2 - Min första kärlek

Jag har precis insett att det här kommer att bli besvärligt.
Jag minns nämligen inte speciellt mycket av min barndom.
Eller ungdom.
Eller tiden fram till nu.
Jag har osorterade ögonblick som jag kommer ihåg.
Men det mesta är helt borta.

Man skulle kunna misstänka att jag varit kidnappad av Ufon väldigt ofta.
Men jag tror faktiskt att jag för det mesta har tänkt på annat.
Att fånga dagen är so not me.

Nå, det här kan ändå vara sant.

Min första kärlek var Pelle Svanslös. Det tog ett tag innan jag greppade själva kärlekskonceptet och fattade att det var meningen att föremålet för ens känslor helst inte skulle vara fiktivt och om möjligt gärna tillhöra människosläktet. En besvikelse, verkligen.

Min första mänskliga kärlek träffade jag på dagis. Han hette Jesper. Jag gissar att jag blev kär i honom för att han och jag var de enda barnen som inte behövde sova middag. I stället fick vi tillbringa 40 minuter ensamma i ett lekrum varje dag. Jag minns inte hur han såg ut eller om känslorna var besvarade. (Troligtvis inte, alltså.) Däremot minns jag att vi brukade moona förbipasserande genom fönstret vilket ledde till ett abrupt slut på dagisfröknarnas vilostund och upprörda samtal till våra föräldrar.

Sedan började en tuff tjej som hette Sussie på dagiset och då gissar jag att jag glömde Jesper. Jag var ju fullt upptagen av att försöka övertyga mamma om att jag skulle få byta namn. Till Sussie, alltså. Det fick jag inte. Lite synd. Jag har alltid föreställt mig att mitt liv hade blivit helt annorlunda om jag hade hetat Sussie. Men det är ett ämne för en annan blogg.