Jag har faktiskt börjat gilla att cykla.
Det gör inte ont längre och det har till och med hänt att
jag cyklat om långsammare cyklister. Ok, det har kanske inte hänt så ofta och de flesta har kanske varit upptagna med att lösa suduko
eller något annat komplicerat på sina mobiler. Men ändå! Jag har cyklat om!
Men nu tror jag att vädergudarna vill att jag ska börja åka
spårvagn igen. Det är i alla fall min tolkning.
Igår lyckades vinden fånga mitt sadelskydd som låg underst i
cykelkorgen och slänga ned det i en å. Eftersom jag inte är en sådan människa
som helt obekymrat slänger plast i lokala vattendrag bestämde jag mig för att
försöka fiska upp det. Det gick.
Visserligen skrämde jag ett par gräsänder och fick mina kängor ordentligt
leriga, men jag lyckades. Segergest på det!
När jag kom upp på cykelvägen igen visade det sig tyvärr att
min cykel inte stod kvar där jag lämnat den. Stulen? Nejdå. Den hade bara lagt
sig för att vila lite bakom ett elskåp. Matkassen hade den lagt bredvid. I en
vattenpöl.
Knäckebröd och vattenpölar visade sig vara en jättedålig
kombination.
Fast det hade ni antagligen redan räknat ut.
Sååå… spårvagn alltså. Det känns fräscht.
