Nu gör jag fan slut

Atkins och jag är så över.
Efter ytterligare en vecka utan kolhydrater.
Med 10.000 steg varje dag.
Situps.
Och till och med en tidig joggingrunda.

Så har jag gått upp 100 gram till.

Det är inte mycket.
En chokladkaka bara.
Men det är fan en chokladkaka som jag inte har ätit.

Käre Atkins, här skiljs våra vägar.
Det är slut! Fatta.
Och det är fan inte jag - det är du!
Du suger!

Imorgon

Är det dags att ställa sig på vågen igen.
Inte så att jag är orolig.
Eller så.
Jag känner helt enkelt för att gå ut och gå.

Typ 2, 3 mil.
Känns lagom.

Hur går det?

Att en sådan liten fråga kan väcka panik.
Men det gör den.
I alla fall om man står i en provhytt.
I den exklusiva underklädesaffären.
Och provar bikini.

För man bara vet att de kommer att slita bort skynket och titta in precis vilken sekund som helst.
Och då står man där.
Iförd den där bikiniöverdelen som såg så snygg ut när den hängde på kroken.
Och hipstersunderdelen.
Som också såg snygg ut.
Alltså innan man tog på sig den bakochfram.
Utanpå sina nylonstrumpor.

Då känner man sig minsann inte så fräck.

Och uttrycket "Hur man än vänder sig har man röven bak" blir plötsligt falskt.
För man tycks ha röven både fram och bak.

Men uppdraget är slutfört.
Jag har köpt bikini.
Nu ska jag bara hitta en öde strand.
Och solen.

Tvångstankar

Saker jag måste göra idag:
Gå 409 steg
Skriva 4940 tecken
Göra 30 situps

För annars går världen under.

Saker jag borde göra idag:
Fakturera
Förbereda morgondagens viktiga möte
Skriva en ansökan
Men det kommer jag inte att hinna med. Så tyvärr kommer jag fortsätta att vara fattig och föga framgångsrik.

Det är ett grymt otacksamt jobb att vara ansvarig för världen.
Man får inte ens rabatt på foliehattar.
Dåligt, tycker jag.

Amerikaner och människor

Jag hatar förnedrings-teve.
Dokusåporna har inga tittare i min lägenhet.
Jag får ångest av alla program som hjälper ensamma mammor att hitta karlar.
Eller frusna män att hitta kärleken.
Eller tjockisar att banta.
Eller miffon att städa.
Eller inkompetenta fleppon att betala räkningar.
Jag klarar inte att se "vanliga" människor på teve.
Skämskudden åker fram direkt.
Sedan famlar jag efter fjärrkontrollen.
Så länge det är svenskar alltså.

När det handlar om amerikaner däremot...
Då händer något.
Jag kan se dem sjunga skärande falskt.
Dansa med gracen hos flodhästar.
Äta ihjäl sig.
Inga problem.

Den enda slutsats jag kan dra är att jag inte tror att amerikaner är på riktigt. De kanske ser ut som vanliga människor, men jag tror att de är på låtsas.
De måste helt enkelt vara det.
Jag menar; Jerry Springer?
På riktigt?
Bush?
På allvar?
Skulle inte tro det.

Jakten har börjat

Eller jag kanske snarare skulle kalla det terapin.
Jag behandlar mig själv på samma sätt som terapeuter arbetar med fobiker.
Tillvänjning.
Man ska utsätta sig.
Idag tittade jag på bikinis.
Gick in i affären.
Minsann.

Insåg att jag hade att välja mellan skräckmönstrat eller enfärgat med guldglitter.
Sedan var jag nära att skena.
Så jag gick ut.
Men ändå. Framsteg.
Vem vet, imorgon kanske jag vågar prova en.

Nog nu

Nu orkar jag inte med mitt gnäll längre.
Jag måste engagera mig i något annat än min vikt.
Åtminstone en vecka.

Nästa vecka ska jag ägna åt något viktigt.
Något som betyder något.
Gå in helhjärtat.
Satsa allt.
Seriöst.
Inte ge upp.

Det är alltså dags för:
Den vilda jakten på bikinin.

Jag tror att det blir en tårdrypande föreställning.