingar en att ta itu med det. Man kan ju dessutom ha tur och få roligare uppgifter. Allt som krävs är att man har tio saker man borde fixa. Och det har man ju för det mesta. (Eller betydligt fler, i mitt fall) har man 6 grejer kan man ju slå tärning.
Skicka en kommentar