3 - Mina föräldrar

Mina föräldrar träffades för första gången i samband med något kulturprojekt i mitten av 60-talet. Ljuva känslor uppstod omedelbart. Åtminstone om man ska tro mamma. Kort därefter uppstod även en helt oplanerad graviditet. Men eftersom de var jättekära blev de enormt lyckliga över detta och bestämde sig för att gifta sig. (Återigen, enligt min mammas historieskrivning, jag har aldrig lyckats få pappa att bekräfta någon form av lyckokänsla.)

Efter de normala nio månaderna föddes en alldeles normaltjock bebis. JAG. Därefter antar jag att någon form av normalt familjeliv följde. Åtminstone för en tid. Detta har jag tyvärr inga minnen av. Eftersom båda mina föräldrar var hyfsat framgångsrika kulturabetare ledde diverse spännande jobbmöjligheter snart till att mina föräldrar bodde i olika städer. Själv fick jag oftast bo hos mormor och morfar.

Efter fem år hade kärleken tydligen försvunnit och mina föräldrar skildes. Om det var en uppslitande skilsmässa så märkte i alla fall aldrig jag det. Jag märkte ingenting. Jag tror inte att jag någonsin fattade att vi var en familj över huvud taget. Jag och mamma flyttade till Göteborg och jag fick ett eget rum med blå heltäckningsmatta. Det var det enda som betydde något för mig. Blå heltäckningsmatta – höjden av lycka!

Mina föräldrar lyckades aldrig bli vänner efter att de skilde sig. Men de hade den goda smaken att aldrig tala illa om varandra inför mig. Så jag kan inte påstå att jag led av att vara skilsmässobarn. Tvärtom. Jag fick ju gå på bio eller något annat skoj med pappa varje söndag. Hur många andra ungar fick se Djungelboken sex gånger på ett halvår?

Tänk nu på att detta var låååångt före videons dagar när Kalle Anka på julafton var en av årets absoluta höjdpunkter. En HEL timme tecknat! Av Disney! Och inte av något skakigt rumänsk tecknarkollektiv med vänstersympatier.

Jag antar att varken mamma eller pappa var några jävlar på kärlek. Pappa gifte visserligen om sig, med några barn och ytterligare en skilsmässa som resultat. Mamma däremot levde på det stora hela ensam resten av livet. Jag misstänker att jag kan ha skrämt iväg några karlar… Men jag vägrar att ta något som helst ansvar för det. Om jag betedde mig illa så berodde det på min uppfostran. Eller brist på dito.

I dag finns bara pappa kvar. Han bor numera på landet och fungerar som google så fort jag undrar något om mitt nya torp. Vad jag än funderar på kan jag slänga iväg en fråga till honom och lita på att jag får en underhållande redovisning om hur jag ska handskas med sly, sorkar, rabatter, kompost eller eldstäder. Jag är inte alltid säker på att det han skriver är sant - men jag har åtminstone kul när jag läser det.

Nämnde jag förresten att jag är mest lik min pappa?