Det finns tydligen en Facebookgrupp som heter "Fullständigt ointressant information".
Hade den funnits 2008 hade jag aldrig behövt starta den här bloggen. Jag hade kunnat publicera allt där. Fast då hade jag förstås behövt gå in på Facebook stup i kvarten. Och där trivs jag verkligen inte.
Så, jag hänger väl kvar här ett tag till.
Lena? Hm, jaha. Då ska vi se vem vi ska ta. Rika Lena som jag under hela skoltiden konkurrerade om kompisar med? Min helt värdelösa chef Lena som behandlade mig som om jag inte fanns och sedan gav mig ett så medelmåttigt betyg att en annan chef gick i taket och skrev ett eget översvallande betyg och erbjöd sig att vara min referens?
Nej, nu vet jag. Vi tar Lena med det läskiga huset.
När jag var 15 hade jag en halvkompis som hette Lena. Vi var aldrig nära vänner, men tillhörde samma kompisgäng. Vi bodde i varsin ände av stan så vi träffades i stort sett bara ute eller hemma hos någon i gänget.
Men en dag skulle vi göra något tillsammans och hon bjöd med mig hem för att hänga tills vi skulle vidare. Så vi åkte ut till en gammal villaförort och väl framme tappade jag hakan. Vilket fint hus!
Det här var ju rena drömmen Framför allt i jämförelse med det fula 60-talshus i gult tegel som rymde vår lägenhet. Ett riktigt charmigt kråkslott, med vinklar, snickarglädje och till och med ett torn. Wow.
Men den känslan försvann i samma ögonblick som jag klev in innanför dörren. Trots att det var en sommareftermiddag kändes det helt plötsligt kallt, mörkt och syrefattigt. Från det ögonblick jag steg in kändes det som om någon stod bakom mig och hatade mig intensivt. Jag gick runt och presenterade mig för hennes helt håglösa och ointresserade familj, men hade hela tiden känslan att det fanns någon mer i huset. Någon som absolut inte ville ha mig där.
När de skulle äta blev jag inte bjuden att sitta med (japp, det var den sortens familj) utan förvisades till Lenas rum på övervåningen. Där satt jag med ryggen hårt tryckt mot väggen och panikbläddrade i en Starlet utan att kunna ta in texten. Så rädd att hjärtat rusade. Helt utan synlig anledning.
När Lena väl ropade att vi skulle gå, ville jag rusa ut. Men vågade helt enkelt inte. Istället gick jag långsamt ner för trappan. Ett steg i taget, med krampaktigt tag om ledstången, eftersom jag var helt säker på att jag när som helst skulle få ett par händer i ryggen.
Det var 40 år sedan. Men jag får fortfarande rysningar, när jag tänker på det. Trots att ingenting hände. Och jag åkte aldrig hem till Lena igen.
Dagens ord är alltså: sällskapssjuk. Det är jag inte. Så. Då var det avklarat.
Låt oss övergå till något roligare. Som det här inlägget, där Sparkling skriver om vilka TV-serier hon tittar på och kommer in på Varuhuset. Jag håller så klart fullständigt med henne om att tiden har sprungit ifrån ganska många företeelser ur detta svenska mästerverk.
Men. Men. Men... Skulle det vara något fel med att ha whisky i skrivbordslådan?
Kontorswhisky är det bästa vi har infört på jobbet sedan vi startade.
Det saknar jag faktiskt. Så lite sällskapssjuk är jag kanske i alla fall. Ro hit med det sabla vaccinet någon gång så att jag får gå till kontoret!
Guld kan vara min allra sämsta färg. Har aldrig gillat det. Bilder från Trump Tower får det på riktigt att gå rysningar efter ryggraden, även om jag bortser från själva Donalden.
Så det är ju lite mysko att jag ändå har en guldfärgad grej.
Visserligen gömd bakom en dörr i ett rum jag nästan aldrig är i. Men ändå. En spegel med krusidullig guldram?
Jag säger inte att jag har dålig smak, men jag tycks ha en väldig otur när jag inreder.
Och när jag ärver saker. Synd.
Men visst har ni också fula saker hemma? Av helt oklara anledningar? Visst?
Nu när man jobbar hemifrån och alla möten sker via Skype, Zoom, Teams och whatnot, så ska man tydligen inte bara behöva oroa sig för hur man själv ser ut (som en jävla mupp) utan också vad människor kan se av ens hem.
Hoppsan!
Det här var ju något av en utmaning. Det är inte mycket i tillvaron som är direkt toppen just nu. Men efter idogt tänkande (ok, 30 sekunders fundering) kom jag på en sak som faktiskt är toppen.
De här rostfria besticken från Ikea.
De är faktiskt bra på riktigt. Jag har haft dem i minst 25 år och de ser ut exakt som de gjorde när jag köpte dem. Perfekt ju.
Eller det hade ju varit perfekt om jag inte hade tappat bort ett par delar. Och att Ikea naturligtvis inte säljer dem längre. Säkert ett klokt beslut rent affärsmässigt - hur ska de annars kunna sälja några nya. De går aldrig sönder och verkar inte påverkas det minsta av diskmaskinen. Jag tror inte ens mössen skulle rå på dem. (Till skillnad från andra, betydligt dyrare bestick jag köpt. Skäms Duka!)
Nu har jag fyra uppsättningar kvar och är seriöst orolig för att tappa bort någon mer del. Fast å andra sidan har jag inte haft middagsgäster sedan i januari 2019, så... jag kanske klarar mig med färre.
Har ni några överraskande bra grejer?
Jag hoppas verkligen att morgondagens ord är enklare. Typ tv-personligheter jag retar mig på eller varför äggplanta är det fulaste grönsaksnamnet.
Det var värst vad länge jag har suttit och stirrat rätt ut i luften.
Hoppsan.
Och nu är det februari. Vilket ju, som alla vet, är årets allra värsta, längsta och tråkigaste månad. Och det gör det ju inte lättare att komma igång med bloggandet igen.
Men så kom Underbara Clara med en februarilista. Och med en lista blir det ju alltid lite enklare. Hon kommer förstås att använda sin på instagram med en massa snygga bilder och sånt jobbigt. Det kommer jag förstås att låta bli. Pga bildmässigt inkompetent.
Men här jag jag i alla fall. På eller heter det med...? ny kula. Vilken kula? Undrar vad det uttrycket kommer ifrån?
Nå, vad har hänt sedan sist då? Tja TV:n började brinna en kväll. Och det var ju spännande. Och dyrt. Jag har även bitit av en tand. Det gör inte ont, men kommer väl att kosta, gissar jag.
Jag är inte så värst skrockfull, men något säger mig att det inte kommer att gå toppen på bilbesiktningen heller.
Imorgon är ämnet "Toppen". Jag gissar att det kommer att bli en väldigt kort text.
