Jag hade liksom tänkt skryta lite om att jag minsann hade utökat träningsdosen igen.
Nu med 5-minuters joggingpass.
Men sedan surfade jag runt lite.
Och då hade Singelmamman tagit sig runt 6 kilometer.
Och Onekligen spänstat iväg en hel mil.
Då blev det lite tråkig stämning här.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Jag veeeet...
jag läste också det...
himla osympatiskt av dem tycker jag
nu springer jag visserligen längre än 5 minuter jag med, men inte med lätthet överhuvudtaget,
drar mig för att gå ut varje gång,
det är väl så det ska vara...?
eller?
Naaaw! <3
5-minuterspass klingar ändå bättre på något sätt. Det är liksom mer personligt.
Uschianamej!
Fem minuter är jäkligt långt när man räknar sekunderna. Lite dom fem kilometer.
Asch då, de har ju sprungit längre bara. Alltså i tid. Jag menar hållit på fler... dagar.
Eller så.
Ge inte upp, snart har du sprungit upp för den där fyrvaktartrappa ju.
Markattan
Hold your horses! Jag skulle nog vilja säga att de där sex kilometerna mer kan liknas med hasande. Tänk en äldre med rullator. Fast utan rullator.
helena - Visst är det lite osympatiskt. Har de inte hört valspråket "alla ska med"? Borde vi liksom inte vänta in de som är lite långsammare i starten? Va? Fast det är klart, ska världen vänta på mig lär det inte bli så mycket springande.
nilla- helt rätt. Mitt springande är mycket personligt. Jag springer som ett helt tivoli med medföljande positivhalarapa och popcornmaskin. Det går inte fort, men det är ineffektivt.
renee - Precis. det säger vi en gång till. Uschinanamej!
fru venus - Det var 300 väääldigt långa sekunder. Det kan jag intyga.
markattan - visserligen, men ändå. Jag har väldigt svårt att föreställa mig att jag ska fortsätta med detta så länge att jag har en chans att komma nära de där prestationerna. Nu är jag inne på 4 veckan och det har inte blivit ett dugg roligare.
singelmamman - där beskrev du precis mitt maxtempo.
Från djupet av mitt hjärta: förlåt.
*visar v-tecknet bakom ryggen och high fivear mig själv när jag tror att du inte ser*
Som hämnd kan du skadeglatt tänka på att det tog mig 2,5 års försök att lyckas med att typ springa milen, dvs fortfarande gå i alla uppförsbackar. Fattar du hur många misslyckade försök det innebär? Det är okej om du hånskrattar när du tänker på det till och med.
lisa - Tack! Själv har jag ägnat mer än 40 år åt att misslyckas med att springa 2,5 kilometer i sträck. Eller alltså, jag har ju inte försökt så mycket, men jag har tänkt på det. Och det ska ju vara det viktigaste nästan om man ska tro alla coacher och mentala tränare som brukar uttala sig. Jag hoppas att det ska börja funka vilken dag som helst nu.
5 minuter är jättebra! De här andra som springer långt och länge är bara osympatiska tycker jag.
Som jag har kämpat för att springa, men min kropp svarar liksom inte som andras tycks göra! Såklart jag är bitter!
Skicka en kommentar