Förvånar mig själv

Alldeles nyss skickade jag ett sms till min springkompis för att höra om hen har lust att springa ett extra 8 kilometerspass i kväll.

Om inte, så kommer jag antingen att gå till Friskis eller ge mig på ett av mina planerade stordåd. Att jogga hela mardröms-två-komma-femman (alltså den där som, på något naturlagstrotsande sätt, enbart tycks bestå av branta uppförsbackar) utan att stanna.

Det här känns inte helt normalt.
Ska man vara oroad?