Ordningen är återställd

Äntligen får jag veta.
Som jag har undrat...
Och väntat.
Ända sedan den 7 maj, faktiskt.
Jag är inte helt säker på att papperstidningens död verkligen bara ska skyllas på internet. Det kan finnas fler orsaker.

Duktig!

Jag har betalat räkningarna!
Med tanke på den lättnad och det lyckorus jag känner varje månad när denna uppgift är färdig, är det lite konstigt att jag alltid väntar till absolut sista minuten med att göra det.
Borde inte min hjärna lära sig?
Dopaminkickar ska hjälpa oss att fatta rätt beslut, tydligen.
Det logiska vore ju om jag började längta efter att få sätta mig ned och betala räkningar redan runt den 10:e. Och sedan räknade dagarna tills jag äntligen fick lov att göra det.
Så funkar det tyvärr inte.
Än.
Och med tanke på hur många år jag har betalat räkningar, så lär det väl aldrig bli så heller.
Synd.

Men just nu är jag väldigt nöjd med mig själv och känner att jag är värd en belöning. Min egen vikt i ost kanske?

Men kolla!

Hemmagjorda tulpaner.
Jag är så stolt så att man skulle kunna tro att jag värpt dem själv.
Det har jag inte.
Men jag ägnade säkert 8 minuter åt att peta ned lökarna i höstas.
8 minuter är ungefär så länge som jag tycker att trädgårdsarbete är riktigt roligt.
Precis som med allting annat.
Det skulle kunna vara förklaringen till att jag har så svårt att hitta en hobby.
Man hinner inte sticka/måla/bygga/skriva/gjuta/dreja/smida/sy så värst festliga saker på 8 minuter.
Synd.

Ett jättebra målartips

Om ni har tänkt att måla en dörr... kanske i dalablått, vad vet jag? så har jag ett jättebra tips:
gör det inte direkt efter lunch.

I alla fall inte om lunchen sveptes ned med två öl.
För det blir man nämligen kissnödig av.
Och kanske lite okoncentrerad.
Fast ändå viljestark och envis.
Så envis att man absolut ska måla klart innan man går och kissar.
För annars så... äsch, det finns fan ingen logik i det hela. Att det ska bli klart är helt enkelt bara något man får för sig. Eftersom man tror att man kan hålla sig.
Och det kan man kanske.
Vad man däremot inte kan är att hålla reda på sina fötter.
Och då kan det hända att man trampar på den där smala plankbiten som man använt för att röra om i färgen med.

Och det är verkligen en jättedålig idé.
Verkligen!

Olidlig spänning

Idag planerar jag att ägna dagen åt att:
- titta på mina tulpaner (jag har tulpaner, jag har tulpaner, jag har... möjligtvis en ohälsosam fixering vid just tulpaner)
- rensa ogräs i landet (just nu leder rävrumporna över morötterna med ungefär 800-11)
- ge ytterdörren en andra strykning med färg (dalablå)
- använda kvistlack för första gången i mitt liv
- hänga på mig trimmern och påbörja den ojämna kampen mot gröna saker som tycks växa 45 cm på 5 dagar (nej, inte mitt midjemått, det är inte grönt utan lite mer degfärgat eftersom det inte sett solen på fyra år.)
- leta upp en lämplig stör till stödet för min kommande majsodling

Eller så blir jag sittande på verandan och glor på svalorna. Det kan också hända.
Troligtvis kommer jag att ha på mig mina fula lila foppatofflor större delen av dagen. Bara så att ni vet. Nu är ni varnade.

Vad ska ni göra för något spännande idag?

Desperata tider

Morgonen började i Marvin Gayes sällskap.
Han sjöng och jag promenerade/småjoggade/snubblade fram i skrattretande tempo.
Sedan åt jag en hälsosam frukost och åkte till jobbet...

...där jag hade en skiiiittråkig dag.
För att sedan toppa det hela med ett negativt besked från försäkringsbolaget som meddelade att jag inte kommer att få någon ersättning alls för mina försvunna hjul och däck eftersom det "per definition" inte är en stöld, även om de har försvunnit med firman som skulle ta hand om dem. Yippie!

Livet alltså, ska det vara så här?

Happy feet

Det här är egentligen de enda riktigt sköna skor jag har just nu.
Men det finns gränser, till och med för mig.
Bara mina allra närmaste vänner får se mig i dessa fulingar.
Och även då rodnar jag lite inombords.