Vad jag har svårare att förstå är tanken som dyker upp nästan varje gång jag möter en ambulans i full fart.
"Tänk om det är jag som är död, fast jag inte vet om det"
Jag är inte riktigt säker på vad jag menar där. Men om Nangijala visar sig se ut som centrala Göteborg i rusningstid kommer jag att bli sjukt besviken.
Visst tänker ni också sådana konstiga saker? Va?
Eller annat skumt.
Berätta för tjockisen.
9 kommentarer:
Mm varje gång en branbil kör förbi undrar jag vad jag glömt stänga av hemma.
Varje gång ambulansen kör förbi räknar jag ut var "alla" befinner sig.
Varje gång polisen kommer tutande undrar jag vad jag har gjort...
Markattan, fullt normal
Polisen? Det glömde jag ju. Självklart funderar jag alltid på om jag råkat råna en bank lite så där utan att märka det. Det gör väl alla? Helt normalt ju.
TACK snälla du!
Då går jag vidare i livet.
Markattan
Ser jag en polisbil så känner jag mej alltid skyldig. Nåt fuffens har jag säkert gjort... Det är säkert mej de är ute efter. Hjärtat rusar o jag blir jättenervös. Heeeelt normalt. Eller hur./EvaH
Haha, jag skrattar mest åt din besvikelse om Nangijala ser ut som centrala Göteborg. Hysteriskt roligt!
Var i USA på konferens. När jag gick tillbaka till hotellet stod brandkåren utanför. Jag blev alldelses iskall och tänkte "Hoppas, vid Gud, att jag inte glömde dra ur sladden till strykjärnet! Tänk om jag glömt det och orsakat en brand! Hur mycket skulle inte det kuna kosta!!!" Det visade sig vara ett automatlarm som löst ut....
Har ungefär samma känsla som Markattan. När jag läser om hemskheter på nättidningar, i orter jag har nära och kära, blir jag stressad. Jag måste läsa och se om det skulle kunna vara någon av dem.....
Håller med om att ser Nangijala ut som en storstad skulle det vara en besvikelse.
i will - Astrid Lindgren har seriöst fuckat upp mina förväntningar på livet efter detta. Risken att bli besviken känns överhängande.
Smultronblomman - OOOhh vilken skräck! Man vill inte orsaka brandkårsutryckningar i USA det är jag helt säker på. Jag har råkat göra det på ett hotell i Sverige en gång. Fast det är det bara jag och en person till som vet. Och det bör vara preskriberat nu… Och dessutom var det mest hotellets fel. Tycker jag…
Att jag inte skulle ha koll på om jag är död eller levande är ingen risk, jag får nog fan veta att jag lever med jämna mellanrum och vem det beror på kan vi ju tala tyst om.
Däremot, och detta påstår jag vara fullständigt normalt ringer jag alltid upp mina nära om ambulanen tutar förbi på landvägen eller om jag möter den mellan avfarten till sjukhuset och hemmet. Detta beteende är numera accepterat i familjen och jag behöver bara säga: Det var inget! Så lägger vi på och jag blir lugn. Tänk så enkelt det kan vara att få en hustru, mamma, farmor och dotter att bli normal igen.
Renée - jag antar att det säger något om min personlighet att min första tanke handlar om mig själv... Ibland tycker jag själv att det är ett under att jag har några kompisar.
Skicka en kommentar