Hur utvecklar man gälar?

Jag vet inte riktigt var jag var när jag läste Amelia.
Det finns två alternativ: tandläkaren eller frisören, det är de enda platser där jag någonsin läser damtidningar eftersom jag på båda dessa två platser blir alldeles för nervös för att läsa något annat.
Jag gillar inte damtidningar.
Punkt.
Men i vilket fall som helst stod det om vad som hände i kroppen vid olika åldrar.
Vid 45 stod det: kroppen blir spolformad.
(Jag vet, jag har skrivit om detta förut)

Men allvarligt, så här spolformad har jag aldrig varit tidigare.
Jag ser ut som en vikval.
Helt anpassad till ett liv i vatten.
Allt som saknas är ett par gälar.

Fast valar andas kanske genom blåshålet?
Eller släpper de bara ut luft där?
Det kan jag klara...

Det känns som om jag har kommit till ett vägskäl i livet.
Antingen gälar, eller träning.
Något måste göras.
Gärna snart.
Alla mina kläder har krympt.
Igen!

Ytterligare aspekter av mitt nya hälsosamma liv

Träning, tredubblat middagsintag av fisk och en enorm mängd grönsaker (stekt zuccini som tillbehör förresten, vem fan kom på den idén? Inte för att det smakar illa, direkt. Men det smakar ju absolut ingenting! Som att äta kokt luft ungefär. Helt meningslöst.) har faktiskt påverkat min kropp.

Om vi bortser från de trista biverkningarna i form av gaser, magknip och akut bajsnödighet vid de mest olämpliga tillfällen, har jag nog faktiskt lyckats bli lite, lite starkare och kanske gått ned några hekto.

Men det var inte det vi skulle prata om.
I går när jag stod och borstade tänderna upptäckte jag att mitt ansikte såg mycket slätare ut.
Den där ilskna rynkan i pannan var borta.
De sura vecken runt munnen betydligt mindre.
Och ögonen i stort sett rynkfria.

Jävlar i havet!
Kanske ligger det ändå något i det där tjatet om Omega 3, antioxidanter och nyttiga fettsyror?

Sedan tog jag ett steg närmare spegeln.
Och insåg att min syn blivit ÄNNU sämre.

Otur där.

Last chance work out

I övermorgon är det invägning.
Jag ser ut som om jag har svalt en basketboll.
Förhoppningsvis är det gaser.
Sådana kan väl inte väga så himla mycket?

Med lite otur kan jag ha ätit en medicinboll.
Jag minns att jag åt "något" på lördagens fest.
Tyvärr började de servera sprit många timmar innan det serverades någon mat.
Så detta något kan ha varit ungefär vad som helst från helstekt gnu till sushi.
Jag har dock svaga minnen av att det smakade gammalt bildäck.
Men jag kan också ha fått för mig att slicka på inredningen.
Dålig idé.

I Biggest loser tränar de som galningar innan invägningen.
Så jag får väl testa det i morgon.
Eller inte.
Det är ju faktiskt bara första månaden.
Jag har ju elva till på mig.
Det kan nog vara bra att vara utvilad till spurten.
Eller hur?
Vi säger det! Ok?

Ska vi ta det här med vikten, kanske?

Började året med en ny toppnotering.
75,2 på nyårsdagen.
Jag har alltså lyckats gå upp 5,3 kilo sedan jag startade bloggen.
Bloggbantning verkar ju fungera så där.

Men nu tävlar jag med någon.
Invägning sker den första i varje månad.
Resultatet redovisas i procentuell viktnedgång.
På det proffsigaste av vis.
Typ med silverpenna på ett vitt papper så att man bara kan läsa siffrorna ur vissa vinklar.
På nyårsafton utses vinnaren.

Vinsten är en trerätters lyxmiddag.
Jag lovar - det kändes fullständigt logiskt då.
Vin gör konstiga saker med min hjärna.

Faran med att läsa böcker

Nu har jag läst en bok om gener och vikt.
Mycket intressant.
Där stod det bland annat att jag har mer än 1 kilo bakterier i tarmarna.
(Nej, det stod naturligtvis inte uttryckligen att just jag hade det. Boken riktar sig tydligen till en bredare läsekrets än just mig personligen. Men jag gissar ändå att det gäller mig också.)

Dessa bakterier har tillsammans mycket fler gener än jag.
Författarna förklarar det som att jag har den genetiska motsvarigheten till en och en halv extra människa inpackad i tarmarna.

Ja men inte undra på att jeansen sitter trångt då.

Svettigt

Fick en tråkig insikt idag. Helt ovälkommen.
Jag har blivit för fet för en av mina skjortor.
Tyvärr upptäckte jag inte detta förrän jag kom till jobbet och såg mig själv ur en annan vinkel i en av våra speglar. Hur jag än försökte så bucklade sig skjortan så att jag visade helt osmickrande delar av min behå.
Som tur var hade jag en kofta.
Tyvärr var den väldigt tjock.
Tyvärr (igen) har vi väldigt varmt i vår lokal.

Dock trodde alla på min fejkade förkylning som anledning till att jag satt invirad i kofta.
Jag såg febrig ut, tyckte flera av mina kollegor.
Jo men visst gjorde jag...

Gissa kakan!

Det blev faktiskt inga kanelbullar.

När jag bläddrade i min vältummade bakbok blev jag plötsligt sugen på något helt annat.

Lite utanför säsong, kan vi väl säga...

Nej, man vinner inget!

Utom äran, förstås.

När denna frågetävling är klar kan vi gå rätt in på nästa.

Gissa hur mycket jag gick upp i vikt av att trycka i mig hela kakan på en dag.

Tiddeli-jävla-pom, typ.

Show me the muskel!

Tre träningspass i veckan.
Plus två joggingpass...
Har resulterat i...

VIKTUPPGÅNG!

All time high.
73,4 kilo.

Visst, alla säger att muskler väger mer än fett.
Bra så.
Men var fan är den muskeln placerad?
Och varför är allt fettet kvar runt omkring den.
Kan jag ha en ny 2 kilos muskel placerad strax bakom mjälten?
Osynlig är den i alla fall.

Jag är jävligt sur, ska ni veta!

Glömde ju...

Dieten i kombination med träning 3 gånger i veckan...
Har nu resulterat i ytterligare viktuppgång.
+ 700 gram.

Känns ju toppen.
Verkligen.

Ni behöver inte säga att det är muskler.
Det har jag redan sagt 1342 gånger.
Några andra förslag?
Kreativa idéer premieras med egenhändigt skapade utmärkelser.
Kan det vara tungt vatten i kranarna?

Belöningen för en veckas slit

Tre träningspass på en vecka.
Resultat: plus 100 gram.

Det måste ju helt enkelt vara fett som förvandlas till muskler med ljusets hastighet.
Det måste det!
Ev. avvikande åsikter kan redovisas i privata dagböcker eller som anteckningar i filmjölk. Tack.

Då pratar vi om något annat.
Tomas Ledin till exempel.
Nej, peruanerna har verkligen inte gjort oss något ont.
Eller, vänta ett tag nu...
Kommer inte panflöjten därifrån?
Va, va?
Det folk som har uppfunnit panflöjtspipande förtjänar faktiskt Ledin.
De kanske till och med kommer att gilla honom.
Det är min teori i alla fall.

Först och främst

Noll gram viktminskning.
Hur är det ens möjligt?
Noll!
Jag börjar helt seriöst fundera på drastiska åtgärder.
Som att slänga ut vågen.
Basta en vecka.
Skicka fågelbajs till Tomas Ledin.
Det sista har i och för sig inget med vikten att göra. Det är mer sådant som hör till min övergripande veckoplanering. Tomas ska vara glad över att jag så sällan hinner med allt jag planerar.

Men noll alltså.

Ytterligare en vecka med sedvanlig framgång

Noll grams viktnedgång.
Igen!
Hur är det ens möjligt?
Jag måste alltså till och med bajsa lika regelbundet och jämt som ett atuomur.

Och årskortet är ju uppenbarligen precis lika verkningslöst som 10-gångskortet.
Skandalöst.
När något kostar över 3000 kronor vill man ju gärna tro att det ska vara lite bättre än ett kort för 500 spänn.
Tji fick jag.
Som vanligt alltså.

Jag önskar att jag var amerikan.
Så att jag kunde stämma någon.

Here we go again

Inte ett jävla gram!
Men va fan?
Hur är det möjligt?
Alla andra går ju ner av den här dieten.
Men inte jag.

Fast jag kan leva med baconfrukostar.
Det kan jag.
Så vi kör väl en vecka till, då.
Det kanske finns något slags fördröjd effekt som dyker upp när som helst.
Det låter väl troligt?
Nästan helt logiskt, eller hur?
Vi säger det!

Insnöad

I wish...
Trots enorma mängder snö har kollektivtrafiken troget tagit mig till jobbet varje dag.
Bastards!
Jag hade så gärna stannat hemma.

Och fetditeten går sådär.
200 ynkliga gram var allt jag hade gått ned.
Jag har fan ätit chokladkakor som väger mer.
Inte nu alltså, men förr.
200 gram är ju ingenting.
Blä!

Mer plus och minus

Bra grej
I juni ska jag på bjudresa till Medelhavet.
Jobba lite, sola mycket.
Sippa drinkar.

Den dåliga grejen
Men hallåååå!
Storlek LARGE.

Plus och minus

The bright side:
Jag köpte en kjol i går.
Rea.
Kostade jordnötter.
Sitter som en smäck.

The dark side:
Det står L i den.

Kylskåpslås, kanske?

Tji sittplats på bussen i morse.
Synd.
Improvisation är inte precis min paradgren.
Speciellt inte på morgonen.
Men ett betydligt större problem dök upp precis lagom till intervjun och plötsligt kändes min brist på väl förberedda frågor som en fis i rymden.

Av detta kan man lära att bästa lösningen på ett problem kan vara att skaffa sig ett ännu större problem.
Kan vara bra att veta.
Kanske ska jag skriva en bok om det?
När jag får tid alltså.

Nu till något annat.
Hur FAN kan jag väga 72,2 kg när jag inte hinner äta?
Jag har inget minne av att jag har ätit något alls den senaste veckan.
Knappt något i alla fall.
Då borde man gå NER i vikt.
Men nej då.
Inte jag, inte.

Jag börjar misstänka att jag går upp i sömnen och tömmer kylskåpet.
Jag funderar på att bygga en fälla i hallen innan jag går och lägger mig i kväll.
Frågan är bara hur man gör.
Jag misstänker att hyresvärden blir sur om man gräver en fångstgrop.
Jag får antagligen snara mig själv.
Läckert.

Jag börjar tro att jag verkligen behöver helg nu...

Nytt personsämsta

72,3.
Snart kommer jag att vara tvungen att skaffa gördel.
Eller en helt ny garderob.
Eller stanna hemma.

Det lutar åt det senare.

2009 gick plus

Jag gick tillbaka ett år i tiden.
Till den 2 januari 2009.
Då vägde jag 70,9.
Det hade jag glömt.

Nu tänker jag glömma det igen.
Tiddelipom.

Nej, inte idag

Brydde mig inte om invägningen i morse.
Inte så att jag glömde det.
Nej då.
Ren självbevarelsedrift.
Julbord igår.
Och dessutom har chokladen börjat droppa in på kontoret.
Tillsammans med pepparkaksburkarna.

Så jag har bestämt mig för att ge mig själv två vågfria veckor som en tidig julklapp.
Det är jag värd, tycker jag.
Så som jag har kämpat med... med...
...tja...
något?