Alldeles nyss skickade jag ett sms till min springkompis för att höra om hen har lust att springa ett extra 8 kilometerspass i kväll.
Om inte, så kommer jag antingen att gå till Friskis eller ge mig på ett av mina planerade stordåd. Att jogga hela mardröms-två-komma-femman (alltså den där som, på något naturlagstrotsande sätt, enbart tycks bestå av branta uppförsbackar) utan att stanna.
Det här känns inte helt normalt.
Ska man vara oroad?
torsdag 11 juni 2015
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Uppförsbackar är ett elände. Och motvind. Och skoskav och rethosta. Kör hårt. Imorgon är det Vätternrundan. De har tur i år, fint väder och inte så kallt på nattkröken. Motvinden kommer de nog inte ifrån.
Förvåna är ett så litet ord ibland.
Väldigt litet.
Markattan
hahahaa - jag skrattar åt Markattans kommentar :)))
Det är du och Gunde nu ;)
HjoBo - hela världen är full av uppförsbackar och motvind när jag springer. Och myggor. Det är något konstigt med det. Men jag gjorde det i alla fall. Sprang alltså.
markattan - Total utmattning är två ord… som jag är väldigt, väldigt bekant med
i will - jag och Gunde är nästan samma faktiskt. Som du och Paolo gissar jag.
Skicka en kommentar