Jag klarar numera att springa 10 minuter.
Fast "springa" är fortfarande inte riktigt rätt term.
Jag misstänker att evolutionen av nya insekter går snabbare än mitt springtempo.
Vilket skulle kunna förklara varför jag får så många i munnen när jag är ute.
(En annan förklaring skulle kunna vara att jag flämtar så kraftigt att jag fungerar som en dammsugare för varje småkryp inom en kubikmeters radie).
Men ändå.
10 minuter!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Woha! Bra gjort.
Imponerande! Nästan så att det lockar mig till att försöka...bara jag får bort lite mage så att jag kan knyta skorna, gillar inte att snubbla på snörena.
Jag visste det! Du har en löpare i dig! Och då menar jag inte alla kryp du inmundigat under dina löparstunder.
Tio minuter!
Jag hade tänkt hojta till glad ihågen när jag fixar en minut...
Bra där, heja!
martina - tackar och bockar
anonym - bara tanken att jag skulle locka någon att gå ut och springa är mindblowing. Så onaturlig, men ändå fin på något sätt.
singelmamman - efter långhelgens matintag känns det faktiskt som om jag ätit en liten joggare eller två.
fru venus - Jag är fortfarande lite chockad. 10 minuter. Eller faktiskt 12 nu... Det har inte hänt sedan... ööööh... ja... 80-talet.
Skicka en kommentar