En enkel liten bänk. Det var planen. Den borde inte ta mer än några timmar att göra. Trodde jag.
Det var innan jag tydligen valde den mest krångliga metoden i världshistorien för att sammanfoga två plankor.
20 timmar senare.
Jag borde ha gjort en skärbräda.
6 kommentarer:
Jag gick på snickarkurs när jag var föräldraledig för 30 år sedan. Konstig slutsats att gå på sån kurs för att foga ihop docksäng som leksak åt minsta barnet. Väldigt väldigt underligt.Den tog nästan hele kursen att foga ihop Till råga på allt så lekte hon nästan aldrig med dockor hemma. Kanske hos dagmamman.Vet inte. Docksängen finns kvar och dottern också guskelov men aldrig mötas de två...Tala om bortkastad kvinnokraft. Kanske blev jag lite ledigare med att dona med verktyg men frågan är om inte kunniga yrkesmän kan få en modlös och bromsar arga den här "hursvårtkan-de-va-känslan man får när nåra pinnar i hemmet kraschar
botant - i teorin tycker jag att det är väldigt roligt att snickra. I verkligheten däremot... verkar det mest bli frustration, gnäll och pinsamma utbrott. Jag håller på att bli galen på de här jävla brädorna! Men det är fortfarande roligare än keramik. Jag har testat det också. Där kan vi tala om gnäll. Och kladdiga händer. Jag avskyr att ha kladdiga händer.
Keramik är ute, surdeg är inne. Keramik är vägarbetarkladdigt o kräver mycket energi både av drejare o ugn o så e det konstiga metaller i glasyrerna
Du glömde frustrerande! Att hålla på med keramik är sjukt frustrerande och häger blodtrycket på ett rent hälsovådligt sätt. Åtminstone mitt.
Jag var ung när jag höll på med keramik, då visste jag inget om blodtryck
hahaha! Jag tror att inte att man var lika känslig då. Nu för tiden är jag lika barnslig = vill vara duktig på saker från första försöket och blir arg när jag inte är det, men äldre och får därmed fysiska symptom av att bli så upprörd och sur. Dålig kombo!
Skicka en kommentar