måndag 27 november 2017

När man faktiskt försöker

I någon slags from förhoppning om att min hjärna trots allt faktiskt vet vad den håller på med, bestämde jag mig för att skumma igenom första kapitlet i den där boken om "inre kondition" som jag råkade låna.

Och tänk, det första kapitlet handlade om att bryta sina rutiner och tänka annorlunda.
Så nytt!
Så fräscht!
Så fullkomligt omskakande.

Nå, jag har ändå gjort mitt bästa.
Idag har jag till exempel:
- legat halvnaken i något som såg ut som en liten variant av den där portalen i Stargate
- fått mystiska kryss, som inte får tvättas bort, ritade på kroppen
- ätit en vegetarisk lunch som enbart smakade spiskummin

Och slutligen: varit på ett rent unikt dåligt humör hela dagen.

Min hjärna borde skämmas!

Nu ska jag gå ut och träna min fysiska kondition med en promenad i samma tempo som... tja ... en inte alltför stressad bälta, kanske?

4 kommentarer:

Markattan sa...

Åh vad jag önskar att jag kunde få promenera bredvid dig i samma befriande tempo.

Markattan

nillas liv på pinnen sa...

Usch, jag har också en hjärna, det är inte kul!

Humlan sa...

Vi skulle gå i takt.

DDT sa...

markattan - Du, vi tar och bokar in en promenad nästa år när jag börjar repa mig lite. Fast helst när det inte regnar. Det gjorde det igår.

nilla - Jag antar att jag har någon form av nytta utav den ibland. Men för det mesta verkar den bara ställa till det för mig.

humlan - det är vi och bältorna, alltså. För de är väl inte heller blixtsnabba, va? Eller är det bara något jag inbillar mig? Jag kan inte mycket om bältor när jag tänker efter.