onsdag 13 februari 2019

Februari då

Det här är bara inte kul.
Jag har inte lust med någonting alls just nu. 
Jobba är jättetråkigt och det enda ätbara som finns på mitt kontor är hundgodis. Jag säger inte att jag har funderat på att äta dem, men jag kan berätta att de luktar skumt. De ska innehålla anka, men i så fall är det nog fötterna. 

Mest har jag läst. Till exempel den här boken.
Den tycker jag kanske inte nödvändigtvis att ni ska läsa. Den innehåller en helt orimligt kapabel mördare som uppenbarligen kan spåra vem som helst hur enkelt och snabbt som helst, men det stör mig inte något värst.

Den innehåller också extremt mycket våld, men det stör mig inte heller så mycket.

Här finns även en två meter lång mördarmaskin till man, med pärlörhängen, som biter och sliter sönder sina offer, men ändå verkar kunna gå omkring på gatorna utan att bli efterlyst eller igenkänd, men jag kan leva med det också.

Vad jag däremot inte kan leva med är att folk viskar stup i kvarten. Vem fan viskar? Jag viskar möjligtvis när jag är på bio. (Något jag för övrigt gärna rekommenderar andra biobesökare att prova, någon gång. Det skulle uppskattas. Idioter!) Men i den här boken verkar folk viska helt utan biobesök, eller annan rimlig anledning.

Men jag kanske bara är sur för att det är februari? Så kan det också vara.

7 kommentarer:

Markattan sa...

Min februari är också osedvanligt tråkig men nu kan jag ju åtminstone fundera på var geléhjärtanen tagit vägen. Det blir roligt!

Markattan

Botant sa...

Hade inte klarat av att läsa sånt, tror jag skulle bli sömnlös. Biografer är det glest med här och anhörig är lite döv så jag viskar rätt lite. Hojtar istället och skäller sen ut dörrknackande larmförsäljare. Väldigt unga oftast men det är uppiggande att höja rösten sådär. Kan rekommenderas om man är seg
Jag är på museum. Digitalt med mycket bilder. Mina(egna) ankfötter trivs bäst så.
Det finns sagolikt vackra 1700-tals postkartor och mycket annat i tyg. Man borde kunna brodera, kräver nog nya glasögon

Tigerlilja sa...

En bok som absolut inte ska leta efter nästa gång på biblioteket. Och nej, jag viskar inte så mycket.

September sa...

Jag blir lite rädd för mitt minne nu. För några månader sedan lyssnade jag på Lazarus. Viskade dom? tänker jag nu. Och exakt vad handlade boken om, tänker jag vidare och minns nästan inte alls. Pärlörhänget klingar lite vagt bekant i mitt bakhuvud. Boken gjorde alltså inget stort intryck på mig, konstaterar jag. Men jag minns också att jag DÅ tyckte den var helt ok. Minnet asså...
Men jag minns det Markattan skulle fundera ut. Undrar jag vad hon kommit fram till.

Karins ordöverflöd sa...

Jag har precis avslutat lyssnandet på den boken och tyckte att den var hemsk, otäck och bra. Scenen när de låg i kistorna gjorde att jag fick andnöd. Trevlig helg.

Markattan sa...

Oj, har du selektivt minne? Hur kan du minnas att jag skulle fundera på det? Det glömde jag ju bort rätt omgående.... 😬
Men nu har jag funderat lite och är helt säker på att det blev ett piffigt halsband som DDT förgyller grådasket i Götet med.
Visst?

DDT sa...

Markattan - jag är en generös och fin människa (åtminstone med saker jag inte själv gillar) så jag fyllde en skål och satte dem i det gemensamma köket. Snällt va?

Botant - verkligen inget jag rekommenderar till lättskrämda, så du gör nog rätt i att undvika den.

Tigerlilja - helt rätt beslut tror jag.

September - det där med att de viskar tror jag inte att man tänker på när man lyssnar. Det var bara något jag hakade upp mig på och när det väl börjat tänka på det så lade jag förstås märke till det varje gång. Och blev störd. Annars är de ju väldigt effektiva berättare.. men historien är rätt tramsig och lättglömt. Jag minns bara det som irriterar mig, inget annat.

Karin - hemsk och otäck - där är vi i alla fall överens. Bra... nja. Men jag kommer säkert att läsa deras nästa bok också.

Markattan - äsch! Det var ju det jag borde gjort förstås. Nu är de säkert borta. Så bittert!